Glöm gårdagen, fokusera på nästa match
Det säger sig självt, egentligen, att jag inte borde skriva det här bara en timme efter matchen. Som om jag vore oberörd, som om analysen vore den skarpaste, som om jag inte jag är besviken.
Jag skulle kunna skriva en sorgesång, rentav ett rekviem. Jag skulle kunna räkna upp den ene spelaren efter den andre och anklaga honom för bristande aggressivitet, för loj inställning, för felaktiga beslut. Ja, till och med gå så långt som att prata om svek mot supportrarna – mot hela Malmö som stad.
Det säger sig självt, egentligen, att jag inte borde skriva det här bara en timme efter matchen. Som om jag vore oberörd, som om analysen vore den skarpaste, som om jag inte jag är besviken.
Jag skulle kunna skriva en sorgesång, rentav ett rekviem. Jag skulle kunna räkna upp den ene spelaren efter den andre och anklaga honom för bristande aggressivitet, för loj inställning, för felaktiga beslut. Ja, till och med gå så långt som att prata om svek mot supportrarna – mot hela Malmö som stad.
Jag skulle också kunna skriva någonting om den bristande beredskapen i föreningen inför Rosenbergs flykt ut i Europa. Om hur svagt rustat laget står när man i praktiken befinner sig på tröskeln till en ny storhetstid.
Allt det där skulle jag kunna skriva. Jag skulle kunna hänga ut namn. Bära mig åt. Befria mig från min egen själsliga förtvivlan. Ge röst åt de tunga blickarna i alla de supporterbussar som just nu rullar ner längs E6:an.
Men allt det där hade varit förutsägbart. Bättre att skälla och gorma och kritisera i ett läge där spelarna kan ta in den kritiken. Och förresten så sägs det ju att ett barn behöver som mest kärlek när det minst förtjänar det. Barnet i den här berättelsen heter Malmö FF.
I våras, ni minns, hade MFF ett anfallspar som hette Afonso och Rosenberg. Ikväll hade MFF ett anfallspar som hette Safari och Bech. Som aldrig hade spelat match ihop förut. Mot slutet hade man ett anfallspar som hette Barlay och Bech. Låter möjligen som ett bra namn på en reklambyrå – men Barlay har inte spelat en enda allsvensk matchminut tidigare i år. Vilket för övrigt bara är några minuter mindre än Safari.
Tom Prahl sa tydligt att laget åkte upp till Göteborg för att ta tre poäng. Misslyckandet ligger således inte i att bjuda på en tavla i 85:e minuten. Misslyckandet ligger i att inte producera en enda riktigt giftig målchans under 93 minuter. 0-0 hade varit en poäng, men det hade inte varit bättre spel.
Tom Prahl sa vidare att man inte gärna kunde räkna med att Landskrona skulle lura Djurgården på poäng. Landskrona är inte lika välorganiserat som Gefle, Landskrona är Allsvenskans sämsta lag nu. När den matchen är spelad ligger MFF således sju poäng efter Djurgården.
Men Djurgården har inte en chans att spela i Champion’s League i år. Det har Malmö FF. Och det är min möjligen naiva förhoppning att kvällens mediokra insats ska bli en vitamininjektion till matchen på onsdag.
Men då handlar det fan ta mig om att fokusera de här kommande sex dagarna. Fokusera på det positiva Malmö FF skapat under vårsäsongen. Jag vet att en del hånskrattar när de läser detta – det finns de som till och med menar att MFF är nere på 1999 års nivå.
Det är givetvis nonsens. Före kvällens match låg MFF tvåa i tabellen. Jag vet att laget inte gjort särskilt många mål, men i gengäld är det bara Göteborg och Kalmar som släppt in färre mål. Och förutom att göra mål så går fotboll också ut på att inte släppa in mål.
Detta är fakta. Allt annat är ångest och desperation. MFF gjorde nyligen två bra matcher mot Halmstads BK. Tog fyra poäng med en man mindre halva sammanlagda matchtiden. Mot HBK, som så när vann Allsvenskan i fjol.
MFF spelade mästarfotboll mot Djurgården i en timme, man skapade tonvis med målchanser hemma mot Häcken för några veckor sedan. Och till skillnad från Göteborg, så lekte MFF med pigga nykomlingarna Assyriska och Gefle.
Vad jag försöker säga är: Glöm den här matchen ikväll. Glöm den fort som satan. Den är inte representativ. Utan Patrik, utan Afonso, utan Dubbel-Anders och utan Jari Litmanen. Helt enkelt utan mycket av lagets absoluta spetskompetens.
Dessutom: Malmö FF är, trots de smärtsamma förlusterna mot Blåvitt och Djurgården, ett starkt hemmalag. Därför är det lyckligt att börja hemma mot Maccabi Haifa som, om jag förstått rätt, är ett ganska svagt bortalag.
Ikväll kunde en till synes uppgiven Tom Prahl inte svara på om Afonso och Jari Litmanen kommer att spela på onsdag. Jag skulle blir mycket förvånad om inte samtliga fyra namn jag nämnde ovan finns med i startelvan.
I ett laddat lag. Ett lag som ägnat de senaste sex dagarna åt att fokusera på positiva insatser. Som matats med videoavsnitt på den rörliga, snabba fotboll som laget presterat i sina bästa stunder under våren.
MFF har absolut inget att förlora på onsdag. Laget är nederlagstippat av hela Världen och om israelerna satt på Ullevi ikväll, vilket de borde gjort, så kan de inte gå in på Malmö Stadion med annat än underskattning i tankarna. Det är utifrån detta perspektiv Malmö FF ska slå Sverige och Europa med häpnad.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
