Malmö FF – Helsingborgs IF

Tid: 2006-05-08 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 3-1

MFF har vaknat. MFF har som ur en lätt drogad dvala vaknat, eller om det var en förtrollning som bröts när domare Jonas Eriksson blåste igång matchen; laget MFF reste sig, ville och vågade ha boll, springa efter boll och inte minst spela boll – och byggde med en stark första halvlek och en lysande matchavslutning på derbystatistiken mot HIF samtidigt som tabelltoppen kom inom räckhåll.

Tjugotre tusen på läktarna fick se Daniel Andersson bli kung i backlinjen och Joakim Nilsson göra sitt definitiva genombrott, men de flesta kommer trots det att minnas främst två andra insatser i matchen: Jari Litmanens fantastiska spel och Emil Hallfreðssons närmast sensationella inhopp.

Man kan vinna på många olika sätt, detta faktum är bekant. Halmstad i onsdag var ett sätt, och inget fel på det – men detta var trots allt ett helt annat. Derbyna mot HIF, som lever ett eget liv bortom säsong och tabellsituation, tillhör årets höjdarmatcher och tar ofta fram det där lilla extra hos spelare och publik. Kanske var det just vad MFF behövde, efter den trevande starten med ett spel som Sören Åkeby gång på gång beskrivit som ”ängsligt”. Det var första gången i år som det verkligen, verkligen gällde – och MFF tände.

Det måste också vara en fantastisk känsla att marschera in på ett Stadion som det måndag kväll; tifot från MT96 var stort, stilrent och mycket vackert. En mäktig hyllning till Skånes största lag, och i ögonvrån fladdrade ”di röes” fladdrande flash av färgad presenning till.

Efter fem trevande minuter med mycket tjongande i blåsten – bokstavlig men inte bildlig motvind för MFF i första – började MFF få ner bollen och kunde ta tag i matchen. Efter en första HIF-farlighet som luktade offside, där Gustaf Andersson sköt tätt utanför, drog MFF igång ett par bra anfall, kännetecknade av fart, rörlighet och korta tillslag. Efter en knapp kvart kom hemmalagets första målchans, i sanning värd ett bättre öde än den stolpe som Jesper Bechs starka avslut ur försvinnande vinkel träffade – efter Jari Litmanens vackra lyftning genom straffområdet. Det var Jaris första alldeles lysande framspelning i matchen – det skulle komma många fler.

Behrang Safari var tongivande i matchinledningen; rev och slet både fram och bak och skaffade sig gång på gång bra inläggsläge – man kan konstatera att ungefär hälften av dem var godkända. Ett av dessa kom i 20:e minuten, såg först för långt ut, men i bortre delen av straffområdet fanns Jesper Bech. Han nickade in bollen framför mål, där Jari Litmanen fick skottläge men inte bättre träff än att Daniel Andersson i HIF-buren lyckades parera – men returen, den tryckte Edward Ofere in. 1-0 till MFF, stort derbyjubel på läktaren!

Efter målet planade matchen ut lite, och HIF tilläts komma fram i ett par lägen som kunde blivit farliga. Men MFF tog nytt tag, hittade nya kombinationer. I 31:a minuten frispelade Jari sånär Afonso, i läget efter lade han fram bollen till Behrang Safari att slå nytt inlägg. Pressen mot HIF ökade, ett nytt bra anfall när Jesper Bech breddade ett uppspel från höger ut till Safari, som ryckte och slog ett lurigt inlägg snett bakåt längs marken. I straffområdet fick Afonso bra skottläge men dålig träff.

Med tio minuter kvar av första halvlek kördes Jari Litmanen ut i den lilla sjukbilen efter att ha blivit liggande; en cynisk men nånstans träffande läktarröst konstaterade att ”det är bara huvudet, så det är ingen fara”… och efter fyra minuter och två stygn i nacken återinträdde Jari till starkt, befriat jubel. Halvleken avslutades i HIF-favör, ett skott tätt utanför av Gustaf Andersson – som stundtals såg giftig ut, men dessbättre inte hade marginalerna på sin sida – och en trippelhörna, där den sista blev riktigt farlig: Karekezi klackade i flygande fläng på mål, men Asper var väl med.

En härlig pausvila. För första gången i år kunde man riktigt njuta av sakernas tillstånd, mysa och babbla på om det fina spelet och alla fina prestationer. Det var med kombinationer som ur instruktionsboken som passningsspelet kommit igång; Ulrich Vinzents – men också Jesper Bech, även om han åter hade svårt att riktigt komma upp i nivå – och Behrang Safari från kanterna i väggar och bollbyten med Joakim Nilsson och Jari Litmanen centralt. Precis sånt man väntat på. Och första fem av andra halvlek fortsatte MFF-dominansen. Joakim Nilsson bröt viktigt början till en HIF-kontring efter hörna och hittade Litmanen, Joakim Nilsson fångade upp en boll och spelade ypperligt fram Safari med en lång boll. Edward Ofere spelade fri Afonso som blåstes av för offside och spelades själv fri sekunderna efter men fick inte till målskottet.

Så i 51:a minuten en fin chans: på nytt inlägg av Behrang Safari, Afonso loss mitt framför mål, men avslutet högt över. Afonso ja… det är lite en ny Afonso i år. Tidigare har han om man ska generalisera antingen glänst starkt eller försvunnit i matcherna. Nu gör han bra insatser i varje match, men saknar ännu det där sista i genombrotten och har missat många avslut. Men, att MFF vinner utan Afonso som tungan på vågen känns som att det finns en fin slant som ligger och förräntar sig på bankkontot – uttag emotses.

På Afonsos läge ”skulle” det varit 2-0 – istället. istället chockade HIF med en kvittering i ett anfall som tillkom hastigt och mycket olustigt på MFF:s högerkant. MFF-defensiven var överstyrd dit och hade just lyckats spela sig ur en situation, när Karisik fångade upp bollen och skickade fram den. Snabbt, snyggt kantbyte och där var det totalt tomt och övergivet – Stefanidis kunde utan besvär ta emot, avancera och avsluta utan chans för Asper. Även om situationen var oturlig, visade den på bristfällig positionering i MFF-försvaret.

Två minuter efter målet hade MFF en riktigt het målchans när Jari Litmanen spelade fri Ofere med en sublim stickare. Edward ensam mot mål med tid, kanske för mycket, avslutet förvisso bara decimetern utanför högra stolpen, men Daniel Andersson var bra med. Denna chans och ett tungt skott av Joakim Nilsson i 59:e minuten var dock undantag – nu formligen sköljde HIF fram över plan, kom fram i läge efter läge med mycket folk. Matchen var i klar gungning för MFF, som tappade kontrollen – Det var Daniel Andersson som mer eller mindre ensam stod för lugn och behärskning och ypperligt avvärjde den ena farligheten efter den andra. I 64:e minuten ett utmärkt exempel: lite kalabalik och flera skottlägen för HIF i straffområdet, men Daniel fick ut bollen, fortsatte upp längs högerkanten och passade Afonso som kunde utmana in i straffområdet.

Efter två byten – Behrang mot Emil, Jocke mot Hasse – började MFF få tag i matchen igen med kvarten kvar, och i 77:e minuten kom ledningsmålet, och vilket mål, vilket anfall! Det började med Hasse Mattisson som slog ut till färske allsvenske debutanten Emil Hallfreðsson på vänsterkanten. Emil tog med hårt arbete och strålande teknik fram och förbi två attackerande HIF:are och slog ett ypperligt inlägg. Som fångades upp av Jari Litmanen på väg in i straffområdet. Och nästa sekvens var så mycket vackrare än ord kan beskriva: Jari höll inne med skott, tog två steg fram, tvåfotsfintade Jakobsson ur balans och lade med ”fel” fot en kort bredsida snett fram till Afonso som satte bollen i mål. Wow, liksom. Tack.

Jari Litmanen. 90 nya minuter. Epifanisk. Stänk av gudomlig närvaro. De små platta orden är inte värdiga att beskriva. Dom som var där såg.

Dock säckade inte HIF ihop efter 2-1-målet, några hörnor och fortsatt press mot slutet av matchen – men därmed också kontringslägen för MFF. Ett av dem kom i 88:e minuten. Och därmed är det hög tid att lägga ut texten om Emil Hallfreðsson. Emmi Hall. Grindavikurbanninn. Äntligen fick han göra debut efter sina ljumskproblem, han kom in med en fjärdedel kvar av matchen och vid ställningen 1-1. Han hann att byta skor innan han bidrog med förarbetet till 2-1-målet, och med två minuter kvar var det dags igen. Ett sanslöst bra förarbete längs vänsterkanten. Han jobbade och skojade sig fram längs kanten ner till kortlinjen och intrycket for snabbt genom skallen: med risk att vara hemskt orättvis mot Afonso, men – frågan är om nåt sånt här synts på Stadion sedan Zlatan (OBS! utan några som helst jämförelser direkt, indirekt eller för övrigt!). Just kombinationen av superkänslig men samtidigt högexplosiv teknik och bollbehandling. Därtill snabbhet och uppenbar spelintelligens.

Som där, nere vid kortlinjen, i 88:e minuten. Så långt komna slår de flesta allsvenska spelare ett inlägg så fort de kan, i bästa fall ett snyggt, i andra fall en skyffling in bara liksom. Hur många vågar ta sig tiden att se efter hur många som det egentligen finns att mata därinne och dessutom överväga om det är lönt? Emil Hallfreðsson gör. Och i den aktuella situationen såg han att nästan ingen var där, så han slog istället en pass snett inåt bakåt – till en framlöpande Marcus Pode som fick visa sin kvalitet genom ett snyggt och säkert skott i mål. I sina utmanande räder längs vänsterkanten såg Emil emellanåt ut som han kunde göra lite vad han ville och dessutom gjorde det. Knyck och vändningar, lirkningar och sulrullningar; på en gång hårt arbetande och obesvärat lekfull. OK, grabben spelade trots allt bara 20 minuter, så hyllningen får väl hejdas här; kanske sättas på paus några dagar…?

Pust. 3-1 till MFF och några lyckorusiga övertidsminuter där MFF med Emil, Jari, Afonso och Ofere lekte med ett slaget HIF – Jaris vänta-vänta-vänta i helt öppet läge och så fjäderlätt touch som frispelar Ofere i exakt rätt millisekund… till exempel.

Så nog har MFF vaknat. Vaknat i vad som ser ut att kunna vara alldeles rätt tid: MFF inledde Superveckan med en övertygande derbyseger och idel fina besked. Daniel Andersson har efter två matcher blivit en rutinerad mittback. Joakim Nilsson gjorde en match som liknade ett genombrott. I bästa fall har den trevande trenden vänts till en formkurva som pekar rakt upp inför de två tunga bortamatcherna mot Djurgården och Blåvitt.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners