Favoritskapets förbannelse
Nu var dom ute (ersatta av ”Samba” och ”Jeppe”) och Prahl kände sig lugn. Han var på väg att skicka tillbaka favorittrycket till Lukic och Åkeby, han smackade mot gommen och kände på frasen: ”Ett dåligt genrep brukar betyda en bra premiär”. Jodå, den skulle han droppa till pressen efteråt.
Vattnet forsade ner på ståplats. Fast inte från skyn utan från balkongen på norra sittplats, som var stängd för alla oss som hade spetsat in oss på att ta årets första ton på Sjungande Sittplats.
Var vattnet kom ifrån vet jag inte. Men det vräkte ner som en vårflod, genom ett antal hål och ackompanjerades av olycksbådande kraxande kråkor. Känslan av att ha hamnat i en utdömd och rivningshotad bunker på Karl Marx Allée var – kort sagt – överhängande.
Men det var bara ett vanligt genrep på Malmö Stadion. Med Fritid Malmös goda minne. Det vill säga ingen korvkiosk öppen och resultattavlans klockvisare traditionsenligt frånvarande.
Vi kändes som några tusen som stod och jäste i solskenet och hade tagit håltimme från våra jobb för att se Allsvenskans skyhöga favoriter leka med det danska topplaget FC Midtjylland. Det tycks ju inte haft någon som helst inverkan på tipsen att Malmö FF inte gjort mål på fyra matcher. Över hälften av de allsvenska tränarna och minst lika många av de självutvalda experterna i media inbillar sig lik förbannat att vi kommer att lyfta Lennat Johanssons pokal i slutet av oktober.
Häromdagen tittade jag igenom MFF:s årskrönika på DVD, sammanställd av Canal Plus och till salu bland annat på denna hemsida. Jag ska inte gå in på den rädsla som i kylslagen form kröp över mig, när jag försökte räkna till hur många matcher som avgjordes av Peter Ijeh. Det är inte värt, för då skulle den här krönikan aldrig nå sitt slut. Jag valde därför att sluta räkna efter ett tag. Och hann istället notera – minst två gånger – att jag hoppas att Andreas Yngvesson får en chans att visa styrka. Jag var orättvis mot honom i en av mina tidigare krönikor. Han gjorde några väldigt distinkta mål i fjol. Underskattad spelare.
I alla fall. När Sharbel Touma nickat in 1-0 på Örjans Vall och säsongen 2002 definitivt var över, så intervjuas Tom Prahl i den här DVD-krönikan. Nöjt avslöjar han att stora silvret var mer än vad han vågat hoppas på. Han förstår också att detta innebär att laget blir guldfavoriter 2003. Och det oroar honom. Utan att röja en min konstaterar han att detta blir ”en mycket, mycket svårare sits att hantera”.
Efter La Manga började jag misstänka att han spelat ner laget för att bli av med trycket. Efter Halmstad på Ellenborgs IP började jag tro på min egen konspirationsteori. Och i solskenet mot FC Midtjylland var jag efter 85 minuter helt säker på att Prahl till varje pris ville sörja för att slippa den där ”besvärliga sitsen”.
Danskarna ledde med 1-0 och för att garantera att inget obehagligt hände framåt som kunde leda till kvittering, så bytte Prahl ut den enda fungerande kanten – den vänstra. Först ”Pligg”, som med sin giftiga vänster visat att en fast situation inte längre behöver innebära fikapus för motståndarförsvaret. Och sen Elanga, i mina ögon felfri och möjligen bäste MFF-are i genrepet.
Nu var dom ute (ersatta av ”Samba” och ”Jeppe”) och Prahl kände sig lugn. Han var på väg att skicka tillbaka favorittrycket till Lukic och Åkeby, han smackade mot gommen och kände på frasen: ”Ett dåligt genrep brukar betyda en bra premiär”. Jodå, den skulle han droppa till pressen efteråt.
Men då fick vi bevittna ett gudomligt ingripande. Vi fick vara med om den sortens fantastiska orättvisa som bara en fotbollsarena är mäktig att bjuda på. Vi fick se Jeppe Vestergaard tokrusha på sin kant, vi fick se mannen som inte haft en siffra rätt så här långt – ”Mackan” – toffla in kvitteringen. Och sen slog blixten ner på Malmö Stadion och lät Olof Persson sätta en strut från 30 meter i bortre krysset. Med vänstern. I 90:e minuten.
En lika osannolik upplevelse som när Jonas Wirmola krutade in straffen borta mot Djurgården – matchens enda mål – häromåret. Vi som roat oss med att stå och håna omöjliga kombinationer alldeles nyss på ståplats – ”Stick i djupled, Jörgen”, ”Klacka bollen, Olof” – vi förstod inte ens att jubla. Vi förstod att vi varit med om ett religiöst mirakel och vi förstod också att detta var något som ingen skulle tro på om vi berättade det.
Och nere vid sidlinjen stod Tom Prahl och tittade mot skyn. Mot den Gud som egenmäktigt ingripit och rättat till sakernas tillstånd, vänt trenden – och tvingat Tom Prahl att ruva på en ny replik till pressen.
Fast vad han än sa så är jag helt säker på att han kommer att sova mycket dåligt resten av veckans nätter. För de 85 första minuterna av den här matchen visade Malmö FF upp en förbluffande tröghet och orörlighet i spelet.
Mot Prahls rekommendationer lyftes bollen över det egna mittfältet fram till felvända forwards framför motståndarens försvar. Kantspel förekom endast sporadiskt på vänstersidan. Närmast konsekvent undveks passningar på spelare i rörelse. Optimistiska djupledslöpningar bestraffades med att bollen kom – först när löparen i fråga tvärstannat 3-4 gånger. Concha såg blytung ut i steget (jag specialstuderade honom på fjolårets DVD, så jag vet), Mackan rörde sig som en juniorspelare, Mattisson var oftast tvåa på bollen och Chanko sprang visserligen mer än alla andra på planen – tillsammans – men till ingen nytta.
Så kan man se det. Om man vill vara supporterbekymrad, det vill säga. Vilket vi ju av naturen är. Men vill man vända andra kinden till så kan man tvinga sig själv att se möjligheterna. Man kan till exempel ana att hörnorna och frisparkarna från ”Pligg” kommer att resultera i ett antal nickmål – förutsatt att vi spelar ”tyskt” och låter 3-4 man komma tjurrusande mot mål på en linje. Man kan misstänka att ”Mackans” mål förlöser honom och lyfter honom till den allsvenska målspottare vi länge sett honom som. Och man kan nästan utgå från att om Chanko fortsätter att löpa med samma steg och samma optimism som idag – ja, då kommer han att hitta rätt – förr eller senare.
Kanske blir det så att MFF:s nye kelgris och fotomodell – kolla omslaget på nya tidningen ”Blue Love”! – upprepar sitt mönster från i fjol, och gör årets första allsvenska mål på Malmö Stadion. Fast i år i en ljusblå tröja. Jag gissar att det blir så. Och jag gissar också att nummer 10 blir årets sensation här nere. Men jag gissar förstås med hjärtat.
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
