Dock infanns en viss osäkerhet. Bob Houghton hade sommaren 1980 lämnat klubben och flera av spelarna ur hans framgångsrika lag bland annat Bosse Larsson och Staffan Tapper hade slutat. Men Malmö FF lyckades fylla luckorna och fanns vid årets slut bland topplagen i tabellen. Reaktionen kom dock året därpå då MFF för första gången på många herrans år hamnade utanför prispallen. En 6:e plats och starkt minskade publiksiffror störde den ljusblå själen. Förlusten av stjärnmålvakten Jan Möller till proffslivet hade kostat på och när även publikfriaren Robert Prytz lämnade för engelska Stoke var det som om all energi rann ut.
År 1982 blev heller inget succéår trots en bronsmedalj. Fortsatt tråkigt spel tyckte publiken och stannade hemma. Med den nye tränaren Tord Grip ledde MFF Allsvenskan 1983 när tre matcher återstod. Då drabbades laget av en total genomklappning och de följande två matcherna förlorades med sammanlagt 12-2 mot Göteborgslagen IFK och Örgryte. De blåe fick nöja sig med Stora silvret, vilket dock var ett klart lyft gentemot föregående år.
Efter ytterligare ett mellanår med en tredjeplats som följd, beslöt föreningen på Grips inrådan att åter värva en engelsman som tränare. Det var Bob Houghtons barndomsvän Roy Hodgson, som tidigare tränat Halmstad och då varit med om att snuva MFF på guldet, som skrev på ett femårigt tränarkontrakt. Hodgson hade ungefär samma förutsättningar som Bob hade haft. En stomme av rutinerade spelare samt ett antal unga lovande spelare, som hade hämtats från de egna leden och ett par närbelägna klubbar. Förväntningarna om en ny guldålder var märkbar.
Seriesegrare – men inte mästare
Det rådde därför stor besvikelse när laget inledde serien med tre mållösa matcher. Först i fjärde matchen lyckades man spräcka nollan. Och då var det inte mindre än landslagsmålvakten Thomas Ravelli, som fick äran att plocka ut bollen ur nätmaskorna, i matchen mot Öster på Värendsvallen. Nu gick proppen ur och innan matchen var slut hade Ravelli fått kröka rygg inte mindre än fyra gånger. Efter en förlustfri rad på tolv matcher kunde de himmelsblå gå upp i serieledningen den 13 juni, vilken man sedan inte släppte ifrån sig. MFF tog hem serien med två poängs marginal till tvåan Kalmar FF.
Men de blev inte svenska mästare!? För att öka publikintresset hade Svenska Fotbollsförbundet infört ett s k slutspel, där de bästa lagen ur serien fick göra upp om mästartiteln. I semifinal mot IFK Göteborg fick Malmö FF se sig besegrade efter att först ha vunnit bortamatchen med 2-1 men sedan förlorat hemma med 2-0. En försmädlig motgång.
”Ett historiskt år”, sammanfattade MFF:s ordförande Hans Cavalli-Björkman spelåret 1986 i MFF:s årsbok. Trettonde mästerskapet, andra seriesegern i rad, seger i Svenska cupen och avancemang till Cupvinnarcupens kvartsfinal var argument som han förde fram för sitt påstående. Och visst var det ett fantastiskt år ur sportslig synvinkel. Men ur publiksynpunkt var det närmast ett fiasko. Ett snitt på 6247 åskådare på årets hemmamatcher var närmast att betrakta som en katastrof. Och ändå hade serien varit jämn. Göteborg ledde länge serien och först mot slutet av hösten kunde MFF rycka och gå ifrån till en klar serieseger. Nej, mycket av det svala publikintresset, som för övrigt gällde hela landet, kunde förklaras av slutspelet. Folk upplevde serien som en lång transportsträcka mot slutspelet, vilket sedan genomfördes under ruggiga höstdagar i slutet av oktober och november.
Malmö FF hade hela tiden varit motståndare till ”nyordningen”. År 1986 var det den femte gången och MFF hade deltagit varje år dock med ringa framgång. I år hade man lottats mot gamla ärkerivalen Norrköping i semifinalen. Och det såg ut att gå som tidigare år. En bit in på andra halvlek ledde Norrköping med 2-0. Men anförda av lagkapten Ingemar Erlandsson kunde ”Di blåe” först reducera genom kaptenen själv och sedan kvittera på en enastående soloprestation av Mats ”Masse” Magnusson. Med 2-2 på bortaplan hade man bäddat väl för hemmareturen. Men Norrköpingskamraterna hade allt att vinna och stred tappert på Malmö stadion. Efter mycket möda och stort besvär lyckades dock Malmöpågarna försvara ställningarna och matchen slutade 0-0. MFF hade därmed gått vidare på fler gjorda bortamål.
Mot förmodan blev det AIK och inte Göteborg i finalen. Detta hälsades med viss tillfredsställelse i Malmölägret. ”Änglarna” hade blivit något av ett rött skynke för Malmölaget i slutspelssammanhang och var dessutom det jämte Malmö FF ledande laget inom svensk fotboll vid denna tid. Men det var ett håglöst MFF, som uppträdde på Stockholms stadion (Råsunda renoverades) den 26 oktober. En tveksamt tilldömd straff gjorde att Solnalaget kunde vinna med matchens enda mål. I Stockholmspressen beskrevs MFF som odugliga, samtidigt som AIK helgonförklarades. Glorian skulle Stockholmarna erövra på Alla helgons dag i Malmö. Ett enda mål skulle räcka för då behövde Malmö göra tre.
Det blev inte ett mål utan två för AIK. Men vad hjälpte det. De himmelsblå var på allra bästa spelhumör. Efter ”hattrick” av Lasse Larsson och två mål av ”Masse” Magnusson var det aldrig någon tvekan om vem som skulle stå som slutsegrare. Efter slutsignalen var det ett lyckligt och även lättat gäng, som kunde höja von Rosens pokal i luften. Äntligen hade Malmö FF efter fem försök lyckats vinna ett slutspel. Över 16 000 åskådare – en rekordpublik för denna tid – kunde glädja sig åt de ljusblå framgångarna.
Fem raka seriesegrar
Säsongen 1987 fick en långsam start. Men strax var MFF med i toppskiktet. Det var ett ganska ungt lag Hodgson ställde på benen. Joakim Nilsson (22 år) och Jonas Thern (20) var sedan ett par år tillbaka etablerade stjärnor i laget. Nu tillkom Martin Dahlin (19) och Stefan Schwarz (18), som båda fick debutera under året. Tillsammans med rutinerade ”rävar” som Janne Möller, Magnus Andersson, Ingemar Erlandsson och Hasse Borg m fl var det en mix, som lovade framgång. Serien slutade också med ljusblått i topp och med Lasse Larsson som allsvensk skyttekung. I ”vanlig ordning” blev det respass ur slutspelet mot IFK Göteborg. Dock med minsta möjliga marginal – med färre gjorda bortamål. Malmö FF hade fortfarande inte övertygats om fördelen med slutspel.
År 1988 vann Malmö FF Allsvenskan för fjärde året i rad. I nionde omgången gick man upp i serieledningen och höll sedan undan resten av året. Ny skyttekung i Sverige blev Martin Dahlin med 17 mål.
Skulle man åter förlora ett slutspel, frågade sig många i månadsskiftet oktober/november. Ett Göteborgslag i semifinalen väckte obehag. Men denna gång var det Örgryte, som stod för motståndet. Efter 1-0 på Ullevi kändes det genast lugnare och då denna följdes av en hemmaseger med 2-1 inför 3647 åskådare (!) var saken klar. MFF var i final och skulle möta Djurgården.
0-0 borta skapade nerv inför returmötet i Malmö. MFF var klara favoriter. Laget bestod nästan uteslutande av landslagsmän och hade visat sig särskilt giftiga på fasta situationer. Det skulle heller inte dröja mer än en knapp minut innan Håkan Lindman kunde nicka in en hörna från Joakim Nilsson och Malmö FF hade fått en smakstart. Detta blev en rejäl vitamininjektion. ”Di blåe” spelade upp till en sällan skådad dans och stackars Djurgården fick finna sig i att spela andra fiolen. När slutsignalen ljöd stod det 7-3 på anslagstavlan och MFF hade nu för andra gången lyckats vinna ett slutspel. Matchen räknas till en av de största i klubbens historia.
Roy Hodgsons sista år i Malmö slutade med den femte raka seriesegern. Åter igen var det en ren defilering. Efter en bedrövlig start blev det fart på MFF-loket och i 6:e omgången gick man upp i täten, vilken man sedan aldrig släppte ifrån sig. Detta var särskilt starkt med tanke på att man under sommaren blivit av med värdefulla spelare som Roger Ljung till Young Boys i Schweiz och lagets storstjärna Jonas Thern till Benfica i Portugal.
Så var det det här med slutspel. Gais besegrades i semifinalen efter oavgjort borta och en knapp 1-0 seger hemma. Sedan var det dags för final mot allsvenskans tvåa IFK Norrköping. Om spelet hade gått lite knackigt i semifinalen visade man nu helt andra takter på Idrottsparken i Norrköping. Hemmalaget spelades ut efter alla konstens regler och resultatet 2-0 var närmast i underkant. Ett visst övermod hade kanske insmugit sig i laget när man nu skulle sätta pricken över i:et på Malmö stadion. Men Malmö tog kommandot i matchen och hade det inte varit för att Norrköpingskamraterna hade en för dagen omutlig målvakt vid namn Lasse Eriksson, hade guldet snart varit säkrat. Flera prakträddningar varav en på straff blev för mycket för de himmelsblå. När så Norrköpings Göran Holter lyckades peta in en boll bakom Jonnie Fedel i MFF-målet blev det sensationellt en bortaseger och en tredje och avgörande match måste tillgripas.
Det var ett tröttkört Malmögäng, som äntrade planen den 15 november för den avgörande finalmatchen. Detta var den fjärde tävlingsmatchen på fjorton dagar och även Malmöpubliken tycktes ha fått nog. Endast drygt fem och ett halvt tusen åskådare på en avgörande SM-final var ett bottenrekord av tråkigaste slag. Matchen blev heller inte spelmässigt någon höjdare men desto mer spännande. 0-0 efter 90 minuter och 2 ggr 15 minuters förlängning. Nu skulle matchen avgöras på straffar. När lagen slagit vars fem straffar var det fortfarande oavgjort 3-3. Malmö FF skickade fram Joakim Nilsson, som inte slog straffen bättre än att Lasse Eriksson kunde rädda. Vem var det Norrköping skickade fram? Publiken slog febrilt i programbladen för att kunna identifiera honom. En allsvensk debutant vid namn Jan Kalén, som bytts in ett par minuter före slutet och som ännu inte hade hunnit röra bollen! Pang och straffen i mål och stora glädjefnattet bröt ut. Detta torde vara den märkligaste debuten någonsin inom svensk fotboll. Ett skott, ett mål och Norrköping var svenska mästare för 12:e gången.