Örebro SK – Malmö FF

Tid: 2003-10-26 15:00, Plats:Eyravallen, Resultat: 1-0

MFF förmådde inte frammana kraften nödvändig för att i allsvenskans avslutande omgång besegra Örebro SK på Eyravallen. Därmed blev den totala antalet poäng 48, 2003 tillräckligt för en tredjeplats, så kallat litet silver. Placeringen diskvalificerar laget från UEFA-spel 2004, men årets prestation förblir bättre än fjolårets poäng-, och målmässigt.

Litet silver – stor besvikelse?

Tom Prahl lämnade efter matchen sin ståndpunkt öppen för tolkning:
– Det är idag svårt att sätta värde på vår silvermedalj. Att bli trea eller elva kvittar på sätt och vis. Men samtidigt har vi tagit fler poäng, gjort fler mål, släppt in minst i allsvenskan och lockat massor av folk – en bra säsong. Men det är ändå en besvikelse att vi inte kommer över den mållinje som innebär att vi kan få något med oss.

Sista söndan i oktober befäste MFF den dåliga slutform som tyvärr kom att upprepa sig från ifjol; Örebro, tia innan avspark, åtta efter slutsignal, blev ett övermäktigt motstånd för topplaget, länge guldkandidaten. Denna avslutande match kom att bli en av årets viktigaste, ett faktum som kanske skymdes av besvikelsen över det missade guldet och europaäventyrets snöpliga slut. Men säsongen var inte slut. Det fanns något, långt ifrån försumligt, att kämpa för, inspireras av.

Småsvärmar sidensvansar svirrade runt Eyravallen förebådande vintern, men denna eftermiddag gav senhöstsolen allt och betvingade skarp och kompromisslös påbylsade rockar, mössor och halsdukar. Detta nya Eyravallen, med sina optimistiska nya läktare och sitt märkliga nya konstgräs; från den ganska charmlöst avhuggna – men utan tvivel funktionella – betongkonstruktionens högsta punkt framstod den bisarrt jämna, släta och döda ytan med sina tjugofem beträdare näranog som den allra senaste versionen av det allra fräckaste dataspelet. Näranog.

På detta artificiella underlag avslutades inte bara en säsong, det spelades också en match, även om just den i efterhand inte känns alldeles nödvändig att referera utförligt. Örebro tog initiativet först, och släppte det egentligen aldrig helt. En möjlighet i andra minuten, första målchansen i fjärde när MFF:s nykomponerade innermittfält – Chanko/Jönsson – tappade positionerna samtidigt som Olof Persson försökte täcka upp med en hög brytning men missade: Paul Oyuga bra skott strax utanför.

MFF fick dock strax också sina första positiva spelsekvenser, nykomponerade anfallsparet Ijeh-Rosenberg sökte varann, Grahn var aktiv på sin vänsterkant – flera gånger totalt ren långa stunder, men utan att få någon bollen, vilket tydligt och förståeligt frusterade honom – och mittfältet trillade och vann en del boll mellan minuterna sju och sjutton ungefär.

Det såg lovande ut, men snart stod det klart: det var ÖSK som avvaktade. Övertaget på mittfältet var egentligen skenbart; många små pass i sidled – en ovan syn i MFF post-Thijssen – men inget som liknade genombrott. Tendensen kom att bli signifikativ för hela matchen, med undantag av en böljande period i andra halvlek. Tjugofem-trettio meter från motståndarmålet stannade MFF-offensiven upp; antingen sackade tempot ner eller så slogs passningarna bort, eller så fumlades bollbehandlingen till. Dessutom var Lundin-organiserade Örebro mycket bra på att jobba bak och samla ihop sig snabbt.

Det duger inte alls som avgörande svepskäl för slutresultatet, men nog såg det ut som om det ovana underlaget ställde till med problem för MFF. Inte i de stora linjerna, men i de små detaljerna. Kanske är det en inadekvat jämförelse, men emellanåt såg di blå ut att ha samma hämskor påsnörda som mot Sporting Lissabon – det fattades tiondelar, halva och hela sekunder. Den här gången inte beroende på bollskickligt, övermäktigt motstånd utan på bollens snabbare, flackare flykt. Ett av många exempel: den stickare Andreas Yngvesson i 44:e minuten efter avancemang mot straffområdet slog mot Markus Rosenberg, i tillslagsögonblicket till synes perfekt, men strax för brant. Nå.

