Intervju med Malmö FF:s sjukgymnast Rickard Dahan

Publicerad 07 juni 2005

– Hur var det med Mackan? Var det insidan eller?
Andretränare Patrik Johansson sticker in huvudet till MFF:s rehabrum.
– Det var irriterat men jag hoppas och tror att det bara är kramp. Jag har lagt på tryck så får vi känna på honom i morgon. Han har ju aldrig haft en bristning innan, säger Rickard Dahan.
Rickard är heltidsanställd som sjukgymnast hos Malmö FF och kan därmed spelarnas fysiska status utan och innan.

– Hur var det med Mackan? Var det insidan eller?
Andretränare Patrik Johansson sticker in huvudet till MFF:s rehabrum.
– Det var irriterat men jag hoppas och tror att det bara är kramp. Jag har lagt på tryck så får vi känna på honom i morgon. Han har ju aldrig haft en bristning innan, säger Rickard Dahan.
Rickard är heltidsanställd som sjukgymnast hos Malmö FF och kan därmed spelarnas fysiska status utan och innan.

– Detta var en typisk situation där jag kommer in i bilden. På träningen nyss kände Mackan att det drog till i insidan av låret och är jag inte på plats då är det lätt att spelaren biter ihop och kör vidare trots att han egentligen borde kliva av.

Efter någon dags osäkerhet visar det sig att Markus Rosenberg är fit for fight och är därmed med i laget mot Örgryte. Tack vare sin breda erfarenhet från uppdragsgivare som exempelvis handbollslandslaget ser Rickard i regel snabbare än spelaren när denne har något problem som måste åtgärdas med rehab, vila eller någon annan ordination.

– Jag ser det ofta innan spelarna ser det. Det är väldigt svårt när man som spelare är mitt inne i det att se att något börjar bli ett problem. Men vi gör hela tiden styrka- och funktionsanalyser på spelarna för att bedöma vilken status de är i och om de är i risken för överbelastningsskador.

Eftersom Rickard ser det som spelarna inte själva ser är det ofta han som, i samråd med övriga i tränar- och fysstaben, rekommenderar att en sliten spelare vilar innan denne råkar ut för en skada. Det gäller att vara vaksam eftersom matcherna numera ligger väldigt tätt.

– Tom har gett mig, Greg (Greger Andrijevski, massör) och Jörgen (Becke, fystränare) stort utrymme att jobba med förebyggande träning och även kunna plocka ut spelare som vi tycker behöver återhämtnings- eller rehabiliteringsträning. Vi har ganska stort mandat att utifrån det idrottsmedicinska perspektivet styra träningen, säger Rickard.
Har du haft lika stort mandat tidigare?

– Förvisso eftersom jag jobbat med handbollslandslaget och där var det likadant, men det är väldigt ovanligt inom fotbollen att ha en så pass lyhörd och förstående tränare som tänker långsiktigt och ger en så här stort mandat att ta beslut.

– Men det är inte så att jag går in till Tom och slår näven i bordet, utan vi talar om den fysiska statusen på de spelare som ligger i riskzonen. Vissa spelare är ju mindre tåliga än andra under hårda träningsperioder, och då får man innan problemen uppstår vara klok nog och ta dom ur träningen. Unga spelare har i regel inte upplevt alla sorters skador och anammar inte signalerna på samma sätt som de äldre och mer rutinerade spelarna.

Här avbryts Rickard av att någon ropar ”Rickard! Tom och de andra väntar på dig”. Det är dags för planeringsmöte för träningsupplägget för juni månad. Obligatorisk närvaro.

– Alla bidrar med sina små bitar på dessa möten så att det varken blir för mycket eller för lite träning. Jag och Greg har ju bra insikt i hur spelarna mår. Tom lägger fram ett grundförslag som vi sedan alla tillsammans bearbetar.

När vi åter träffas dagen efter ligger Jon Inge Höiland på bänken och Rickard pratar om upplägget av årets träning samtidigt som han drar och sliter i Höilands ben. I år har man inom MFF arbetat enligt ett nytt tillvägagångssätt som ska lägga grunden för att spelarna ska klara ett hårt matchande i Allsvenskan, Champions League och andra turneringar.

– Vi har haft ett långsiktigt upplägg i träningen under hela försäsongen. Vi vet att vi har en lång säsong detta år och vi vill ha en frisk trupp, säger Rickard.

En del i satsningen är att Rickard från och med i år är heltidsanställd som sjukgymnast. Tidigare var han bara deltidsanställd.
Hur anser du att det nya upplägget har fallit ut?

– Trots en hård försäsong med mycket matchande och hög intensitet är spelarna ändå ganska fräscha faktiskt. Vi är extremt medvetna att om vi ska klara en säsong som denna är träningsupplägget väldigt viktigt. Det som jag från min position kan påverka är ju framförallt överbelastningsskadorna, medan traumatiska skador som Niklas Skoogs nyckelbensfraktur är svårare att förebygga. Men vi har haft några exempel på överbelastning, Hasse till exempel.
Tanken är att varje spelare ska träna efter ett individuellt schema:

– Men detta har försvårats av att det varit ett så tight schema för att få in alla parametrar som styrka, rörlighet men framförallt fotboll och taktiska övningar. Vi har ju gått igenom varje spelare och sett varje hans största behov. (se slutet av artikeln)

Pressen på MFF att göra bra resultat och vinna i princip alla matcher har inte varit så hög på länge. Det är endast SM-guld som räknas, allt annat är mer eller mindre ett misslyckande. Även om Rickard är noga med att understryka att det alltid är gemensamma beslut som ligger till grund för om en spelare ska spela eller inte, så har väger hans medicinska bedömningar tungt när startelvan tas. En tuff press ibland från omgivningen att låta spelare spela fast de är småskadade?

– Så är det ju, men jag upplever aldrig den stressen. Dels har jag spelat själv och dels har jag jobbat med handbollslandslaget så jag vet att det hela tiden är press. Skulle man tappa koncepten och falla till föga bara för att det är påtryckningar hit och dit så skulle det absolut inte funka. Vi har alltid en dialog inom ledarteamet, och i slutändan kan det mycket väl vara så att vi tar ett beslut som går emot det man medicinskt egentligen vill. Men det viktiga är att man lagt fram alla korten på borden, alla risker, alla fakta och väger detta mot vinsten. Om man vet att riskerna att är att skadeperioden förlängs några veckor, men att det inte ger några bestående men så kanske man väljer att ta chansen om det är en viktig match. Men man måste lägga fram alla korten på borden och inte lova guld och gröna skogar.

När det väl är dags för match klappar det allsvenska spelarhjärtat i Rickard lite extra, även om han erkänner att han inte känner samma anspänning av att sätta sig på bänken som sjukgymnast som när han sprang in på planen som allsvensk spelare i BoIS. Men när det väl smäller på plan och en MFF:are vrider sig av smärta, då är det dags för Rickard att äntra scenen för att göra en sekundsnabb bedömning av läget. Fast Rickard avdramatiserar mitt resonemang ganska rejält:

– Matcherna är vila, det är inte så mycket att göra, skämtar han.
– Bedömningarna på plan brukar inte vara några problem, såvida det inte handlar om hjärtklappning, yrsel eller hjärnskakning och då har vi ju läkare med som ska ta dom besluten. Är det en vanlig skada utgår man från samma kriterier för att avgöra sjukdomstillståndet som annars, och man avgör ganska snabbt om spelaren ska kliva av eller inte.

Men om Rickard mest rycker på axlarna åt bedömningarna på planen, så blir han desto mer uppeldad när jag frågar honom om hans åsikter om konstgräs. Ja, han blir till och mer uppeldad än när han tidigare upptäckte att några spelare bara lagt handdukarna i en hög på golvet och sedan lämnat rummet efter avslutad massage.

– Jag är väldigt kritisk till konstgräs. Jag har följt utvecklingen av konstgräset sedan jag själv pluggade och spelade i USA på åttiotalet. Utvecklingen har gått framåt, men förr var man rädd för vridmomenten och traumatiska skador i knä och fötter. Idag är den överhängande problematiken att konstgräset är stummare och lättare ger överbelastningsproblematik. De studier som kommer fram idag tar inte hänsyn till dessa skador eftersom dessa studier bara räknar skador som uppkommer direkt på själva konstgräset. Om man tränar en månad på konstgräs men får problem veckan efter när man går ut på vanligt gräs på grund av konstgrästräningen, så tas inte detta med i statistiken. Dessutom tar man inte hänsyn till spelarnas egen uppfattning om att det inte känns bra. Se bara på hur de nöter skor: de nöter dom snett och dubbar viker sig av felbelastning. Skoproducenterna har inte anammat det här och gjort skor som är anpassade till konstgräs.

– Det bästa jag sett hittills är när man odlar vanligt gräs på 4-5% konstgräs, som på Parken i Köpenhamn eller hos Rosenborg. Det ska inte bli så att man lättvindigt väljer konstgräs i stället, som i Borås.

