Intervju med Tom Prahl
Intervju med Tom Prahl
Så är han då på plats i Malmö, äntligen. I Malmö FF, äntligen. Tom Prahl. Det är nog mer än en himmelsblå själ som med beundran men också lite avundsjuka följt hans karriär som allsvensk tränare. Under samma decennium som MFF:s väg vacklat och vinglat allt längre bort från ärans fält, har Tom Prahl samlat lagrar på lager.
”- HAN skulle vi hatt.”
Nu har vi han. Nu har han flyttat in på kontorsrummet under Stadion. Installerad och i full gång med träningen och planeringen av den ljusblå framtiden, närmast allsvenskan -02. Här svarar han på litta frågor, Malmö FF:s tränare – Tom Prahl.
Under de senaste tio åren har MFF sett sex tränare komma och gå, under samma tid har Tom Prahl har haft två jobb. Ett enkelt konstaterande som säger det mesta – om MFF:s oroliga tid, men också om Tom Prahl och de kvaliteter han oftast förknippas med: lugn, trygghet, stabilitet, gedigenhet, konsekvens – och framgång. Efter sex år i TFF, sex år i HBK och tio år som allsvensk tränare sa Tom Prahl inför årets säsong:
– Är väl inte omöjligt att jag fortsätter. Någon annan allsvensk klubb blir det dock inte tal om. Jag har varit tränare i allsvenskan i tio år och då får det räcka om det inte blir en fortsättning i Halmstad. (Helsingborgs Dagblad)
Man är inte bättre än att man kan ändra sig?
– Nä, men jag hade inte flyttat till någon annan allsvensk klubb än MFF. Malmö lockar starkt, också som stad. Här är många fotbollssupporters, bron har kommit, och det finns en mångkulturell spänning här som är mycket intressant. Och MFF var det naturliga favoritlaget för mig som liten påg, uppväxt i Onslunda på Österlen. Jag kommer ihåg hur jag som nioåring 1958 följde med en släkting in till Malmö för att se MFF på den alldeles nybyggda Malmö Stadion. Det var en stor upplevelse. Som tränare tog jag förstås intryck av MFF med Bob och Roy, och följde dem med spänning.
Hur ser du på att komma till ett nytt lag, ta över? Börja om från början eller bygga vidare?
– Visst bygger man vidare, man fortsätter en process som ständigt pågår i föreningen. Fysträningen till exempel kommer att förbli i stort sett likadan. Men i det här fallet med MFF tror jag det är viktigt med ett blankt papper. Efter en höst som blev… rumphuggen och pressande gäller det att få in positiva krafter igen.
5 april är det allsvensk premiär hemma mot Djurgården. Beskriv kort vägen dit.
– Inledningsvis hade jag individuella samtal med spelarna, där de fick sätta upp egna prestationsmål och hur de skall uppnå dem. Under december tränade vi sju pass i veckan och spelade mycket elva mot elva, ett sätt för mig att bilda mig en uppfattning om spelarna. Mitt önskemål var från början en trupp på 22 spelare plus tre lärlingsplatser, ett sätt att öppna vägen för våra ungdomar. Samtidigt behöver vi få in lite nytt blod, så det var tvunget att några spelare fick lämna. Jag börjar titta på spelmöjligheter och så spikar vi organisationen kring laget. Mellan 19 januari och 30 mars har vi ett antal testmatcher. Då får många chansen, och då utkristalliserar sig allt efter hand. Men det tar minst ett år att hitta rätt balans i spelartruppen.
Vilken relation vill du etablera med spelarna?
– Jag har aldrig varit kompis med spelarna i den meningen att vi tagit en öl och umgåtts på fritiden. En relation bygger på respekt – vi respekterar varandras kunnande. Dörren till mitt rum skall alltid vara öppen, kommunikation är ett nyckelord. Är alla öppna mot varann, undviks missförstånd, och det är de som leder till konflikter.
Men, konflikter kommer ju alltid… och missnöje… när alla inte får spela, t ex.
– När folk inte får spela tänker jag mig att de kommer till mig så att vi kan prata om det. Det skall vara högt i tak. Konflikter skall lösas internt i gruppen. Ömsesidig öppenhet och lojalitet.
När är det bra?
– När människorna runt omkring mig arbetar och tränar med glädje och ingen känner sig hämmad eller obekväm – det är optimalt. Men visst… någon sörgårdsidyll blir det ju aldrig tal om. Att det är gnälligt och grinigt ibland kommer man aldrig ifrån. Som tränare har jag haft lite smekmånad nu, när alla vill göra ett bra intryck, men den grå vardagen kommer snart nog. Jag vill skapa en miljö där folk växer, där vi ställer upp för varann, där spelarna respekterar och gillar sin lagkompisar. En prestigelös miljö. Ja det är stora ord, och lätt att säga, men det är min vision. Spelare som mår bra – det är mitt jobb.
En annan guldtränare, Sören Cratz, har hävdat att tränaren inte har eller behöver ha någon direkt klubbkänsla. Man drar på sig overallen för dagen och gör sitt jobb där man är.
– Så känner jag inte alls. Jag får känslor – inte bara för människorna jag arbetar med, utan också för själva föreningen. Så var det i både Trelleborg och Halmstad, och så hoppas jag förstås att det blir här i MFF också. Jag är så pass naiv att jag fortfarande tror att det krävs ett stort mått av klubbkänsla för att lyckas. Under min tid ska vi jobba med känslan att vi är stolta över tröjan och klubbmärket. Och inte bara drar på oss en overall.
Beskriv din fotbollsfilosofi och spelidé.
– Fotbollsfilosofin har kommit efter hand, och den utvecklas hela tiden genom de intryck man får. Det finns i princip inga likheter idag med den fotboll jag ”lärde ut” 1972. De assisterande tränarna har varit viktiga för min utveckling – Claes Malmberg i TFF fem år och Jan Andersson i HBK. Det gäller att hela tiden vara nyfiken, bolla idéer och aldrig slå sig till ro.
Mitt huvudsakliga jobb är att få spelarna att känna trygghet. I varje matchsituation skall spelarna känna igen sig. Det skall sitta ett par alternativ i ryggmärgen, så att spelaren inte känner sig stressad över att ta beslut. Det är viktigt att spelarna utvecklas både individuellt och i laget. Spelaren skall inte gå i flock, utan tänka till själv och ta ansvar.
Både vad gäller försvarsspel och anfallsspel måste vi skapa ett solitt grundspel. I stora drag gillar jag ett strukturerat zonspel i försvaret, där spelaren vet sina arbetsuppgifter. Min egen utveckling har nog gått mot ett alltmer varierat anfallsspel. Vi skall kunna vända spelet snabbt, etablera ett passningsspel där det går fort, och variera korta och långa bollar. Variation är ett nyckelord, förutsägbarhet den största faran.
Vad är framgång?
– När jag ser att pojkarna trivs och har det bra. Att skapa en miljö där människor utvecklas. Jag har inga resultatmål.
OK. Men vad krävs för att MFF ska ta SM-guld?
– Vi måste enligt statistiken släppa in färre än 26 mål, definitivt inte en trettio, fyrtio. Därtill måste vi komma in i en rytm som gör att vi producerar uppåt en femtio mål. Det behövs framför allt träning i försvarsarbetet, men vi behöver också en uppsättning forwards, bland vilka det är någon som gör tolv till femton mål. Som jag ser det är alla våra fem forwards potentiella matchvinnare, men någon måste kliva fram. Konkurrensen är tuff, men förhoppningen är att de ser det som inspirerande.
Du är mer förberedelsefetischist på träning än uppskruvad coach under match…
– Min starka sida är vad som händer på träningsplanen, och det skäms jag inte för. Under matcherna är det förstås viktigt att ha lite fingertoppskänsla för att göra finjusteringar, men att stå och skrika vid sidlinjen… spelarna hör ändå inte vad man säger. Fem minuter innan paussignalen brukar jag ha en genomgång med mina medhjälpare, där vi kommer överens om vad vi skall säga till spelarna under vilan.
Så då har du förstås aldrig blivit uppvisad på läktaren?
– Det hände tre gånger under tiden i HBK. Men det handlar mer om att visa spelare och fans att vi blivit orättvist behandlade, att ”nu får vi stå upp här”, än om något känsloutbrott.
Hur fungerar du kring matchen? Innan och efter?