Andra delen av första halvlek tog ÖSK över mer och mer. Några vägvinnande anfall och några undermåliga undanröjanden från MFF-försvaret etablerade en press som MFF hade svårt att få bukt med. Daniel Majstorovic gjorde tydligt hämmad av sin skadeperiod flera misstag och fick kliva av efter 41 minuters spel. Två kvalificerade räddningar av Mattias Asper förhindrade en örebroledning innan paus som inte varit orättvis. Yngvesson hade alltså den där egentligen pefekta stickaren, men annars stannade MFF:s offensiva facit med en del goda intentioner och några halvbra skott.

Och andra halvlek tog upp tråden från den första. MFF fortsatte fastna på mittplan, ÖSK var de som lyckades få fart på anfallen. Ett bra läge dock i 52:a minuten: Tobias Grahn lyckades med en löpning och inbryttning och fixade frispark i bra läge. Jon Jönssons skott var hårt, men mitt på John Alvbåge som boxade till en hörna av Kristian Begström som blev farlig: i eftespelet till den lyfte Markus Rosenberg bollen till Peter Ijeh ren framför mål, men han nådde den inte.

Peter Ijeh gjorde sannolikt sin sista match för föreningen. Han gjorde den tyvärr inte som den regerande skyttekung han idag för sista gången kunde titulera sig – från och med 15.50 i eftemiddags tillhör titeln Niklas Skoog -, snarare som en medelmåttig allsvensk anfallare. Men det är 2002 vi kommer att minnas honom för, hans 24 mål och enastående insats då tillhör MFF-historien. Thommie Persson gjorde sin första match, vilket är värt att uppmärksamma, en allsvensk debut från juniorleden är numer något ganska exklusivt. Det torde vara lättare att debutera som anfallare än yterback; Thommie Persson hade det naturligt nog svårt när ÖSK trummade på med total harmoni i spelet, men han fick i alla fall visa ett par bra löpningar och ett inlägg.

Drygt tio minuter in i andra halvlek öppnar sig matchen med en fas av böljande spel, där det känns som om vad som helst kan hända. I minut 56 til exempel: Jon Jönsson bryter resolut början till ett ösk-anfall och vänder spelet, men Grahn sackar tempot på sin kant och strax därpå tappar MFF bollen, ÖSK vänder och får på ett bra skott i kontra-kontra-attacken; Asper räddar.

Tyvärr rann böljsvallet ut i alltmer flod på ena hållet, alltmer ebb på andra. ÖSK kom i våg efter våg, en vettig boxning av Asper här, en småfumlig räddning men Persson-rensning där. Ett par halvfarligheter till trots – läcker tunnel av Grahn, inbrytning och bra skott av Yngvesson – det allmänna intrycket var initiativlöshet och vattentamp. Samtidigt satt Hammarby säkra i sadeln på Ryavallen, och stora silvret såg ut att vara långt borta.

Utom räckhåll rycktes det i minut 78. Då gjorde Örebro 1-0, och det såg inte vackert ut. Det var ju MFF som hade hörna, men Bergström slog den svagt, nådde inte ens förbi förste bortnickare. Bergström fick dock tag på bollen igen och hade chansen att slå ett inlägg mot den klunga som var kvar i straffområdet, men lyckades peta til bollen alldeles löst längs marken och servera ÖSK en glimrande kontringsmöjlighet. Den togs tillvara. Snabbt anfall, inlägg från höger, distinkt markskott från Nordback. Tolv minuter kvar, men som landet låg kan knappast någon MFF-åskådare på allvar trott på en vändning. Matchen och andraplatsen förlorade.

MFF gjorde ingen plattmatch, inget skandalöst bottennapp – däremot en impotent, stum, lite vilsen prestation. Formkurvan har inte sett bra ut, manfallet markant – men ändå… man har att välja sig ett pespektiv att betrakta sitt MFF denna söndagkväll, och det är inte givet.

Litet silver – stor besvikelse? Nej – inte med allt vad det senaste decenniet inneburit av besvikelser, umbäranden och förödmjukningar, aldrig, och inte med de höjdpunkter och steg framåt säsongen bjudit. Inte en stor besvikelse, men kanske ändå mer än en liten. Vad är det då som besviker? Är det känslan av att potentialen funnits, alternativt finns – för stora silver, kanske också för mästerskap – men inte kommit att tas tillvara?

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners