Bollen är så jävla rund.
Så nära att Hammarby gjort ett praktfullt självmål på igår kväll, så nära att vi kunnat tacka våra småbröder i Palmernas Stad för tre poängs försprång.
Dessutom hade jag unnat dem tre poäng själva – och bättre kontakt med kön.
Bollen är så jävla rund.
Så nära att Hammarby gjort ett praktfullt självmål på igår kväll, så nära att vi kunnat tacka våra småbröder i Palmernas Stad för tre poängs försprång.
Dessutom hade jag unnat dem tre poäng själva – och bättre kontakt med kön.
Jaja, jag bor i Trelleborgs kommun och bor man i en kommun med ett allsvenskt lag så spelar det lite roll att det allsvenska laget håller sig kvar i – allsvenskan.
Men nu var det inte TFF som den här krönikan skulle handla om.
Den här krönikan skulle handla om Tom Prahl.
Alldeles för många supporters fortsätter skälla på honom för hans oförmåga och för hans konservatism.
Och jag fattar ingenting.
Vi har passerat Bajen och vi har – i stort sett – hämtat in Bollklubbens försprång och vi har släppt in i särklass minst mål och det är bara två lag i allsvenskan som har gjort fler mål och vi har bara förlorat en enda sketen match.
Jag kan inte den sanna storyn – fast jag tänker ta reda på den – men jag förstår så mycket att någonting har hänt sedan BoIS-matchen när Tom Prahl uppgivet lämnade över andra halvleks coachning åt Patrik Johansson.
Jag möter Daniel Majsorovic på Aldo’s och han vittnar om leenden och glada miner på träningen.
Jag ser en disciplinerad och oerhört fokuserad Tobias Grahn ta löpningar mot AIK utan boll och närkamper med kropp – gång på gång.
Inte en varning. Inte ett gnäll.
Jag ser Lolo Chanko fortsätta att springa två mil per match – trots att han flera gånger ställts utanför startelvan av MFF:s tränare.
Och.
Jag ser Niklas Skoog jobba sig tillbaka från en av de värsta formsvackor jag sett någon spelare – någonsin – visa upp på Malmö Stadion.
Vi kallar honom Tungröven, vi sliter det hår som Skoogen själv rakat bort, vi vrålar när han missar varenda direktskarvspassning mot Halmstad.
Men vi ser också honom slita, slita, slita.
Mot känslan som slutat kännas, mot målen som slutat göra sig själv.
Varför gör Niklas det?
Jo, därför att Tom Prahl oavbrutet exakt hela jävla tiden visat hur tydligt som helst att han tror på Niklas Skoog och att han med en papegojas envishet (och logik, enligt många supporters) tjatat att MFF bara har en enda riktig forward och det är – Niklas Skoog.
Ni såg själva den retfullt läckra chippen i 93:e minuten.
Det stod Tom Prahl på baksidan av den bollen.
Jag har aldrig skrivit det här, men i våras var jag bekymrad över att Tom Prahl då och då valde att kritisera spelare offentligt i media.
Det är inget som helst ovanligt i vare sig svensk eller internationell fotboll – men jag reagerade på det.
Kanske för att jag precis skrivit en bok om MFF på 70-talet under Bob Houghton – en tränare som hade för vana att gå ut i media och berömma den spelare – som förtjänade det minst.
Vad jag ser nu är en Prahl som börjar agera som en Houghton.
Visst säger han att laget kan visa bättre och att det finns saker att önska med anfallsspelet, men han ler och han berömmer och han är betydligt mer positiv i inställningen efter matcher där han – gissar jag i alla fall – skulle låtit annorlunda i våras.
Så är Malmö FF också med i guldstriden.
Så har också Malmö FF rest sig från den gråa perioden med 0-0-matcherna mot AIK och Sundsvall.
Afonso trivs i en fri roll son släpande forward.
Tobias Grahn får lov att röra sig in i banan och söka den boll han älskar så högt.
Och Asper ger tillbaka av det självförtroende som han själv fått av en (näst intill) kassaskåpssäker backlinje.
Det var underbart att se MFF punktera, döda, dominera den 1-0-ledning man fick i 39:e minuten igår.
Det fanns inte en tillstymmelse till oro, till ängslan, till osäkerhet.
Det var som om Bosse och Krister och Puskas och pågarna klivit in på planen för en kväll.
Vi är Malmö FF och vi är så jävla bra så vi kan inte förlora.
Jag vet fortfarande inte vad som hände under sommaren.
Kom inte dragandes med Helsingborgsmatchen.
Så enkelt fungerar inte fotboll.
Cork City säger någon snabbt.
Tjurskit säger jag – ännu snabbare.
Irländarna slog ut Nijmegen och hade franska Nantes på gaffeln.
Inget dåligt lag.
Ingen skam att torska mot en hungrig underdog mitt under semestern.
Efter uppehållet har MFF visat klass.
Ingen förlust.
Bara ett insläppt skitmål.
Jag kan bara känna doften av en enda ädelmetall när nu Daniel Andersson kliver in i laget.
Och detta skriver jag fastän jag till en början kände mig skeptisk till att MFF skulle skaffa ännu en defensiv mittfältare.
Med en centrallinje bestående av bröderna Andersson och Afonso.
Ja, ni fattar.
Hoppas bara TFF fattar det också.
Derbyt på måndag.
Brrr.
Måtte inte Trelleborg trilla ur Allsvenskan.
Måtte de förlora grandiost på Malmö Stadion på måndag.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
