Vidare till innehållet

1999-2004 Pånyttfödelsen – dags för årets trettonde tifo

Det var ett märkligt årsmöte på konserthuset i Malmö, det första på 2000-talet. MFF hade fått en ny ordförande i Bengt Madsen, en ordförande som vi alla hade unnat en trevligare start. Det låg en sorts muttrande revanschstämning i den lokal som annars oftast brukade fyllas med ljuva toner.

MFF-medlemmarna var, om inte chockade, så åtminstone förvånade över det som hänt spelsäsongen 1999. Det hade blivit verkligt, det som inte skulle kunna hända, trots varningarna året tidigare, och trots att det drabbat samtliga av landets storklubbar någon gång i historien. Malmö Fotbollförening hade för första gången spelats ut ur Allsvenskan!!!

Nu skulle klubben möta lag som Sylvia, Café Opera, Enköping och andra mindre glamorösa klubbar, i den serie som heter Superettan. Ett häfte vid namn ”En blå väg” delades ut. En väg som pekade ut riktningen. En väg som inte var en återvändsgränd utan en spikrak autostrada mot nya framgångar.

Nu var vi varnade. Aldrig mer skall detta ske.

Hela nittiotalet, var för en klubb med MFF.s ambitioner och traditioner, ett förlorat årtionde.
Publiksnittet kom sällan upp över 5000 åskådare och tabellplaceringarna var inte av annars så vanlig superb MFF-klass.

Men ett rykte hade börjat sprida sig i staden Malmö. Det tog fart, som rykten alltid gör.
Det spred sig över hela landskapet, ja till och med över Skånegränsen. En lång yngling vid namn Zlatan med efternamnet Ibrahimovic sades vara något alldeles extra begåvad. Han hade redan säsongen 1999 deltagit i sex allsvenska matcher och gjort ett mål. Året därpå i Superettan var Zlatan helt ordinarie. Spelade 26 matcher och svarade för 12 mål.

Den 22 oktober år 2000 på anrika Domnarsvallen var ordningen i den svenska fotbollsvärlden återställd. MFF slog IK Brage med 4-2 och trädde åter igen in i den fina salongen efter den fransyska visiten på fotbollsbakgården.

Den allsvenska premiären 2001 mot AIK vanns med 2-0 och Zlatan svarade för bägge målen. På den klassiska bilden efter ett av dessa ser man Zlatan flyga med utsträckta blåa vingar. Men snart skulle han flyga vidare i karriären. Han hade bevisat att inte alla underbarn stannar i växten. Han hade bevisat att inte undret försvunnit och barnet stannat kvar, som så ofta sker.

Nu väntade Ajax. Såld av förhandlingsmaestro Borg för en transfersumma ingen trodde var möjlig för en allsvensk spelare, och som gjorde MFF till en välbärgad klubb. Nästa steg blev Juventus, därefter Inter, för att sen hamna i den klubb som nog är de flesta fotbollspelares dröm att få representera: FC Barcelona. Han har blivit mästare i samtliga länder han spelat i, ja utom då i Sverige, än så länge.

Och nu spelar pågen från Rosengård, Malmö och MFF, i AC Milan. Att han på en presskonferens menade att Milans klubbtröja är den vackraste han iklätt sig, får väl tillskrivas att minnet och omdömet svek honom med Berlusconi stående bakom ryggen. Visst vill vi åter se honom i vackraste himmelsblått igen. Ett svenskt mästerskap, vunnet med MFF, borde väl finnas på hedersplats i prisskåpet när han en gång flyttar hem till sin stad, till Malmö. Nog hinner han ångra sitt nuvarande beslut att aldrig mer spela allsvenskt.

Första allsvenska året efter degraderingen började publiken åter att hitta till stadion.
Publiksnittet fördubblades mot nittiotalets katastrofsiffror. Något berodde det på Zlatan, men mest på att malmöborna nu började förstå att klubben behövde sina supportrar. Det blev åter en fest att gå på match i Malmö.

Så kom då äntligen det där året som alla trogna MFF-fans längtat efter ovanligt länge nu.

Den 30 oktober 2004 är det så där kulet höstruskregnigt på ett fullsatt Malmö Stadion. MFF har fått straff mot IF Elfsborg. Sen vet vi. Han kom på returen. Tack!!! Jon-Inge Höjland. Ingen känner längre någon kyla. Aldrig har ett regn upplevts så livgivande. Planen invaderas. Scenen har vi sett förr. Scenen vill vi snart se igen. Malmö Fotbollförening är än en gång Svenska mästare. Och publiksnittet slår alla tiders rekord, med över 20000 åskådare.

Så föränderlig är tiden.

Carlo Nilsson

Du måste ändra dina cookieinställningar för att kunna ta del av det här innehållet.