Allsvenskt genrep
Finnen stod bredbent bredvid mig och var lika högljudd som vanligt. Förgäves hade jag försökt dressera honom till fatta att om man går på pressläktaren – även om det är en träningsmatch – så ska man vara lika emotionellt involverad som om man betraktade en korpmatch i Uganda. På pressläktaren är dysterheten en dygd.
Finnen stod bredbent bredvid mig och var lika högljudd som vanligt. Förgäves hade jag försökt dressera honom till fatta att om man går på pressläktaren – även om det är en träningsmatch – så ska man vara lika emotionellt involverad som om man betraktade en korpmatch i Uganda. På pressläktaren är dysterheten en dygd.
Vi hade lämnat våra fasta platser på norrsidan för att gå upp på pressläktaren, dels för att få varmt kaffe i pausen och dels för att i någon mån kunna hitta skydd för den iskalla kuling som letade sig in i varje ledigt skrymsle i den snart 50 år gamla betongbunkern.
En journalist morrade över att inte infravärmen var på. En annan upplyste honom att den var på – men att den inte fungerade. En tredje sa att det kanske inte var så nödvändigt att laga skiten, snart skulle man ju ändå bygga en ny arena.
”Säga vad man vill, men det är härligt med fotboll”, bullrade Finnen, och bara tio sekunder senare skickade Afonso in ett inlägg från vänsterkanten, sannolikt med adress Jesper Bech. Men den kraftiga vinden lurade både Bech och det nyblivna Tippeliga-laget Stabaeks målvakt Jon Knudsen. Och redan efter 12 minuter stod det 1-0.
En av fotbollens äldsta myter är att ett dåligt genrep borgar för en bra säsong. När Hammarby vann sitt guld förlorade man i stort sett samtliga matcher på försäsongen. Det året IFK Göteborg nästan föll ur Allsvenskan hade man varit en vinstmaskin under vårvintern. Och 2004, när MFF tog det 16:e guldet, genrepade man mot Häcken. Slutresultat: 1-1. Som jag ser kan man alltså inte dra särskilt många slutsatser alls.
Mot Stabaek hade Sören Åkeby lovat att endast skador skulle förhindra att startelvan skulle få sina 90 minuter. Därför vill vi inte veta varför Jari Litmanen gick ut redan i halvlek. Han duschade snabbt och kom upp på pressläktaren, där hans fru och barn fanns. När han passerade oss log Finnen och lade artigt fram ett: ”Terve, terve”. Jari ryckte till, var det ännu en supporter som gått språkkurs? Uppenbart förvirrad mumlade vårt mittfältsgeni ett ohörbart ”Terve” tillbaka.
Utöver att Pode ersatte Jari, kom även Joakim Nilsson in för Skoog och Mattisson istället för Yksel. Utan att ljuga kan man väl påstå att spelet med andra halvleks elva inte utmanade den vi såg i första halvlek. Å andra sidan är det skillnad på att spela med och mot vind. Mycket riktigt lämnade en, i vanlig ordning, välskräddad Stefan Lundin (med kvinnligt sällskap) hedersläktaren en kvart från slutet. Han behövde inte se mer.
Den elaka blåsten var väl också främsta skälet till att matchen inte lär bli ett bestående minne. Vare sig för oss supporters eller för Häckentränaren. Inte ens Jesper Bechs snygga volleyträff, på passning av Pode, tre minuter från slutet, fick oss att börja drömma om guld.
Men om helheten var, för att citera Åkeby, ”så där”, så fanns det i gengäld ögonblick i den första halvleken som fick de flesta av oss att bli varma i bröstet och Finnen att tjoa och slå sina dassalocksnävar mot varandra.
Framför allt stavades lördagens glädjeämne: Yksel Osmanovski. Till och med på ”fel” plats i laget, som balansspelare intill Daniel Andersson, visade han att det inte finns en chans att han hålls utanför startelvan nästa måndag. Han slet hårt i defensiven och tvekade inte (till skillnad från Jari Litmanen, som klokt nog undvek all kroppskontakt) att vräka sig in i närkamper.
Men framför allt var det ett ryck i den första halvleken som fick mig att anteckna de två orden Johann Cruyff. Från stillastående lyckades Yksel rasta två motståndare – på tre meter. Och omedelbart skapades enorma öppna ytor i det norska straffområdet.
Yksel var helt enkelt bäst på plan idag. Denne Yksel, som av något fotbollsmagasin nyligen utsågs till Allsvenskans mest överskattade fotbollsspelare. Den tändvätskan fungerade, kan jag intyga. I alla fall i första halvlek. I den andra var det väl ingen som förtjänade omdömet ”bäst på plan”.
Dessutom: aldrig trodde jag väl att Afonso skulle visa så mycket spelglädje i den här nordpolskylan. Vi fick dessutom se honom ta blixtrande snabba löpningar – utan boll! Kan någon erinra sig att han gjort det en enda gång under sina år i MFF?
Främst Afonso och Yksel, alltså. Men också Skoog och Järdler visade att det där med fotboll det ska gå snabbt. Man ska hitta den närmaste vägen och man ska behandla bollen med ett tillslag.
Men framför allt visade genrepet, föreställningen före premiären, då den stora publiken släpps in, att Malmö FF har en spelidé. I stort sett samtliga spelare tycks ha en klar och tydlig uppfattning om hur man ska spela. På något sätt känns det som något vi inte varit bortskämda med, som en nyordning vi längtat ganska länge efter.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
