Malmö FF – Helsingborgs IF

Tid: 2002-09-11 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 0-2

Tråkigt.
Tråkigttråkigttråkigttråkigt.
Trots den gränslösa brittsommaren, trots till slut 24 061 på läktarna ville det varken bli fest eller frossa i hemmaderbyt mot HIF. Det blev heller inga poäng erövrade, ej heller någon punkt satt – eller frågetecken uträtat – för den formsvacka MFF-spelet upplevt några matcher nu. Istället kunde konkurrenterna äta upp tabellförsprånget och begränsa det till två plusmål respektive en poäng.

HIF-fansen tyckte förstås inte det var en tråkig match. Men det tyckte ju inte vi heller efter 90 spelade minuter på Fredrikskans. Mot Kalmar funkade det att såsa i 75 minuter och sedan rycka hem tre poäng. Så inte idag. Rycket kom även denna kväll – nästan omedelbart efter bytet i 64:e minuten då Roth gick ut och Jon kom in och MFF gick över till 3-5-2 – men allt flyt saknades; både vad gällde rytm och den där lilla turen som gör att bollen rullar ens väg. Därför nickade man mer bekräftande än glodde förvånat när Fredrik Larsson chansade rätt och lyckades rädda Skoogs lite tveksamma straff. Det var en sådan kväll. Men vi får väl ta det från början.

Många fotbollsmatcher ser likadana ut i inledningsskedet – det är trevande, försiktigt och chansfattigt när de två lagen känner på varann och försöker hitta sitt spel. Efter en kvart tjugo minuter brukar en tendens gestalta sig, en struktur anas, möjligheter uppstå, chanser börja vaskas fram. Iden här matchen hade HIF en farlighet som blev till hörna direkt på avspark, medan det knappt blev en ordentlig målchans på hela första halvleken. MFF körde främst med långa uppspel medan HIF syntes sträva efter one-touch-kortpasskombinationer – hursomhelst lyckades ingen part nämnvärt. Ihärdigt stångande och jobbande gjorde att lagen hade koll på varandras offensivörsök, till förfång för underhållningen…

Ett antal MFF-spelare dras helt tydligt med formproblem. Lagdelarna hittade ingen rytm och spelarna hittade inte varandra; det såg ut som de fick kämpa för varje passning. Inget flöt på och gav sig själv som det kan göra när man löper rätt och tajmingen stämmer. Visst glimtade spelintentioner till. I 16:e minuten fint samrbete mellan först Elanga och Yngvesson, sedan Skoog och så Mattisson som inte fick till skottet i bra läge. Strax därpå hade Yngvesson ett skott över. Sedan bröt Elanga snyggt och gjorde ett finfint uppspel… det kunde varit teckan på att något var på väg att hända. Men detta eventuella något hände aldrig.

Istället HIF, sista kvarten av första halvlek var de definitivt inne i matchen och kunde liksom i vakuumet efter den uteblivna MFF-pressen skapade en rad farligheter. De rödblå var skottvilliga och avlossade några salvor i bra lägen, men dessbättre utan att få till det och Asper kunde enkelt mota de försöken. HIF:s bästa chans kom i 42:a minuten när Daniel Majstorovic i duell med Santos halkade till på den våta planen och brassen fick ett gyllene läge… bara för att själv halka och lämna bollen ensam. En klunga spelare slängde sig mot den; resultatet blev en HIF-hörna. Halvlekens sista chans MFF:s när den mycket hårdbevakade Niklas Skoog för ovanlighetens skull bara hade en på sig vid hörnflaggan. Denne dribblade han snyggt och skapade en hörna, i vars tumult bollen kunde letat sig in.

Andra halvlek hann antyda ett liknande utseende som första, men redan i 54:e minuten kom scenförändringen. Gustaf Andersson skarvade ett långt uppspel mot Alvaro Santos, på gränsen för Majstorovic att satsa på. Han tvekade också, och det gav Santos det lilla utrymme han inte får ha (och som han dittills inte fått). Han tog sig kvickt förbi Daniel och slog bollen säkert förbi Asper i mål. 0-1 – ett mycket… ”sakligt” mål. Varken oförtjänt eller välförtjänt, och det blev varken kalldusch eller tändvätska för MFF i en på det hela taget torftig, geistlös match.

