Prahl inför premiären
– Det är ovisst, det är osäkert, det är spännande – och det är skönt att det kommer igång, säger Tom Prahl i hemsidans mars-summering inför den allsvenska avsparken, och går också in på felande pusselbitar, slarvmål och magplasket i La Manga.
När det så är nere till timmar, är hemsidan – ännu en gång, för en stund – nere med Tom Prahl för en månatlig summering av läget. Mål till slut och seger i genrepet, fyra dagar kvar till allsvenska avsparken. Äntligen dags. Men det är inte rosor på kind, solsken i blick och klämkäck kulan-i-luften-stämning i MFF-kabyssen. Snarare – ett slags värkande vakuum. Maktlöshetens sluss mellan den långa förberedelsefasen och det skarpa läget?
– Det är som det är inför de här seriepremiärerna. Det är ovisst, det är osäkert, det är spännande – och det är skönt att det kommer igång, så man ser var man står. Det är det viktigaste, säger Tom Prahl.
Men det går inte att komma ifrån att han ofta låter rätt brydd och bekymrad, särskilt med motiga mars – de tre förlusterna i La Manga och förlusten mot HBK innan genrepet – i backspegeln.
– Fallhöjden är större i år, och det här tramset med att vi är favoriter – att alla höjer oss till skyarna – gör ju inte saker och ting lättare. Faktum är att vi inte har fått alla pusselbitar på plats ännu. Det ska man inte ha fått till den första seriematchen heller, men vi hade kanske önskat att de var lite fler. I första seriematchen får vi se om vi har satt upp laget någotsånär riktigt, om de spelare som kommit med är i form, om vi får göra rockader. Det är… osäkert.
Med tanke på de hejdlösa förväntningarna, de långa försäsongsmånaderna med all kraft, energi, koncentration – ackumulerad att spricka ut i just rätt ögonblick, vilket inte är just nu men väldigt, väldigt snart – är intrycket av en MFF-tränarens rastlösa desillusion egentligen begripligt, snarast naturligt. Kanske till och med ett lovande tecken.
Och det har kanske varit en lite konstig försäsong, med topprestationen allra först: 3-0-viktorian mot danska mästarna FC Köpenhamn i början av februari.
– Då spelade vi den fotboll vi hoppas kunna vara mäktiga. Om det var FCK som tillät oss det eller om vi själva var bra det vet jag inte, men vi gjorde tre mål och såg väldigt stabila ut. Alla var väldigt nöjda och glada. Därefter har vi bara sporadiskt nått upp till den standarden. Ifjol hade en urusel försäsong tidigt, sedan började det trava igång lite, och så vann vi genrepet Halmstad borta med 3-0. I år har det varit upp och ner och uppåt lite igen.
Vilka pusselbitar är det som saknas?
– Vi har ju inte spelat bra. La Manga-äventyret blev en liten knäck för självförtroendet, därefter har dåliga vårplaner bidragit till att vi inte fått spelet att flyta som vi hoppats. Sedan har den långa perioden där vi inte gjorde några mål rest frågor – vem ska ersätta Peter Ijeh? När ska Niklas komma igång med sitt målskytte? För någon måste ju göra mål. Mackan, som såg bra ut i februari, har haft svårt att hitta rätt i mars. Målet mot Midtjylland kan vara värdefullt för honom.
Prahl rotar vidare i pusselasken:
– Vi har en ny konstellation på vänstersidan med Elanga och Bergström istället för Roth och Yngvesson ifjol, och det är till stora delar nytt även på högersidan med Concha och Chanko. Hur ska vi utnyttja Chanko för lagets bästa? Hur ska luckan efter Tomas Olsson fyllas, nu när han blivit skadad? Han och Hasse såg ändå bra ut, även i La Manga när det gick dåligt. Ska vi satsa på en rutinerad spelare där vi vet vad vi får ut, eller ska vi satsa på en yngre kraft?
Det senare ett val som ganska lätt låter sig dechiffreras som det mellan Jörgen Ohlsson och Jon Jönsson. Vad ligger i vågskålarna i det övervägandet?
– Jörgen är en spelare som inte syns men som gör nytta; städar upp, reder ut. Han är en suverän huvudspelare, och framför allt: Jörgen gör mål. Man kan nästan ta gift på att han under tjugo matcher gör sex eller sju mål. Jon är en kvickare spelare under utveckling som tar små steg framåt hela tiden. Om han är färdig att driva passningarna på mittfältet, det återstår också att se. Många såna här frågor hänger i luften, och de får vi inte besked på från vi varit därute, på arenan.
Ett ganska homogen uppställning har spelat försäsongens sista matcher, ni har inte gått runt på så många spelare. Det ser alltså ut som om premiärelvan är ganska klar.
– Nej.
Eller:
– Ja, men det finns fortfarande några positioner… Backlinjen gör vi nog ingenting åt, men ett par positioner på mitten är öppna.
Erik Johansson har inte fått spela mycket under försäsongens slutfas. Innebär du att du satsar mer på Chanko, eller kan det ha att göra med att du vet vad Erik går för men velat se mer av Lolo?
– Visst vill vi se vad de nya spelarna går för. Erik har haft lite problem med revben ett slag. Jag ville ge Lolo en möjlighet att visa sig i ett antal matcher. Sen om han tagit den, är en annan sak… det får vi se när vi visar premiärlaget.
I början av försäsongen – bland annat i matchen mot FCK – användes Lolo Chanko centralt. Har den tanken övergivits?
– För tillfället, men med tiden kan det bli aktuellt. Lolo har en del kvaliteter för att spela centralt, men måste komma in i sina positioner mer innan det kan bli aktuellt.
Målvaktsfrågan är öppen in i det sista. Hur gör ni?
– Vi kommer att göra ett val vem som står mot Örebro. Fungerar han bra och det går bra för laget, får han fortsatt förtroende. Men det är jättejämnt skägg, precis som på en del andra positioner.
För att tala om de prestationer som präglade stämningen under försäsongens senare hälft: vad exakt hände – eller hände inte – nere i La Manga (Molde 0-2, Lilleström 0-3, Vålerengen 0-1)?
– Vi var invaggade i en viss säkerhet efter danskmatcherna: slår man Bröndby borta ska det väl inte vara några problem att klara några norska tippeligelag… Men de är lika väl organiserade som oss svenskar, samtidigt som de spelar mycket mer fysiskt, och med större aggressivitet. Också med större entusisasm, skulle jag vilja säga. Resultatet blev att vi nästan inte skapade några målchanser, och hade väldigt svårt att hitta ett eget spel. Det plus att inte vi inte gjorde ett mål på tre matcher blev… inte ett trauma, men det kändes tungt. Vi kom till fina banor och skulle börja trycka igång på allvar, och så plötsligt är det full back i maskin, stopp.
Tom Prahl pekar också på en annan omständighet i de tre matcherna på (norsk-)spansk mark.
– Dessutom dömdes matcherna av norska domare, och de dömer som man gör i övriga Europa: fler närkamper och tuffare, mer ojuste spel tillåts. Det är ju egentligen bara i Sverige som man dömer efter regelboken till hundra procent – och ibland hundratio…
Det låter som om svenska lag med internationella ambitioner – till exempel MFF – således får sina chanser försämrade av ett ”mjäkigare” svenskt domarklimat. Bör Bo Karlsson & Co närma sig europeisk standard?
– Svenska domare dömer jättebra, de dömer efter regelboken. Därför borde det egentligen vara de europeiska domarna som närmar sig de svenska, vilket lär vara en nåd att stilla bedja om. Men det här är svårt. Vi blev lite tagna på sängen i La Manga, norrmännen spelade inte ojuste, men tuffare.
Vad var positivt med La Manga-lägret?
– Vårt försvarsspel har varit bra sedan vi kom hem från La Manga, och det var inte illa där heller. Backlinjen ser stabilare ut, tätare, rejälare. De mål vi släpper in nu kan inte härledas till dålig organisation, utan är slarvmål när vi inte kan hålla koncentrationen uppe i nittio minuter – vi ger bort en passning på egen planhalva eller låter i oskärpa bollen passera, till exempel.
Är inte såna mål mer retliga, eller frustrerande för tränaren än om det är ”systemfel”?
– Man blir ju mer orolig när organisationen inte stämmer, men slarvmålen är irriterande. Det är viktigt att kunna hålla nollan – gör man det i en match skapas ett visst självförtroende. Gör man det i tre, fyra matcher – vilket man måste göra för att blir ett riktigt topplag – så ger det en härlig känsla. Vi har haft ett par bra chanser att skapa oss ett riktigt bra självförtroende i försvarsarbetet genom att hålla nollan, men så har vi gett bort möjligheten genom att vi varit lite klantiga. Men – vi kan hålla nollan när serien börjar istället.
Om än Tom Prahl gång på gång återkommer till osäkerheten över var laget står och konstaterar att att trenden för spel och målskytte måste vändas, sammanfattar han försäsongen som lyckad och positiv.
– Vi har inget att erinra, vi har fått göra det vi velat. Vi har inte ställt in några träningar och vi har inte haft så mycket skador, inga överbelastningsskador alls. Men de riktiga skadorna – det är för jävligt att vi ska få en fraktur i en fot (Peter Ijeh) och uttänjt ledband i ett knä (Tomas Olsson), men det har inget med träningen att göra, det har varit enskilda situationer. Olof har gjort framsteg och har kanske varit vår jämnaste och bäste spelare. Hasse har varit frisk hela tiden – peppar, peppar. Vi har kunnat ge sex lärlingar chansen att träna full tid och det har fungerat bra. Många förutsättningar har skapats – om en månad får vi se var vi står nånstans. Om det här laget räcker till.
– Samtidigt har vi ju också höjt kraven på oss. Vi har ändå mött sex lag från danska superligan och slagit topp 3. Vi slutade spela fotboll där ett tag i La Manga, nu sliter vi för att få upp farten och tempot igen, men det är inte så lätt på de här dåliga gräsplanerna. Även om matchen mot Midtjylland inte var glänsande, gav den oss råg i ryggen. En premiärseger med bra spel är förstås den bästa balsamen för ett självförtroende som sviktar lite.
Fyra allsvenska matcher ska spelas i april: premiären mot Örebro hemma nu på måndag, IFK Göteborg borta nästa måndag, första skånederbyt mot Landskrona BoIS hemma annandag påsk och så GIF Sundsvall borta.
– Jag tycker det är ett bra öppningsprogram. Örebro är en bättre öppningsmotsåndare än Djurgården hemma, som vi hade ifjol. Sedan har vi Göteborg borta; de kan bli bra i längden men är kanske lagom att ta i i ett tidigt skede av säsongen. Landskrona hemma är ett derby som kan gå precis hur som helst, BoIS är nog det lag som imponerat mest på mig av dem jag sett under våren. Sundsvall borta är en revanschmatch. Vi vill äntligen göra mål på dem, vilket vi inte lyckades med ifjol. Den här inledningen har en hel del bra möjligheter att kunna sporra oss.
Intervju: Tobias Christoffersson
