Intervju med Patrik Andersson
– Jag ska nog kunna matchdebutera i månadsskiftet februari-mars. Eller, debutera är ju fel, det blir ju comeback faktiskt, säger Patrik och skiner upp.
Han verkar märkbart lycklig av tanken att han efter elva långa, hårda år återigen kommer att spela match för sitt älskade ”di blåe”.
– Efter elva år, säger han och ler.
I MFF-Fokus: Patrik Andersson
– Det handlar om rötter, säger Patrik Andersson om varför han kommit hem till MFF.
Efter att i elva år ha nickduellerat, rensat, glidtacklat och närkampat sig genom fotbollseuropa har Patrik nu kommit hem till Malmö. Som den enda av hjältarna från 1994 har han nu återvänt till sitt klubblag i Sverige.
– Jag har ju ett stort baggage med mig hem, så jag har inte hunnit packa upp lådorna ännu. Bollen sattes i rullning i samband med Fotbollsgalan i Göteborg i november när jag träffade lite folk. Samtidigt kände jag att jag kört fast i Barcelona. Tanken var ju att jag skulle komma hem, men först efter sommaren, säger Patrik Andersson.
Det är ett annat Malmö som han återvänder till. Ett Malmö vars kran står i Sydkorea, vars varv ersatts av en högskola och vars invånare numera vallfärdar till Malmö stadion.
– Jag har inte riktigt hunnit med att se några stora skillnader mellan Malmö FF då och nu. Men trycket kring laget och stödet märks ju och det var det jag ville komma hem till. Jag vill vara delaktig i det som händer just nu i Malmö.
Det var elva år sedan flyttlasset gick till Blackburn. Året var 1992, och efter stoppet i England bar det vidare till Tyskland för att till slut hamna i Spanien. Patrik Andersson har hunnit med att se det mesta av Europa. Han har hunnit med att se så mycket av Europa att dessa intryck får vänta. När hemsidan får några minuter med honom en svinkall februaridag pratar vi nutid. För det är nu det gäller.
– Den stora skillnaden med att komma hem är att allt är så enkelt här, rent praktiskt. Efter att ha bott i München med fyra miljoner invånare och därefter Barcelona med tre miljoner är det en helt annan frihetskänsla här hemma. Bara att få kommunicera på sitt eget språk, liksom.
Samtidigt som han gärna jämför Malmö och Europa levnadsmässigt, vill han inte göra fotbollsmässiga jämförelser mellan proffslivet i Europa och här hemma.
– Det är inte rättvist att jämföra så. Vad jag dock tycker är väldigt positivt med Malmö FF är att det finns ett utsatt mål i år. Att ta guld. Det är ett lite osvenskt tänkande kanske, men alla måste ha drömmar och målsättningar. Sen är det en annan femma att leva upp till dessa målsättningar. Jag tror dock att man har mycket vunnet om man har en klar inriktning som man tror på.
Vad är det du känner att du kan bidra med i årets MFF?
– Från min position längst bak i laget så kan jag ju styra upp och hjälpa folk i positionsspelet. Jag kan mana på och hjälpa till. Vi ska komma ihåg att alla kommer vilja slå oss och för att kunna prestera under press måste man ha varit med om den pressen tidigare. För många i laget är det nu första gången de är med om detta. Sen hoppas jag kunna utstråla ett lugn i spelet. Man kan inte alltid söka de snabba lösningarna i spelet. Det är trots allt vi som bestämmer när vi ska gå fram, inte motståndaren. Vi ska vara väldigt rädda om bollen och kanske inte direkt söka den vinnande passningen.
Patrik Anderssons första träning häromveckan med Malmö FF kommer om 20, 30, ja om 100 år vara legendarisk. Ni var säkert där allihopa. Allihop såg ni säkert Patrik regera, ni såg honom vråla ut sin vilja på plan. Ni såg honom också gå upp i nickdueller så att lärlingarna flög som dammtussar över konstgräset. Vilket anfallsvapen i fasta situationer, tänkte jag. Fast detta är en sak som Patrik inte riktigt vill prata om, utan nickar och mumlar ”vi får väl se”. Likadant när lagkaptensfrågan dyker upp. ”Vore fel att kommentera det, det ligger ju inte hos mig”. Patrik väljer precis hur mycket han vill säga. Han verkar mycket mån om att inte säga för mycket, att inte komma hem och bestämma. Ett fullblodsproffs har kommit hem, ett mycket ödmjukt sådant.
Men elva års närkamper, nickdueller och glidtacklingar har satt sina spår i hans kropp. De dagar som a-lagstruppen tränar dubbelpass kommer Patrik bara vara med på ett av passen. Detta för att inte ännu mer slita ut en redan sliten kropp.
– De sista två åren har jag haft problem med mina skador, och jag vill vara med hela vägen fram i år. Det jag lider av är golvet inne i kombihallen, det är stumt och jag är stor. Jag behöver 24 timmar mellan passen för att min kropp ska kunna återhämta sig.
Den långa skadelistan har gjort Patrik en smula fundersam:
– Man kanske ska ställa sig frågan varför vi har så många skador, och vilken typ av skador det är.
Är det konstgräsets fel?
– Jag vet inte.
33-årige Patrik Andersson är mån om att kroppen ska orka säsongen ut:
– Jag vill inte åka på någon skada som gör att jag är borta några veckor. Nu har vi sagt att jag bara är med på fotbollspassen. Det gäller att man hittar en balans i träningen i samspråk med Tom. Kan jag inte gå för fullt kommer jag inte att kunna bidra med hela Patrik Andersson.
Alla med ljusblått pumpande hjärta vill säkerligen att Patrik Andersson ska kunna bidra med hela sig när Hammarby tar emot MFF på Söderstadion den sjätte april. Men långt innan dess kommer vi få en möjlighet att mätta vår Patrik Andersson-hunger:
– Jag ska nog kunna matchdebutera i månadsskiftet februari-mars. Eller, debutera är ju fel, det blir ju comeback faktiskt, säger Patrik och skiner upp.
Han verkar märkbart lycklig av tanken att han efter elva långa, hårda år återigen kommer att spela match för sitt älskade ”di blåe”.
– Efter elva år, säger han och ler.
Text & foto: Måns Renntun
Hemsidans medarbetare Måns Renntun kommer även under denna säsong att intervjua spelare och ledare i Malmö FF.
