1 - 4

Ute ur Europa för den här gången.

Över fyra halvlekar gick det inte. MFF lyckades inte förbli omutligt felfria och kompromisslöst krigande som i Istanbul - och då blev också det tyngre bestyckade Besiktas en alldeles för svår motståndare. Efter en fin inledning tappade MFF matchen på sju minuter och kom aldrig tillbaka - även om chanser fanns efter Afonsos reducering på frispark. Och nu återstår blott några smulor av säsongen.

Metoden är beprövad och inte en att skämmas över, den har ju lyckats hur många gånger som helst: ett mindre (spel-)skickligt lag som mot en på pappret övermäktig motståndare träffar det realistiska valet att ligga lågt, hålla tätt, ta det försiktigt, deffa och deffa så kanske, kanske... Och i Istanbul funkade det: "kansket" blev ett fruktansvärt överraskande nickmål av Afonso i 70:e minuten och kanonläge inför returen. Nu skulle bravaden upprepas, på hemmaplan, enligt samma premisser. Men måhända är det inom fotbollen liksom i livet svårt att i längden - här: 180 minuter - bygga sin fortlevnad på och berättiga sin existens med en rad "inten". Inte släppa in mål, inte tappa ledningen, inte släppa till några chanser, inte göra misstag, inte gå bort sig...

Någon Thun-katastrof var det emellertid inte tal om. MFF hade ett lag på banan, spelare var närvarande, försökte och presterade sett över hela matchen en del i alla fall godkända fragment av en insats som skulle kunna ha räckt; i Bern var det absoluta nollpunkten. Tom Prahl framhöll efter matchen de många tekniska felen och ett för dåligt passningsspel som huvudorsaker till att de gick som det gick, och uttryckte även sin besvikelse över kampglöden:
- Jag tycker vi kunde ha varit lite hetare i närkampsspelet när det gäller så mycket. Efter 0-3 och vår snabba reducering vaknade vi till och försökte desperat komma in i matchen. Vi fick lite tryck - men jag vet inte om det var någon som riktigt trodde på det längre då.

Ändå såg det jäkligt bra ut efter... ja efter 12 13 minuter i alla fall. När en turkisk anstormning direkt från start uteblev kunde MFF dominera inledningen av matchen. Ett par ypperliga brytningar av backlinjen gav laget möjlighet flytta upp, och man gjorde det klokt och säkert; vårdande bollen, sökande möjligheterna. Sedan kom Besiktas igång lite och tryckte till med tre farligheter och flera farliga situationer avblåsta för offside - men MFF värjde sig och behöll ordningen. I 20:e minuten hann Marcus Pode sticka emellan med matchens enskilt bästa MFF-prestation (Afonsos kommande frisparksmål undantaget), när han på ett långt uppspel samtidigt tog emot, vände, sprang vidare och ifrån en försvarare och utmanade in i straffområdet.

Men i 28:e minuten tog Besiktas ledningen, och det såg både snöpligt och alldeles för lätt ut. Mittfältsstjärnan Ali Günes satte fart på mittplan och vann lite tursamt väg när Daniel Andersson och Jesper Bech kolliderade med varann i brytförsöket. Hur sedan vägen mitt in i straffområdet kunde vara så rak, snabb och enkel är svårt att förstå; Günes var väldigt nära att göra världens Maradona-solomål. Dock tappade han kontrollen precis framför Asper, som var på väg att ta bollen när Joseph Elanga kom farande och rensade undan - men tyvärr inte bättre än att anfallaren Youla fick bollen och bara kunde sopa in den.

Och så kom det, det vi sett så många gånger förr, denna till synes kroniska MFF-åkomma: det fria fallet efter ett baklängesmål. Den vunna marken i Istanbul, den fina inledningen? Bortblåsta, när rädsla och kaos hungrigt smaskade i sig blått mod och självförtroende... som vanligt sorgligt att se. Sju minuter senare kunde en Besiktasspelare på en tom MFF-vänsterkant ta sig ner till kortlinjen och slå ett inspel förbi en utrusande Asper, bollen i tomt mål av Kleberson. Om första målet möjligen var lite turligt, var 0-2 en fruktansvärd avklädning av MFF-defensiven. Den gamla varma kniven genom smör, typ...