Rickard själv är gammal allsvensk spelare med meriter från BoIS i Allsvenskan och ingick även i MFF:s a-trupp på åttiotalet. När Höiland som siste spelare lämnat rehabrummet lägger Rickard sig själv på britsen för att låta Greger Andrijevski massera Rickards vänstra vad.

– Men konkurrensen var för hård på mittbacksplatserna under guldåren. Kent Jönsson, Roger Ljung, Hasse Borg och de andra var för bra. Så jag fick flytta vidare från MFF och hamnade hos Lunds BK istället. Sen blev det BoIS i två år.

Idag spelar han i sin pappa Jacks division fem-lag Hakoah i Malmö. Det blir hårt matchande för Rickard, men träningsdosen imponerar inte:

– Min sammanlagda träningsdos på tre år har varit två träningspass, säger han samtidigt som Greger Andrijevski masserar Rickards vad extra hårt varpå Rickard tjuter ”MAMA!” så att det hörs ändå bort till Kulan.

Vi bad Rickard Dahan nämna några ord om spelarnas fysiska förutsättningar och problemområden:

Mattias Asper
– Han har en lång kropp att ta hand om och hans långa momentarmar och långa hävstänger ger ofta ryggbesvär.

Olof Persson
– Han är stor och kraftfull runt bäcken och ljumskar och ganska svankryggad, och om det dyker upp något så är det ljumsk- och ryggbesvär.

Peter Abelsson
– Han har stukat fötterna några gånger, men är ganska förskonad.

Thomas Olsson
– Thomas känning, ja, precis. Har man en gång haft en bristning i en muskel, är man väldigt utsatt för att få en ny. Thomas har haft oturen genom åren att ha fått bristningar i ljumskar och vader. Men han är väldigt duktig på att kliva av i tid och köra lite extra styrketräning bredvid.

Joseph Elanga
– Där är det aldrig några problem.

Afonso
– Har ju blivit opererad för ljumskbråck vid två tillfällen och det är sånt som kan göra sig påmint då och då.

Lollo Chanko
– Han är den stelaste gubben i laget och har ofta stelhetsrelaterade problem i höft och ljumskar. Det blir mycket rörlighetsträning för honom.

Yksel Osmanovski
– Han är väldigt duktig på att själv identifiera problemen innan de dyker upp. Har lite smågnabb i baksidor ibland.

Jon Inge Höiland
– Han har världens längsta rygg och en lång hävstång vilket ger ytterlägesbelastningar. Han har ofta upphakningar och låsningar. Det var därför han var här inne nyss.

Andreas Yngvesson
– Har problem med hela baksidespaketet. Dock har hans hälsenor hållit sig bra sedan man sprutade in kärldödande medel enligt Umeåmodellen. Tillsammans med regelbunden behandling har det blivit bättre.

Markus Rosenberg
– Han är jätteduktig på att ta hand om sin kropp och har verkligen mognat i sitt ansvarstagande. Kör ofta och gärna extra. Som ung hade han ryggproblem. Har en aktuell stramhet i ljumskmuskulaturen, och det är ett gränsfall om han kan spela mot ÖIS. (Mackan spelade som vi alla vet, red. anm.)

Daniel Andersson
– En sån där Joseph-typ som sällan är skadad. Extremt bra grundtränad och väldigt smärttålig.

Niklas Skoog
– Skoog har alltid problem och gnyr inne i rehabrummet men slutar alltid ute på plan. Han är ganska smärttålig, men har stelhetsproblem. Niklas har mycket tankar om hur man ska ta hand om skador, men han biter gärna ihop och kör på traditionsenliga metoder. Han är inte så sugen på att köra extra rehab, så han är inte önskepersonen precis, men han sköter det ändå.

Patrik Andersson
– Patrik är rutinen personifierad, men har ju tyvärr dragit på sig allehanda skador och har med dessa också lärt sig att hantera dem och behöver bara lite nätt styrning från oss. Han har ganska klart för sig vad som krävs.

Fakta Rickard Dahan
Ålder: 38 år.

Bor: ”På” Limhamn.

Familj: Sambo Stina och barnen Tova, 7, och Noel, 2 år.

Karriär som sjukgymnast: Har jobbat med handbollslandslaget i sju år och arbetade tidigare på idrottsskadeenheten på MAS i Malmö.

Karriär som spelare: Spelade i MFF 6-22 år. Därefter Lunds BK och Landskrona BoIS, IFK Trelleborg, spelande tränare i Klagshamn och numera i Hakoah i division fem.

Meriter som spelare: 25 allsvenska matcher, 1 mål samt 14 J- och pojklandskamper.

Text och foto: Måns Renntun

Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF. Detta är andra intervjun för i år. Du kan maila till Måns på mans.renntun@ursus.nu