– Matchdagen är en enda process mot matchen. Jag vill gärna ha samma rutiner och inte störas för ycket. Efter en seger deltar jag f÷rstÕs i glõdjen – jag vet inte vad man g÷r i Malm÷, men i HBK brukade vi sjunga. Efter en f÷rlust fÕr jag inga utbrott, och sÕgar framf÷r allt ingen. Det ger ingen respekt. Jag tror pÕ balans. Fast, vid ett fÕtal tillfõllen har det funnits plats f÷r ”det milda vansinnet”. Efter en f÷rlust sover jag som en stock och vill absolut inte vakna dan efter. Vid vinst õr jag lite uppspelt, och vill gõrna lõsa morgontidningen.
Som trõnare õr du ocksÕ en offentlig person.
– Ja, jag har en skyldighet att representera klubben pÕ ett sÕ positivt sõtt som m÷jligt, det õr ju bra reklam ocksÕ f÷r Malm÷. En bra relation till fansen õr naturligt – deras st÷ttning õr en viktig krydda under matcherna. Vad gõller massmedia pratade Torbj÷rn Nilsson vid ett tillfõlle om en s k ”torpedjournalistik” som blivit allt vanligare de senaste Õren, dõr det i princip handlar om att sõtta dit folk genom rena kampanjer. Igen handlar det om en relation som mÕste bygga pÕ respekt.
Kan du koppla av, slõppa fotbollen? Hur?
– Ja. Det õr võl min lantbrukarbakgrund, f÷r jag gillar att pyssla med hus och trõdgÕrd. Min integritet õr viktig, man mÕste kunna ladda batterierna. Men mobiltelefonen, den õr farlig, man blir lõtt dess fÕnge. Jag har inte f÷r avsikt att alltid vara tillgõnglig, och kan ibland ha nallen avstõngd ett par dagar. Jag õr inte var mans egendom.
SÕ du õr ingen fackidiot heller?
– Nej, det tycker jag inte. Jag ser en till tvÕ matcher i veckan pÕ TV och det õr lagom. En Supers÷ndag med tre matcher, det õr helt frõmmande f÷r mig. Dõremot tycker jag att jag ser lite f÷r lite lÕgdivisionsfotboll, det borde jag g÷ra mer, men jag orkar inte riktigt.
Du firar 30 Õr som trõnare. Sedan f÷rsta jobbet f÷r Onslunda IF (1972-75, 1977-78) har det hunnit bli ocksÕ IFK Trelleborg(1976), IFK Kristianstad(1979-81), Kirsebergs IF (1982-88) innan TFF (1990-95) och Halmstads BK (1996-2001). Hur b÷rjade det?
– Jag siktade aldrig pÕ att bli allsvensk trõnare. Att det blev sÕ kan jag tacka (TFF:s) Gunnar Persson och Bengt Cederberg f÷r, det var de som ÷vertalade mig att ta steget upp pÕ elitnivÕ. FrÕn b÷rjan fostrades jag i Onslunda IF, dõr jag snart insÕg att min spelargõrning var begrõnsad. Som 18-Õrig flyttade jag efter studenten till K÷ln, och gick en treÕrig utbildning till idrottslõrare. Under de f÷ljande 20 Õren bildade jag familj, arbetade som idrottslõrare i Svedala och var fotbollstrõnare pÕ fritiden, tills dess att Bengt Cederberg ringde. Under Õren i Trelleborg var jag fortfarande idrottslõrare pÕ halvtid.
Det finns ett tongivande intresse hos familjen Prahl…?
– Vi õr en musikfamilj. Min hustru Elisabeth õr musiklõrarinna, min dotter Magdalena spelar fl÷jt, min son Martin f÷rh÷r mig med jõmna mellanrum pÕ hÕrdrocksgrupper. Och numera klõmmer jag Õtminstone fem av tio. F÷r mig ligger tonvikten pÕ 60- och 70-talsmusiken som jag võxte upp med, Vinylkanalen i bilen õr bra… Men jag lyssnar pÕ klassiskt ocksÕ, barockmusik õr võldigt avkopplande.
Till slut – vad har varit bõst och võrst med julen?
– Jag ser mest fram emot att trõffa slõkten, och den õr stor – bÕde jag och min hustru har vÕra f÷rõldrar kvar. Võrst? Den hysteriska julstõdningen.
Intervju: Tobias Christoffersson
