Som förr – fast bättre
Det kändes faktiskt som förr. Jonnie i mål, Anders som mittback, som på Thijssens tid, och Daniel och Yksel som tokdominerade mittfältet. Det var MFF som på 90-talet. Bara så mycket bättre.
Det kändes faktiskt som förr. Jonnie i mål, Anders som mittback, som på Thijssens tid, och Daniel och Yksel som tokdominerade mittfältet. Det var MFF som på 90-talet. Bara så mycket bättre.
Ute på parkeringsplatsen träffade jag dagens eventuelle målvaktsreserv, Janne Möller. Han sa: ”Jag måste ju kolla lite på Jonnie. Tänkte jag skulle se en halvlek i alla fall.”
Regnet upphörde en knapp timme före avspark, solen tittade fram. Sven sa att han hade tio grader på sin balkong. Och MFF spelade årets bästa fotboll. Det var en sådan eftermiddag. Allt gick i himmelsblått.
Man frågar sig ju ofta: var det de som var dåliga eller var det vi som var bra? Men även om ÖIS inte var hälften så organiserade som Öster (som, om den matchen har någon giltighet, kommer att cykla hem Superettan) så finns där en sak, den här eftermiddagen på Heleneholm, som ingen kan ta ifrån MFF.
Alla rörde på sig. Alla ville ha boll. Alla jobbade för varandra, på alla platser över hela planen. Malmö FF spelade fotboll med ett tillslag, med överlappning och med en kvickhet och glädje vi inte sett tidigare under försäsongen. Ja, fan vet vilken försäsong förresten, när jag tänker efter.
Det är så klart lätt att bli alldeles överdrivet euforisk så här i sin sista krönika på klubbens hemsida. Tiden räcker inte till och fyra år är ändå fyra år. Man ska ju sluta när man är på topp.
Men samtidigt: det var en av mina bästa fotbollsupplevelser på länge. Det lilla formatet är ju inte dumt. Och Tony var där och Morgan var där och Larsson Anders var där och Sven och unga Liljegrenskan med kamera och allt. Och Janne Möller, som sagt.
På plan fanns dessutom ett lag som gav oss upprepade tillfällen att applådera. Tony klappade förstås varje gång Yksel rörde bollen. Han skrek: ”Fan, har Yksel haft en sådan form sedan 1997?” För en gångs skull är jag beredd att hålla med.
För Yksel var bäst på plan. Benen var sjukt pigga och han sökte boll exakt hela tiden. Och kanske var han som allra bäst i den defensiva rollen där han, som någon sa, slapp kravet att göra en gubbe och ta sig förbi med den speed som han saknar idag, nyligen 30 fyllda som han är.
Eller så var kanske Ulrich bäst på plan. Vår alldeles egen Maicon. Den ena tjurrusningen efter den andra på högerkanten, följd av ett lågt, hårt inlägg in i straffområdet, där de båda anfallarna Junior och Skoog rusade in, tillsammans med Ola Toivonen. Här såg vi ett anfallsvapen som kommer att ge mål i årets Allsvenska.
Och Junior, ja han höll i bollen och jag tjatade med de andra på läktarna om att han måste få lov att göra det, han måste få lova att tappa den emellanåt. Och efter smörpassningen till Ulrichs 1-0 så var det slut på det snacket.
Även om det var en spektakulär träff, så var ändå 3-0 ett av de mest osannolika mål vi sett i modern MFF-tid. Vi jämförde det med Wirmolas straff mot Djurgården, om det var 1993 eller 1994. Vem hade kunnat tro att Raoul Kouakou skulle ”göra en Ronaldo” och slå ett inlägg med vänstern in i straffområdet som Jocke Nilsson, som inte fått mycket att stämma den här eftermiddagen, stötte in på volley? Poetisk rättvisa!
Och om ett mål betyder så mycket så var kanske 4-0 onsdagens viktigaste. Jag njöt av Ola Toivonens återhållna men ändå medvetna målgest. Det hade han längtat efter. Inte för att det var Dick Last, hans gamle lagkompis, som fick kröka rygg, utan för att den frisparken kan bli det som förlöser Toivonens form.
Något tidigare i matchen gjorde han i och för sig en tvåfotsdribbling som gav eko på den lilla träläktaren. Något verkade vara på gång. Det kändes som Thern, det kändes hur bra som helst med andra ord.
Och så Jonnie då, som skrek och gapade 90 minuter i sträck. ”Den är din Daniel! Ja, Andersson alltså. Daniel Andersson!”
När Jonnie till slut provade en utspark, efter typ 85 minuters spel – en utspark som givetvis hamnade utanför sidlinjen – så fick han dagens varmaste applåd. Tony sa, eller om det var någon annan: ”Jag får tårar i ögonen”. Ni fattar. Det var en sådan eftermiddag.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
