Tom Prahls fyra år- de bästa på två decennier.
Det är naturligtvis nonsens att påstå att det var Royal League som fällde MFF den här säsongen. IFK Göteborg spelade final i RL, men slutade ändå tvåa i Allsvenskan. Skyll inte heller på Turkiet-turneringen, den gav enbart gott självförtroende. Att Malmö FF spelade bra i januari och februari är alltså inte orsaken till det ”fiasko” som många nu envisas med att kalla årets femteplats.
Det är naturligtvis nonsens att påstå att det var Royal League som fällde MFF den här säsongen. IFK Göteborg spelade final i RL, men slutade ändå tvåa i Allsvenskan. Skyll inte heller på Turkiet-turneringen, den gav enbart gott självförtroende. Att Malmö FF spelade bra i januari och februari är alltså inte orsaken till det ”fiasko” som många nu envisas med att kalla årets femteplats.
Jag är inte nöjd med det år som gick. Folk får lätt uppfattningen att jag är det, bara för att jag envisas med att försöka se ljuspunkter i framtiden. Men om det är något jag lärt mig av att grotta ner mig i MFF:s historia de senaste 60-70 åren så är det att missräkningar återkommer och att inget guld bör hämtas ut i förskott.
1968 är ett utmärkt exempel. Alla trodde att MFF skulle upprepa den fantastiska säsongen 1967 – som var en enastående återhämtning efter 9:e platsen 1966. Istället smög nykomlingen Östers IF upp i rygg och knep så småningom föreningens första guld. Och medan ingen väntade guld vare sig 1970 eller 1971 vann Malmö FF behärskat två år på raken.
Det enda vi supportrar kan vara säker på är alltså att gulden kommer – vi kan däremot aldrig veta när. Vi kan också konstatera att det följer reaktioner på de åren när ett lag vinner guld. Även Djurgården slutade på 41 poäng i fjol – med sämre målskillnad än vad MFF hade i år – efter två strålande år 2002 och 2003. Med i stort sett samma lag som 2004 trumlade man hem Allsvenskan 2005. 60 gjorda mål – skäms Elfsborg! – imponerar.
Jag vill alltså redan här gratulera de svenska mästarna och jag vill också ge Kalmar FF en välförtjänt klapp i ryggen. Laget var ett mål från Royal League i fjol, årets tredjeplats är frukten av en väl genomförd spelidé, kanske den gren där Malmö FF brustit allra tydligast under 2005.
Det var lite av tillfälligheternas spel när MFF vann guldet 2004. Laget trivdes aldrig i tabelltopp. Så fort MFF ledde – så förlorade man en match. Ansvaret låg tungt på Tom Prahl. Han älskar att vara en underdog, som i Halmstads BK. Ingen väntade sig guld. Det passade Prahl perfekt. I Malmö FF låg förväntningarna som en blöt filt över Stadion. Det gjorde honom rädd.
Trots denna rädsla lyckades MFF vinna guld 2004. Men vi minns alla att det skedde med inte så lite hjälp från IFK Göteborg. MFF var varken bättre eller sämre under Prahls två första år – men Djurgården v ar sämre än 2002 och 2003 och MFF hade Afonso. Samt lite tur med straffar på slutet.
Här skulle man kunna skriva att det därmed inte fanns fog för de enorma förhoppningar som restes inför 2005. Men med tanke på Daniel Anderssons stigande form, på att Markus Rosenberg kom hem från Halmstad och på rykten om en hemvändande Anders Andersson, så var det inte så konstigt att »alla« trodde på Malmö FF.
Jag kan sträcka mig till att årets femteplats var den sämsta placeringen under Tom Prahls fyra år i klubben. Och att placeringen inte stod i proportion till förväntningarna. Men låt mig påminna: 2001 slutade MFF 9:a, 2000 spelade MFF i Superettan, 1999 slutade MFF på 13:e plats och 1998 blev det en 9:e plats. Alltså: om det var fiasko i år, vad ska vi då kalla de fyra åren före Prahl?
Jag skulle följaktligen vilja devalvera fiasko till – besvikelse. Jag tror inte heller det finns ett enda skäl till femteplatsen. Bengt Madsen upprepar envist hur mycket Niklas Skoogs skada betytt, andra pekar på hur MFF inte lyckades ersätta Rosenbergs flytt till Holland. Och många menar att Patrik Andersson saknades i den backlinje som aldrig tilläts få stabilitet under året.
Allt det där stämmer säkert. Med största möjliga sannolikhet kan jag hävda att MFF slutat sämst tvåa med de tre gossarna på planen. Jag skulle kunna dra tre kort till, i snabb följd, och sätta namn som Afonso, Asper och Osmanovski på dem. Det svåra är inte att peka på de enskilda svagheterna i 2005 års Malmö FF, det svåra är att försöka förklara varför så många kuggar i ett och samma maskineri lade av att fungera på en och samma gång.
Jag tror en del handlar om spelglädje. Det har inte sett särskilt muntert ut på bänken under året. Sammanbitet, oroligt, deppigt. Självfallet smittar det av sig på spelarna. Kanske var det Aspers misslyckade inspark mot FCK i Parken. Eller, kanske ännu hellre, hemmamatchen mot Djurgården. Någonting hände när Djurgården fick sin snabba omställning en timme in i matchen och kvitterade till 1-1. En oro spred sig, lagledningen misslyckades i sin taktik, Djurgården vände och vann. Jag tror aldrig att MFF hämtade sig från den förlusten.
Tom Prahl lämnar efter sig ett placeringssnitt på 2,75 på sina fyra säsonger. Det är bättre än Rolf Zetterlunds snitt på 3. Det är helt enkelt det bästa sedan Roy Hodgsons exceptionella svit i slutet av 80-talet. Vi bör alltså inte bara tacka Tom Prahl för det första guldet på 16 år utan också för den bästa sammanlagda insatsen på två decennier.
Jag är beredd att hålla med Åke Stolt i dagens Sydsvenskan när han skriver att årets enda framgång var att laget inte kvalificerade sig till Royal League. Alla andra år hade jag sagt emot, men just i år ger det Sören Åkeby – ja, om man nu bortser från alla skador – möjligheten att förbereda sig exakt såsom han önskar.
Det finns mycket i det han sagt som tilltalar mig. I sin inställning till träning påminner han om Antonio Durán. Om det därmed innebär att Malmö FF tar fyra guld på de närmaste åtta åren törs jag förstås inte garantera. Men ett av skälen till den kaxighet som infann sig under 60-talet var det starka grundflåset. Spelarna visste att ingen kunde springa ifrån dem. Det stärker självkänslan och med en större självkänsla hade MFF aldrig missat medalj i år.
Den ökade träningsdosen, en tydlig och väl genomförd spelidé, kloka värvningar och – inte minst – nya talanger från de egna leden. Antingen från ungdomslagen eller genom att »plocka gräddbullar« från närliggande klubbar. Det är receptet på framgång för MFF.
Det är möjligt att det senare inte ger utslag varken nästa eller nästa säsong igen. Men om Malmö FF ska få tillbaka den kontinuitet med framgångar som man hade under 60-, 70-, och 80-¬talen, så måste man producera minst en Magnus Andersson, en Ingemar Erlandsson, en Martin Dahlin, en Roger Ljung, en Marcus Pode eller en Daniel Sliper om året.
För övrigt är det fortfarande min önskan att Malmö FF på ett eller annat sätt knyter Jens Fjellström till sig. Som andretränare eller som styrelsemedlem spelar mindre roll. Men att låta en av de klokaste och mest sympatiska fotbollspersonligheter som finns i landet – och som bor i Malmö – försvinna till Djurgården, vore olyckligt. I mina ögon vore han en av de allra bästa värvningarna klubben kunde göra. Med Jens Fjellström i ledningen – eller än nu hellre i omklädningsrummet, när jag tänker efter – så skulle MFF vara ett stort steg närmare det guld som ska tillbaka till Malmö år 2006.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
