Europacuphjältarna firade jubileet på Swedbank Stadion
På dagen 30 år sedan MFF spelade Europacupfinal samlades laget som tog sig hela vägen för att fira sin ännu oöverträffade bedrift.
– Vi förlorade aldrig nån match. Eller hur, det gjorde vi inte?
– Nä nä, det gjorde vi inte.
– Inte finalen heller.
– Nä nä, för fan.
Staffan Tapper lägger armen om ”Puskas” Ljungberg, de skrattar belåtet båda två och följer med resten av sällskapet.
Tommy Andersson fick med kort varsel avböja på grund av sjukdom i familjen – men annars är dom alla här. Dom är verkligen alla här, återföreningen är ett faktum – och det har just manifesterats med en lagbild i mittcirkeln inne på Swedbank Stadion. Europacuphjältarna från 78/79, på dagen 30 år efter finalen i München mot Nottingham Forest. Efter lagbilden manas spelarfruarna in i mittcirkeln, också de för en gruppbild; de är med nu, de var med då, hela vägen.
– Får man röka härinne?
Bosse Larsson skrockar till, de andra skrattar; Roland Anderssons fråga inne i MFF:s omklädningsrum på Swedbank Stadion hade en underförstådd adress. 78/79-laget får en rundtur genom Swedbank Stadion av arenachef Mats Engqvist. De har fått se den nästan färdiga stora restaurangen – köket öppnar troligen inom en till två veckor, sportbaren O’Learys likaså – och imponerats, men det är klart att omklädningsrummen är något speciellt.
– Det är inte konstigt dom inte vinner, dom ligger ju här hela dan, skämtar någon efter att ha inspekterat den gigantiska bubbelpoolen.
– Det är ingen större skillnad egentligen mot hur vi hade det. Ja, det är klart, dom har ju skåp förstås.
Bubbelpool eller inte, en malmöit imponeras inte i onödan – och Bosse Larsson är i sanning i en malmöit.
– Det är precis som när vi sprang i Pildammarna!
– Vilka vi?
Några kommer lite på efterkälken när bragdgänget (åsyftande Svenska Dagbladets bragdguld 1979 till Malmö FF) passerar genom Swedbank Stadions generösa medieutrymmen; kanske är det Krister Kristensson som svarar.
De samlas utanför hederslogen för en fördrink och det är i princip som vilken återträff som helst. Igenkännandets glädje och laddning, konversation, småprat, mys. För den vidsidanomstående en märklig syn. Alla svartvita foton av bistra cupkrigare och snödrivejublande MFF-hjältar i ryggmärgen och så här samma gäng, uppklädda, skumpaglas i näven, 30 år senare. Men vackert.
Som sagt, alla är där, och de är uppfyllda av stunden, av att ses igen, prata minnen och allt möjligt. Man vill liksom – eller rättare sagt: verkligen – inte störa. Men efter välkomstminglet, efter lagfotot, efter rundturen, innan det är dags för sällskapet att ta plats i Swedbank Stadions hedersloge för middag och festkväll – några ord med en av dem.
Kent Jönsson. Mittback från andra kvartsfinalen till och med finalen. Det måste vara han, men det går inte att vara helt säker. För skägget är borta. Kent ”avslöjar” först av allt att det, skägget alltså, fick stryka på foten, fast först för mindre än ett år sedan. Hursomhelst:
– Jag var 23 år gammal och hade varit i MFF sedan 1974, men mest spelat i reservlaget, jag var väldigt orutinerad. Det var ett elddop.
MFF hade skrällslagit ut Monaco, följt upp med att ta sig vidare mot Dynamo Kiev i åttondelen – men förlorat borta mot Wisla Krakow i första kvartsfinalen. Så, returmötet på Malmö Stadion. Kent:
– Du kan själv tänka dig. Andra kvartsfinalen i Europacupen, vi förlorade med 2-1 borta i första, det är bara 20-25 minuter in i matchen och Bosse ligger skadad på plan. Alla på läktarna skriker ”Bosse!” och hoppas han ska resa sig. Långt i fjärran hör jag en engelskklingande röst som skriker ”Kent! Du ska in!” Det var lite surrealistiskt.
Kent Jönsson ersatte Bosse Larsson, som spelat mittback i åttondelen och kvarten eftersom Krister Kristensson hade lagt av. Och det blev ännu värre: i början av andra halvlek gjorde Krakow 1-0 och folk började gå hem. Det fick de ångra – medan de som stannade kvar belönades med ett minne för livet: hur MFF vände 0-1 till 4-1 genom tre mål av ”Puskas” Ljungberg och ett av Tore Cervin.
Vilken match han spelade var den bästa under Europacupäventyret? För en mittback är svaret naturligt:
– Första semifinalen, Austria Wien borta. Jag och Krister spelade och vi höll 0-0, det var en otrolig match egentligen – jag var ung och oerfaren, han hade lagt av och kom tillbaka, säger Kent.
Så finalen. Alla vet hur den slutade (förutom möjligen Tapper och ”Puskas”), inte mycket att orda om.
– Finalen var ju höjdpunkten på min fotbollskarriär, säger Kent Jönsson, och ”ju:et” hänger förstås ihop med kontrasten mellan matchens dignitet och resultat.
Men, för Kent Jönssons del var det å andra sidan först efter Europacupäventyret som fotbollskarriären tog fart på allvar. För därefter var han ordinarie i laget, spelade nio säsonger till och var en av klipporna under 1980-talet, sista säsongen -87.
Kling i glas, äskande av tystnad för välkomsttal. Kent Jönsson tar plats vid festbordet, Bengt Madsen tar till orda. Dörrar stängs utifrån och Malmö FF:s och Sveriges meritmässigt bästa lag genom alla tider fortsätter ostörda firandet av sin bragd för 30 år sedan.
/Tobias Christoffersson
