Malmö FF – Sporting

Tid: 2003-10-15 22:15, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 0-1

Nä, MFF var aldrig i närheten av att knuffa Sporting Lissabon ur sin bekväma sits. De himmelsblå gjorde en bättre match på Stadion, men bristerna i internationell rutin och skillnaden i allsvenskt och portugisiskt topptempo var ändå för stora för att 2-0-underläget från bortamatchen skulle gå att vända. Dessvärre försvårades uppdraget ytterligare av en riktigt usel domarinsats, toppad av Jon-Inge Höilands utvisning strax innan paus.

Det var ingen vidare stämning på Stadion klockan åtta onsdag kväll. UEFA-reglementet som bannlyser ståplatspublik begränsar Stadions internationella cupkapacitet till 14 000 åskådare, och det svåra utgångsläget, de höga biljettpriserna och tv-sändningen gjorde att inte ens hälften kom. Den blottade ”betongmisären” – klacken gav en välförtjänt känga till det kommunalråd vars obehagligt insiktslösa yttranden fått såväl fotbolls- som operafantaster att misströsta Malmös framtid – en slående kontrast till det folkhav säsongens historiska publiktilströmning skämt bort med. Men – den klassiska ”elljusfaktorn” visade sig än en gång stark: när lagen sprang in på plan, tröjor och gräs glittrande, höstmörkret kompakt runtom var nerven där direkt. 0-2 – långtifrån omöjligt, rentav rimligt. Vi är ju på Stadion nu, där har MFF inte förlorat i år.

Och hemmalaget försökte, direkt, ta kommandot och sätta prägel på matchbilden med hårt arbete och snabba uppspel på anfallarna. Thomas Olsson igång direkt, Skoog/Ijeh nära att få bollen med sig. Men någon inledande farlighet uppstod inte, Sporting fick inte någon mardrömsstart, utan kunde samtidigt visa sin potential med bredd i spelet, några snabba kombinationer och forechecking som satte press på MFF-defensiven.

Efter en kvart första hörnan till MFF efter uppspel av Thomas Olsson och inlägg av Matias Concha, som i Joseph Elangas frånvaro spelade vänsterback med den äran. Concha slog också hörnan, mot bortre stolpen. Och Sporting missade i markeringen: mitt framför mål till vänster stod plötsligt Olof Persson fri och fick nickträff. Målvakten borta, men en sportingspelare räddade på mållinjen. Så nära var den perfekta, sannolikt den också alldeles nödvändiga, matchinledningen. Det var Chansen, som tyvärr också skulle visa sig bli MFF:s främsta i matchen.

För knappt halvvägs in i första halvlek tog matchbilden form, och det var inte den gestalt man hoppats på, inte det intryck som stärkte tron på en vändning. Sporting hade förstås ett bekvämt utgångsläge, med 2-0-ledningen i ryggen kunde man koncentrera sig på att ta det lugnt; rulla boll när det fanns möjlighet men i övrigt förbli vaksamma och närvarande i matchen. Blottor och osäkerhet i deras bakre led skymtades vid ett par tillfällen, men MFF kom utöver några fasta situationer aldrig åt att utmana dem.

Det såg ut som om det handlade om tid; den lilla tiden i varje enskild spelsituation. MFF:arna verkade ständigt några tiondelar, någon sekund kort. De hela eller halva ögonblicken när man tar emot bollen, får kontroll på bollen, parerar motståndarben, vänder kroppen, skannar den närmsta gräsytan, skattar sina alternativ och väljer. MFF:arna såg ut att hela tiden få anstränga sig maximalt för att behärska dessa matchens hundratals absoluta nu:n, det som händer precis framför fötterna och därkring. Utrymmet för den lyfta, stora blicken eller den oväntade, irrationella blixten minimalt.

I 23:e minuten Sportings första – och även den bästa – målchans: anfallaren Lourenco i friläge till höger i straffområdet. Men Mattias Asper gick ut och växte sig stor, täckte av vinklarna och motade till hörna. Såg Janne Möller matchen borde han ha grymtat belåtet. Efter hörnan skott tätt över. Sporting satte press på MFF-målet vid ett par tillfällen, då man till synes lätt rann igenom med snabba, bollskickliga kombinationer efter att den överlägsna bredden i spelet skapat utrymme.

Halvlekens sista kvart började det ändå hända lite som såg lovande ut. Ett bra inlägg från Höiland och skott över av Olsson, ryck och inlägg från Concha på andra kanten. Och i 37:e minuten lyckades äntligen två spelare som knappt haft något rätt så långt: Tobias Grahn och Niklas Skoog växelspelade sig in i straffområdet och det blev en hörna av det. Sedan i och för sig en boll i mål för Sporting, men avblåst för hands och varning. Minuten därefter ett bra MFF-anfall, på bred front med mycket folk. Inlägget motades, men Concha sköt ett hårt pressat skott långt bakifrån. I minut 45 ryckte Tobias Grahn förbi sin bevakare och hade ganska fritt fältt, men fälldes bakifrån – solklar varning.

”Solklar varning”, dessförinnan bortdömt mål för hands och varning – engelske domaren Uriah Rennie verkade alltså ha koll på läget? Tyvärr inte, tyvärr inte på något sätt. I situationen efter kapningen av Grahn blåste han frispark när Jon-Inge Höiland i kamp om bollen utdelade en knuff, och. tja. Men när han fick en varning för det som var hans andra i matchen och han därmed visades av plan bildades kulmen på en serie svårsmälta domslut. Att det var en Premier League-domare som gästade Stadion framstår som helt ofattbart – nivån han etablerade var försiktig och räddhågsen med allsvenska mått mätt. Dessutom har ju varken den engelska eller svenska fotbollskulturen ansträngt sig för att till fullo anamma det banbrytande genreöverskridande arbete den sydländska fotbollen i sina sämsta stunder ägnar sig åt: när fotbollskonstnärens och skådespelarens hantverksskicklighet raffinerat sammansmälter till en oväntad men ofta mycket effektiv scenisk illusion.

Eller kort sagt: portugiserna filmade satan och domaren gick på det varje gång. När Joao Pinto förstärkt ett fall löjeväckande melodramatiskt och fått ännu en frispark tecknade Höiland svanhopp med handen åt domaren – och fick sin första varning. Vilket lag som förlorade på att det riktiga trycket i närkamperna inte tilläts är rätt självklart, och att i det redan tuffa utgångsläget decimeras inför andra halvlek var ett svårt avbräck. Svårt, men inte avgörande; Sporting hade redan visat sig vara det bättre laget och det var i första matchen MFF:s cupöde bestämdes.

Beseglades gjorde detta öde tre minuter in i andra halvlek. Bergström hade bytt av Grahn och fick en ”total” kantroll till vänster när Concha gick över för att fylla högerbackshålet efter Höiland – och med ett par lyckade grejor såg bytet intressant ut. Men – så resulterade en av Sportings snabba attacker: ett första skott en bit utifrån klarade Asper, men fumlade och släppte bollen ifrån sig, för Liedson att störta fram och raka in. Ett beklagligt misstag av MFF-keepern, särskilt som han i övrigt gjorde mycket bra match och var bäst i sitt lag.

0-1, sammanlagt 0-3. Fyra mål på 42 minuter.nja. Matchen fick ju för ordningens skull spelas färdig, men med tappad sug lagd till övriga MFF-tillkortakommanden var det egentligen meningslöst, förstås. Några tendenser till spel och chanser för hemmalaget, ett stolpskott för gästerna. Halvlekens höjdpunkt stod Olof Persson för, när han lyckades med den sällsynta bedriften att ge domaren en – synnerligen välförtjänt – varning! Niklas Skoog knuffades ner, domaren signalerade åt en Sporting-spelare, men. förvirring. Mr Rennie hade helt enkelt tappat sitt gula kort. Olof hittade det och räckte över det uppsträckt: leende med glimten i ögat men med budskapet nog så tydligt. Stilpoäng!

Lite tomt känns det förstås, med beskedet att MFF har långt kvar till hög internationell nivå och med den allsvenska guldchansen högst sannolikt förlupen. Två tåg försvinnande i fjärran – men den bokade platsbiljetten till ett tredje finns kvar i fickan. Gäller bara att inte gripas av håglöshet och glömma att hoppa på avgången till nytt stort silver och ny chans i Europa.

Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners