Andreas berättar del 2
Här presenteras del två av två där Andreas berättar om sina år i Malmö FF. Berättelsen är hämtad ur Jubileumsboken ”Ända sedan gamla dagar” av Rikard Smitt
Här följer del två av två När jag som 19-åring värvades till MFF måste jag ärligen erkänna att jag inte visste så mycket om klubben. Min fotbollsvärld hade dittills bestått av småklubbarna och matcherna på ”Lekan” i Rörsjöstaden. Idrottsplatsen hade jag aldrig besökt och klubbar som MFF och IFK Malmö var tämligen okända begrepp. Men ganska snart blev jag varse att jag kommit till en klubb med stora ambitioner. Spel i division 2 var definitivt inte tillfredsställande. Det var Allsvenskan som gällde.
Mitt första framträdande i den ljusblå tröjan var mot Arlöv i en vänskapsmatch medan seriedebuten skedde på Idrottsplatsen med en 3-0 seger över Halmstad. Egentligen var jag högerytter men då MFF hade sämre beställt på andra kanten fick jag börja som vänsterinner. Min vänsterfot var ju inte så pjåkig heller.
Andreas Nilsson stormar fram i matchen mot Halstahammar den 25 september 1938
Träningen var inte så intensiv i början av 1930-talet. På vintern hade vi gymnastik, som leddes av folkskolelärare Malmberg, i danspalatset ”Boston” på Idrottsplatsen. Ibland genomförde vi s k träningspromenader, vilka bestod av omväxlande joggning och promenerande runt Pildamsparken. Jag minns speciellt en kall vinterkväll, när jag hade blivit försenad från mitt jobb på delikatessaffären Fredrik Nyström. När jag kom fram till Idrottsplatsen hade de övriga grabbarna klätt om och skulle just påbörja sin ”träningspromenad”. Det fanns inte tid för mig att byta om utan jag fick springa med iklädd velourhatt, ulster, sidenskarf och damasker. En dråplig syn kan jag tänka.
Jag minns särskilt en händelse första året, då vi skulle möta Redbergslid på bortaplan. Lagkommittén, som hade till uppgift att ta ut laget, hade ställt över två av lagets storstjärnor, Hans Håkansson och Ivar Roslund, som de ansåg hade visat bristande vilja i den föregående matchen. Den försvagning av laget, som därmed skulle bli följden, kunde vi övriga i laget inte acceptera. Vi vägrade därför att spela. Med 9 reserver mötte man Redbergslid och förlorade med 8-0. Efter denna händelse avgick lagkommittén och en ny tillsattes. Därmed var saken utagerad och lugnet lägrade sig åter i truppen.
Något särskilt belöningssystem efter matcherna hade vi inte i början. Vi fick ofta nöja oss med var sin lemonad. På de avlägsna bortamatcherna blev vi emellertid bjudna på middag. Fotbollförbundet medgav att man till var och en av spelarna fick skänka ut en full ranson sprit och en ask Chesterfield, vilket betraktades som väldigt generöst i motbokens tidevarv. För att man inte skulle ta spriten med sig hem från restaurangen serverades den alltid uppkorkad. Till kaffet beställde var och en in en ”knatting” punsch. Till saken hörde att strax därefter kom serveringspersonalen in med korkarna på en tallrik. Där blev det aldrig några slattar över.
Det är klart att jag minns matchen mot IFK Kristianstad den 7 juni 1931 med särskilt välbehag. En vinst skulle betyda uppflyttning till högsta divisionen. Flera hundratal, ja kanske tusental Malmöbor hade ”bussats” upp till matchen för att heja på oss. Och visst vann vi. Två mål av ”Chas” och ett av mig gjorde att slutresultatet kunde skrivas till 3-1.
Det var inte lätt att vara nykomling i högsta serien. Vi fick kämpa allt vad vi kunde för att hålla oss kvar. Jag minns första året då vi först i en intensiv ”jumbofinal” lyckades besegra IFK Malmö med 3-2 och i nästa match spela oavgjort 5-5 mot AIK på Stockholms stadion i en match som svängde fram och tillbaka. Genom dessa resultat lyckades vi nätt och jämt klara oss kvar medan AIK vann serien. IFK Malmö fick bita i det sura äpplet och ta steget ner i andra divisionen.
En olustig händelse var när vi våren 1934 blev diskade och degraderade för att styrelsen betalat ut en mindre ersättning för våra matcher i A-laget. Men vi knöt ihop nävarna och tränade vidare hela våren. Till hösten hävdes diskvalifikationen och vi kunde starta spelåret 1934-35 med ordinarie manskap. Dock i Division II igen.
1936 var ett stort år för mig i alla bemärkelser. Detta år lyckades vi i kvalet till Allsvenskan besegra Billingsfors i en tredje och avgörande match i Borås. Vi hade tagit en snabb revansch för degraderingen. Samma år gjorde jag debut i Svenska A-landslaget mot Finland – en match vi vann med 2-1. Sist men inte minst gifte jag mig detta år med Hillevi Dahl, syster till vår högerback i laget, Henry Dahl. Jag hade träffat Hillevi redan när jag som 19-åring fick anställning som springgrabb på Fredrik Nyström, där hon förestod chokladdisken. Själv hade jag nu avancerat till ”rostmästare” på butikens eget kafferosteri och kände mig mogen att ingå det äkta ståndet.
Genom min anställning på Fredrik Nyström kunde jag aldrig vara ledig på lördagar. Det innebar att jag till de mest avlägsna bortamatcherna ofta fick åka ett senare tåg än övriga laget. Jag minns särskilt en match i Gävle. Jag hade åkt nattåget till Stockholm och därefter hoppat på det försenade tåget mot Gävle. När vi närmade oss destinationen insåg jag att det skulle bli knappt med tiden. Snabbt in på toaletten där jag likt Fantomen bytte om till matchdress och fotbollsskor. När tåget kom till stationen sprang jag snabbt iväg till närmaste taxi med kostymen över högra armen och resväskan i den andra. Jag hann lagom fram till domarens pipa ljöd för matchstart.
Min sista match i MFF gjorde jag 1939 i en vänskapsmatch mot IFK Eskilstuna. Jag kom därmed upp i 371 matcher – en mer än legendaren ”Tonte” (John Torstensson). Detta rekord stod sig länge men är idag kraftigt distanserat av den ”meste MFF-aren” genom tiderna, Krister Kristensson med sina 626 matcher.
Rikard Smitt