Fast nu kunde förstås HIF med vinden i ryggen få sitt spel att stämma, plöptsligt fanns harmonin där, aptiten, rörelsen. Fem minuter efter målen en bra chans för Gustaf Andersson efter ett vindsnabbt anfall, men Asper stod vaken och täckte ut till hörna. Ytterigare fem minuter senare en ny chans när Mattias Lindström gjorde en framstående löpning på högerkanten och omarkerad kunde serveras en cross från vänster. Skott strax utanför, men målchansen visade att HIF hade precis vad MFF saknade.

MFF:s ryck, då? Jodå. I 65:e minuten bytte Jon Jönsson av Mikael Roth och MFF gick över till 3-5-2 med Jon centralt. Och det dröjde bara två minuter innan bytet betalade sig, när Jon sög åt sig bollen på mittplan och slog en snabb stickare fram till Niklas Skoog. Han fick på ett bra skott, som Fredrik Larsson räddade och släppte retur på och det var sånär att Niklas varit först på den. Bästa chansen så långt och nu började de himmelsblå trycka på, men det hände ändå för lite för att en kvittering riktigt skulle ligga i luften. Efter 73 minuter ännu en bra chans efter matchens kanske bästa anfall. Andreas Yngvesson fick bolen i straffområdet, var kall och drog en spelare men fick igen skottet strax över.

Med tolv minuter kvar ersatte Markus Rosenberg Erik Johansson, även det ett byte som snart fick effekt. Några minuter senare svarade Skoog för en lysande prestation när han tog ner bollen ”pu gåsed” vände och spelade fram AMrkus rosenberg som löpt helt rätt på högerkanten – matchens MFF-läckerhet. Som HIF tvingades stoppa med ojusta medel – ”Mackan” revs ner på väg in i straffområdet och domaren pekade på elvameterspunkten. Inget snack, en tydlig straff. Men, alltså…

Istället 0-2 på stopptid av Gustaf Andersson i en situation för meningslös att orda om, och den perfekt regisserade HIF-kvällen var ett faktum.
– Nu får vi slicka vår sår. Det är ingen katastrof att förlora en fotbollsmatch. Vi leder allsvenskan när det är sju omgångar kvar, vem hade trott det i våras, sa en lugn Tom Prahl efter matchen.
– Trots att vi inte gör en bra match har vi poängchans hela tiden, det är positivt. Men det allmänna passningsspelet och fräschheten är inte bra, fortsatte Prahl.

Nix. Det är inte utan att tre matcher där framför allt förstahalvlekarna varit näranog bortkastade oroar, och att inga tendenser synts till en förbättring. Svårigheterna att få grepp om matchbilden,etablera ett spel, ja, överhuvudtaget hitta varandra med ett par pass och börja pussla ihop sekvenser som blir farligheter. Tack och lov finns ju kunnandet, det ska ”bara” fram.
Men det är klart, man kan också denna kväll tala om en mycket jämn kamp mellan två lag som tog ut varandra, där HIF:s fötter var lite kvickare och flytet lite större. Statistiken 49-51 i bollinnehav, 5-5 i skott på mål, 11-11 i skott totalt, 15-16 i frisparkar talar för det, liksom det faktum att HIF:s mål inte direkt var frukten av några länge imponerande spelövertag.

HIF nötte ner Skoog smart, låg hela tiden kring gränsen till när domaren måste dela ut en varning för att stämma i bäcken. Även om ingen enskild situation var ojuste nog för att sammantaget rendera kort, fick Skoog sett till hela matchen en alldeles för brysk behandling. Trist det också. Glädjande dock att se Olof Persson främst i första halvlek göra en riktigt bra insats; välplacerad, vältajmad, allt mer tempo i kroppen, allt bättre styr på uppspelen. Också ett intressant inhopp av Jon Jönsson.

Erase and rewind, och skönt med match direkt på söndag igen, även om göteborgskamraterna knappast blir någon lätt uppgift. Men mot Änglarna får vi ju hjälp av han som hittills haft tumme med högre makt – apostel Ijeh.


/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners