Helsingborgs IF – Malmö FF

Tid: 2006-09-12 21:00, Plats:Olympia, Resultat: 3-1

Kunne gått. När mästarspelet rullade igång i slutet av första halvlek hade MFF serietoppen och ännu en stor derbyseger inom räckhåll – men HIF stack hål på bubblan med en klassisk vass nål: snabba kontringar. MFF fick finna sig i att tappa ännu en match i andra halvlek, och lär få finna sig i att veckans samtalsämne blir defensivens brister istället för offensivens förträfflighet.

Det är som vanligt lätt att vara efterklok. Och det är så svårt att veta, hur det egentligen fungerar, det här med uttagning av spelare och formering av lag. Hur viktigt det är att spela ihop säg en backlinje i match efter match, låta en spelare få gro i en och samma position – jämfört med att göra det mesta av befintligt spelarmaterial i en svår match. Klart är att Sören Åkeby inför derbyt uppenbarligen hade ett val: låta backlinjen med Daniel Andersson få fortsätta smälta samman och matcha ett till tre fjärdedelar mycket ungt mittfält kring Jari Litmanen. Eller flytta upp Daniel för säkrare tyngd i den garanterat hårda kampen på mitten och kasta in en sidesteppad Olof Persson i derbyhetluften – men därmed också rubba cirklarna igen. Sören valde det senare alternativet, vilket såg jättebra ut i första – inte minst Olof Persson – men punkterades distinkt i andra av den där nålen Shelton. Slutsats?

Individuella misstag hade onekligen del i HIF:s seger, men vilka var mest avgörande för vart matchen tog vägen – de från försvarande spelare vid målen eller de från anfallande spelare när handfullen ytterst kvalificerade målchanser brändes? Jag skulle säga det senare. MFF borde ha avgjort matchen innan paus, den massiva dominans som byggdes upp efter ett lite oväntat ledningsmål hade knäckt HIF om den fått resultera i ett eller två mål till. Men ett noll är ingenting. När HIF lyckades med defibrillatorbehandlingen i paus och Shelton fick fri lejd hela sista tredjedelen var kvitteringen ett faktum och det ljuvliga vi såg i första halvlek hade i princip inte hänt. MFF föll i alla fall inte ihop, som i flera matcher tidigare. Visst var det HIF som sprutade energi, men MFF bjöd samtidigt emot och matchen böljade ursinnigt en spännande stund efter 1-1. Först efter att HIF sköljt in en andra kontring i 66:e minuten ebbade MFF-möjligheterna ut för kvällen; fortsatt stort bollinnehav och moment av press och farligheter i jakten på ytterligare en vändning av matchen, men den slutliga genombrottskraften alstrades aldrig.

I detta skede blev det tydligt att den finska sisun sinade. Jonatan Johansson som var glödhet i första halvlek och gjorde ännu ett fantastiskt målskyttsmål försvann helt i andra. Samtidigt var det kvällen Jari Litmanen blev mänsklig. Det var kanske nödvändigt och någongång ofrånkomligt. Inte för att det är fy skam att vara mänsklig, människor kan faktiskt uträtta en hel del, se på till exempel Herkules. Tolv storverk från nummer tio stod förvisso inte att finna i denna match, men ickedestomindre många – väldigt många – småverk, bibringande MFF-spelet livsluft och stundom också vingar att lyfta. Det var snarare i de avgörande lägena som Jari ”svek” denna gång – åtminstone tre skottlägen förvaltades… suboptimalt.

Det är för jäkla synd. För det såg så jäkla bra ut, då i slutet av första halvlek. Det är orättvist att man inte – den här gången heller, se Gefle, se Elfsborg x 2 – ska kunna få gotta sig åt all grannlåt som laget visade upp när HIF bit för bit kämpades ner och emellanåt spelades ut efter noter. Hur Junior vars lite bleka inledning man hunnit bli orolig för när han väl kom in i matchen briljerade fullkomligt, hur Pode kom i våg efter våg på högerkanten och däremellan fann flytet i passningsspelet. Hur Christian Järdler kastade sig framåt i offensiven och verkligen ville bidra med något avgörande, hur Jari öppnade upp spelövertaget med att söka boll och styra upp långt ner i plan, vilket avlastade Daniel Andersson från uppspelsansvar och gav honom friare tyglar att göra det han är bäst på: vara överallt hela tiden. Hur Gabriel bidrog till att ge MFF-spelet en grund att stå på genom att ”läsa högt” och på samma gång spela sig ur farligheter och spela fram möjligheter. Till exempel. ”Alla ska med”, lyder ett av valrörelsens slagord, och när MFF spelade som bäst var alla också med. Långa, fina anfall med flyt och fantasi och många tillslag.

Målet: Junior löpte in i straffområdet och var nära ett friläge med målvakten, men trycktes till vårdslöst av en inramlande Andreas Granqvist och blev liggande, men spelet fortsatte: Pode en bit utanför straffområdet till höger fångade upp bollen, hann uppenbarligen se hur Jonatan Johansson närmat sig och lyfte en rent genial passning bort till honom. Och Jonatan visade ännu ett prov på sin exklusiva kompetens som internationell målskytt, tog inte emot utan stötte till direkt – och bollen satt i mål. För nionde gången! På åtta matcher! Varför, varför kan man inte få glädjas?

Chanserna: 1) sju minuter efter ledningsmålet. Junior i hög fart, lätt kroppsfintande fram på högerkanten, en underbar pass snett inåt bakåt ger Jari utmärkt skottläge, och Jari drar till, men hade behövt lite mer krut; Daniel Andersson gör också en fin räddning. 2) läcker frisparksvariant i 43:e minuten. Typ 20 meter ut en bit till vänster, Jari och Daniel står vid bollen. Jari lägger den rakt fram, en passning till Daniel som löper ner och slår ett riktigt bra inspel, där Jonatan är ett skosnöre ifrån att toucha in två noll. 3) 45:e minuten. Marcus Pode sätter lurigt, påpassligt, öppnande och vackert fram bollen till Junior, vars skott går utanför. 4) tre minuter innan HIF:s ledningsmål ett fint anfall, uppdrivet av Ulrich Vinzents. Jari breddar till höger, där Marcus Pode fortsätter och slår inlägg, Junior skjuter mitt framför mål, men Wahlstedt lyckas täcka till hörna.

Men det ville sig alltså inte. Och istället för en komfortabel derbyseger och definitiv anslutning till toppstriden återstår att fortsätta dväljas i ovissheten – över om chansen fortfarande finns (eller om det är dags att ställa om siktet för förväntningarna redan tills lördag), över om det kommer att gå att sy ihop ett fungerande försvar i år, över varför det där med andra halvlek är så förtvivlat svårt?

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners