Två dygn efter Örgryte-matchen
Ingen går säker. Ingen vinner alltid när de måste vinna. Inget lag gör en aldrig besviken. Som supporter lever man ständigt farligt. Är alltid utsatt.
Två dygn efter Örgryte-matchen sitter jag och undrar. Undrar hur det känns att heta Hasse Mattisson när han får läsa att han gett upp drömmen om guld. Undrar också hur det känns att heta Olof Persson och få höra att han aldrig mer bör slå en frispark i en himmelsblå tröja. Och så undrar jag förstås hur det känns att heta Andreas Yngvesson efter matchen där han fick chansen i anfallet och inte tog den.
Jag behöver inte undra över hur det känns att heta Mats Weman. För det vet jag. I alla fall vet jag bestämt hur det kändes timmen efter matchen, när jag och Finnen åkte hem mot Söderslätt i hans Volvo. Efter tio minuters tystnad dunkade Finnen högernäven i ratten och försökte liva uppstämningen:
Fan, man borde börja hålla på TFF istället!
Dagen efter förlorade även Trelleborg. Och samma kväll åkte Real Madrid ut ur Champions League.
Ingen går säker. Ingen vinner alltid när de måste vinna. Inget lag gör en aldrig besviken. Som supporter lever man ständigt farligt. Är alltid utsatt.
Nu har man väl upplevt värre matcher än 1-1 mot ÖIS på Stadion. Visst borde vi vunnit med minst 3-1 och visst borde vi haft en straff. Och visst innebär de tappade två poängen att bågen spänns än mer inför söndagsmatchen mot Enköping en match som alla förväntar sig att MFF ska vinna. För att inte tala om att vi tagit sex poäng på sex matcher och ligger nio poäng efter Djurgården.
Men eftersom jag lagt ner stor del av min vakna tid för att inte tala om hur mycket jag snurrat i sömnen på att söka tröst, så har jag en del goda tankar att förmedla:
* Jon-Inge Höiland. Helt otippat den bästa värvningen för säsongen. Finns inte en chans att Concha snor platsen av honom. Han får slåss med Samba och Lolo och några till om platsen som högermittfältare. Höiland närmade sig landslagsklass jaja, norsk, men ändå i tisdags. Stadion har fått en ny publikfavorit.
* Markus Rosenberg. Blir bättre för varje match som går. Målet mot Hammarby satt kvar i kroppen i tisdags. Bortblåst är fegheten och lättheten i närkamperna. Mackan tar för sig, vänder upp, utmanar och vågar slå öppnande stickare. Fråga Yngvesson. Han drömmer fortfarande om hur han borde förvaltat Mackans perfekta mackor.
* Mattias Asper. Har inte en chans på Afonsos soloprestation i 5:e minuten. Solen i ögonen och skottet svårt placerat vid bortre stolpen. Ingen målvakt hade tagit den. Jo, kanske Buffon. Men ingen annan. Asper är på väg att hitta det självförtroende och den säkerhet som vi efterlyst en dryg säsong. Inget lag vinner Allsvenskan utan en bra målvakt. Med Aspers nyvunna självförtroende är MFF inte uträknat.
* Jon Jönsson. Vann varje nickduell i tisdags också. Håller sakta på att växa fram till en sorts rese och fältherre på innermittfältet. Det blir inte Jon som får stiga undan när Thomas Olsson går in i laget på söndag.
* Niklas Skoog. Tillbaka på söndag. Sugen som fan. Gör mål. Jag lovar.
* Thomas Olsson. Som sagt, han går in i laget mot Enköping. Kanske inte i startelvan, men i 70:e minuten gör han allsvensk MFF-debut.
* Klacken. När jag satt där i bilen med Finnen och vi turades om att försöka bryta tystnaden allvarligt talat, ni vet hur mycket finnar pratar så värmde det i bröstet när jag tänkte på Klacken. Efter en match där de flesta av oss förbannade målmissar och linjemän så började Klacken sjunga om hur mycket man älskar Malmö FF. Det är oreserverad kärlek i sin vackraste form. Det är blådåreri i världsklass.
Så, när allt kommer omkring, det kanske känns okej att heta Hasse, Olof och Andreas också. Så länge man fokuserar minnet på minuterna efter slutsignalen, i alla fall. Jag tror den kärleksförklaringen värmer i hela kroppen ända fram till söndag klockan 17. Och det vill nog till det. För ingen MFF-supporter accepterar en förlust mot Enköping. Ingen.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