Och förutsättningarna för matchen var plötsligt de alldeles motsatta; MFF skulle behöva göra minst två mål för att kunna gå vidare. Alla ritningar på höstbrasan, och fäktning för livet för att inte släppa in ett förgörande 0-3 innan en paus att samla koncepterna och formera om i. Vilket lyckades. Dock kom trean istället åtta minuter in i andra halvlek... och såg ungefär lika illa ut som tvåan, ja värre. Ett snabbt anlopp på MFF:s högerkant, sprint förbi backlinjen och direktskott av Youla - så ska det gå till, helt enkelt. Och den ridå som såg ut att ha fallit spikades fast i tiljorna... eller? Nej, faktiskt inte. Paradoxalt nog följde nu MFF:s bästa, eller i alla fall mest produktiva, period i matchen.

I 55:e minuten första blå målchansen: vasst Elanga-inlägg och Afonso ytterst nära att nicka in bollen mitt framför näsan på Besiktas-målvakten. Senare i samma minut nytt inlägg, av Höiland från höger, och Afonso var där igen. Tom Prahl gjorde så ett dubbelbyte, Thomas Olsson mot Anders Andersson, Peter Abelsson mot Raoul Kouakou. Ungefär när det massiva molnet av några briserade rökbomber från de många turkiska supportrarna på plats skingrats fick MFF ett utmärkt frisparksläge efter att Jesper Bech tryckts ner. Just utanför straffområdet en bit till höger, självklart var den Afonsos. Och som han slog den - bollen i fin båge över allt och alla indimpande strax under ribban ganska mitt i målet. 3-1, och matchen levde faktiskt. Ett snabbt mål nu så skulle turkarna bli skärrade och vad som helst kunna hända (d v s ett mål till).

Faktum var att de såg lite skärrade ut redan efter frisparksmålet. Men tyvärr lyckades det inte MFF att ta vara på det uppkomna läget, denna allra sista chans av chanser denna säsong... och det är kanske här som bristerna i passningsspelet kommer in. Alla dessa rutinerade spelare som misslyckades med raka, enkla bollar men framför allt slarvade med de fina inläggs- och inspelslägen som ändå uppstod när MFF tryckte på. OK, så vi är inte bättre då? Verkligen??
Tja, kontrasten till Besiktas-spelarnas skicklighet när det gäller, i de heta lägena, är förstås närmast total. Sett över hela matchen hade lagen lika många målchanser - hade Besiktas fått MFF:s hade de säkert gjort tre mål också på dem.

Med dryga kvarten kvar två lägen: först ett inlägg av Höiland där målvakten var överspelad några sekunder men ingen blå spelare var riktigt nära i straffområdet, sedan ett avslut just utanför (av Yksel?) efter att Olof Persson tagit saken i egna händer genom att avancera på vänsterkanten och slå en lysande crossboll. Sedan var det slut. Ja, ett fjärde salt-i-såren-mål på övertid fick Besiktas också, men det kan ju kvitta.

Även om tre allsvenska matcher återstår av säsongen - och beroende på deras utgång eventuellt Royal League-spel - är det mest småsmulor, kvar att sopa ihop från ett bord som till slut blev alldeles rensat på godsaker. Förlusten mot Besiktas var slutet på förhoppningarna om europaspel trots allt och en givande säsong trots allt - samt i praktiken troligen också vägs ände för Tom Prahls fyraåriga tränargärning i klubben.

Kanske kan - och bör - man även se en annan, längre vägs ände? Den väg som började med återtåget till allsvenskan, och på vilken ett välbärgat svenskt topplag byggts, etablerats och till slut segrat. Dags att slå in på en ny väg, eller om liknelsen haltar så i alla fall stanna upp och se ut över landskapet, se över packning och färdkost och så ta ut en ny kurs, fastställa nya koordinater. Ladda om, helt enkelt.

Tobias Christoffersson