Gische mår som bäst när han slagit ett målgivande pass
Läs Tobias Christofferssons intervju med Guillermo Molins inför den allsvenska premiären. Texten publicerades i bilagan ”Avspark” i Sydsvenskan, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda lördagen den 6 mars.
Av Tobias Christoffersson
Guillermo Molins fick sitt stora genombrott ifjol – i Allsvenskan och i U21-EM. I år har han två klara mål: vinna guld med laget och vinna assistligan för egen del.
Här är en nyhet inför säsongen 2010: Guillermo Molins är numera yttermittfältare. Vadå? Han har ju varit ordinarie i MFF på högerkanten två hela säsonger? Jo, det är i och för sig riktigt, men om man utgår från att det finns en skillnad mellan att spela och att vara yttermittfältare.
– Jag har börjat märka att jag mår som bäst på plan när jag spelat fram till ett mål, när jag lägger en grym passning och de därframme bara behöver peta in den. Jag blir gladare då än när jag gör mål själv.
En helt annan spelare
Det säger Guillermo Molins, ”Gische” med alla blådårar, inför sin fjärde säsong med MFF. Därmed har något hänt. När saken tidigare kommit på tal har han gärna betonat att han känner sig som den målspottande anfallare han var när han lyftes upp i A-truppen hösten 2006, och att han hoppas få fler chanser på topp. Men inte efter 2009. Inte efter andra allsvenska säsongen som ordinarie, tvåa i assistligan med åtta framspelningar, 3 mål – och så framgången i U21-EM.
– Jag blev en helt annan spelare 2009. 2008 var min första säsong som högermittfältare, och det var helt nytt för mig. Jag visste inte hur jag skulle ligga i position, det kändes inte naturligt. Nu under försäsongen fick jag hoppa in som anfallare i träningsmatchen mot Elfsborg en halvtimme, och nu kändes DET konstigt.
2008 såg man på höger-kanten en talangfull, intensivt kämpande ung spelare som fyllde upp sin plats, men som också körde fast i sitt spel ordentligt emellanåt. 2009 såg man en fullvuxen allsvensk spelare som emellanåt kunde göra lite vad han ville på plan; inga begränsningar synliga.
Fick större frihet
– Man måste sätta sin egen prägel på hur man vill spela i positionen. När jag började till höger var mina order: ta bollen, ner till kortlinjen, slå inlägg. Så jag dribblade bara höger för att komma ner och slå inlägg – och det var ju lätt att täcka. Men efter hand märkte jag att min grej inte är att bara slicka linjen, utan också att komma in i mitten och möta och utmana; spela mer varierat.
– 2009 hade jag en hel säsong i ryggen som höger-mittfältare, och jag fick större frihet av tränaren. Jag gick från att ha ett spår till att ha tio, och att kunna välja vilket jag vill ta. En väldigt skön känsla.
Straffmiss hjälpte
Allsvenskan 2010 kommer Guillermo Molins till mötes inte bara som fullfjädrad yttermittfältare av allsvenskt toppsnitt, utan också som en mentalt starkare fotbollsspelare och människa. Pressen är som alltid stor på att Malmö FF ska vinna, men det är en press han börjar lära sig hantera nu. Enligt uttrycket ”det som inte dödar härdar” är det faktiskt straffmissen som hjälpt honom. I U21-EM-semifinalen, då Gische först stod för ett magiskt inhopp i andra halvlek och i förlängningen, för att sedan bränna den avgörande straffen .
– Det kan inte gå snabbare än så: från hjälte till syndabock på 45 minuter. Och det kan inte bli tydligare än så att man har misslyckats. Jag var helt förstörd över det några veckor, men sen tänkte jag: här avgörs min karriär. Ska jag böla över detta resten av mitt liv eller ska jag ta nya steg? Nu är jag glad att jag tog ansvaret, och slog straffen. Där växte jag som person.
– Nu vet jag: jag har gjort 24 U21- och 2 A-landskamper, ett U21-EM-slutspel och inte bara för att jag har haft tur, utan för att jag jobbat och för att jag kan. Då kan man slappna av lite mer när det går dåligt också.
Redan trotjänare
Det säger en del om spelar-omsättningen i svensk fotboll, och det säger en hel del om den stora föryngringen i Malmö FF de senaste åren. Det faktum att Guillermo Molins, 21, inför säsongen 2010 inte bara är en av MFF:s klarast lysande stjärnor – utan också en av lagets trotjänare. Han plockades upp i A-truppen hösten 2006, då han också fick sina första allsvenska inhopp. Bara tre andra spelare har varit i laget så länge: Daniel Andersson, Edward Ofere och Ulrich Vinzents.
– Det är rätt sjukt, 21 år och veteran i laget! Jag är inte ens bland de tio yngsta. Vi har verkligen ett väldigt ungt lag, säger Gische.
Lite elakare
Han noterar att det är skillnad på stämningen i laget då och nu – en skillnad både på gott och ont.
– Det jag minns från mina första träningar med A-laget var att det var tuffare. Var man dålig blev man nersparkad, och de sa grejor till en som man kanske blev lite ledsen över just då. Å andra sidan var de tuffare mot motståndarna också, och det tycker jag saknas idag. Jag vill känna att om jag blir nersparkad kommer Agon eller nån annan att kötta ner den som gjorde det… att man gör det för varann. Vi behöver bli lite elakare.
Olof på Stortorget
Som alltid i samtalet med unga, talangfulla spelare kommer nästa steg i karriären på tal.
– Det finns många olika sätt att se på saker. Om jag fortsätter i samma stil som i slutet av 2009 känner jag att jag håller tillräcklig standard för att kunna komma ut till en större liga.
– Men samtidigt – jag vill väldigt gärna vinna något med MFF. Jag har sett bilderna när Olof Persson står och sjunger på Stortorget, det hade varit helt sjukt att få uppleva det. Det är något jag håller väldigt högt.
Hur ser det perfekta 2010 ut för dig?
– Det perfekta 2010 för mig vore att jag vinner assistligan på över tio assist, att vi vinner Allsvenskan, och inte bara med en poäng utan med marginal, och att någon av våra anfallare vinner skytteligan. Och att vi vinner Svenska Cupen.
Ladda ner hela Avsparksbilagan här (7MB)
