Det var inte bara ett yngre lag som Malmö FF ställde på benen inför säsongen 1964. Laget hade också fått en ny tränare, spanjoren Antonio Durán, som närmast kom från Åtvidaberg. Han hade erbjudits ett halvtidsjobb av MFF men tackat nej. Så nu fick föreningen för första gången i sin historia en tränare, som på heltid kunde ägna sig åt sin uppgift.
Och det märktes. Konditionsträning tre dagar i veckan i högsta tempo blev en plåga för spelarna men skapade ett fysiskt starkt lag. Dessutom infördes en helt ny träningsfilosofi. Det strategiska och taktiska tänkandet sattes i högsätet. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Bland annat introducerades det s k ”triangelspelet”, vilket innebar att bollhållaren hela tiden skulle backas upp av två man , en offensivt framåt och en snett bakom. På så sätt skulle det alltid finnas en ”spelbar man”.
Det hårda och konsekventa arbetet gav resultat. MFF tog genast kommandot i Allsvenskan och ledde säkert efter vårsäsongen. Hösten inleddes om möjligt ännu bättre. Den enda plumpen i protokollet kom i Europacupen borta mot Lokomotive Sofia. Ett alltför optimistiskt MFF fick se sig besegrade med hela 3-8! På svensk grund fortsatte framgångarna och när fyra omgångar återstod av allsvenskan hade Malmölaget ett närmast ointagligt försprång på sex poäng före Djurgården. I Idrottsbladet kunde man läsa: ”I dag är det bara att rulla ut den röda mattan i Skåne och ställa upp och hylla svenska fotbollsmästarna av år 1964; visserligen är inte Malmö FF:s guld teoretiskt klart, men i praktiken kan ingenting hindra Eric Perssons gossar från att kvittera ut de gyllene pengarna den 25 oktober.”
Men verkligheten blev något helt annat. Med en poängskörd på två poäng och en målskillnad på 1-5 i avslutningen fick Malmö FF se sig passerad av Djurgården med ett enda futtigt mål. Detta mål tillkom dessutom på övertid och på en felaktigt dömd straff, när Djurgården hemmabesegrade Göteborgskamraterna med 4-1. Denna avslutning går till historien som en av de mest tragiska händelser i föreningens verksamhet.
Revanschlustan var stor
Det spekulerades mycket och länge om hur det konditionsstarka Malmö FF kunde gå på en sådan genomklappning. Hade spelarna tränats för hårt? Hade man experimenterat för mycket med laguttagningarna i slutet av serien? Något entydigt svar fanns inte att finna. Men i MFF:s årsbok ”MFF-aren” i januari 1965 blickar ordförande Eric Persson framåt med bland annat följande påpekande. ”Och jag är övertygad om, att vår hårdkörning kommer att ge resultat under det kommande året – Durán byggde en solid grund år 1964 och kom långt då men kommer att nå längre år 1965!”
Revanschlusten var stor hos Malmö FF när 1965 års säsong skulle inledas. Man gladdes särskilt åt att Prawitz Öberg tackat ja till ytterligare en säsong med laget. Och om premiären gav en fingervisning om hur säsongen skulle avlöpa, så var det bara guld som gällde. Efter en kvarts spel stod det 4-0 i ljusblå favör mot arge konkurrenten HIF från Helsingborg. Och ändå hade MFF missat en straffspark! Synd att det regnade så förbaskat denna dag. Endast de trognaste supportrarna fick se den fantastiska uppvisningen, som så småningom slutade med måttliga 5-0.
Trots en hemmaförlust mot Elfsborg i sista vårmatchen – den för övrigt enda förlusten under våren – kunde MFF gå till sommarvila i serieledning på samma poäng som AIK. Denna serieledning tappades dock direkt i höstupptakten. Returmatchen borta mot Elfsborg slutade åter med förlust nu med siffrorna 3-1. Emellertid, efter den mest förnedrande utspelningen i lokalderbyts historia krossade de ljusblå sina kusiner från Helsingborg med hela 10-1. Malmö återtog serieledningen. Men Elfsborg skuggade i toppen. Två omgångar från slutet skiljde bara två mål mellan lagen. Detta år stod emellertid de blå pågarna distansen ut. Bortaseger mot Djurgården med 3-0 följdes av ytterligare en 3-0 viktoria hemma mot Göteborgskamraterna. Det var det inget snack. 25 000 åskådare på Malmö stadion kunde glädjas över segern och hylla de medaljprydda Malmöspelarna. Fjolårets debacle var glömt. Malmö FF hade erövrat sin sjätte uppsättning guldmedaljer. Vinnare av skytteligan med bred marginal blev Bosse Larsson (28 mål) och ”Pralle” hade äntligen fått sitt guld!
År 1966 blev ett av de märkligare åren i MFF:s historia. Under våren fungerade spelet kanske inte lika bra som det gjort under guldåret men likväl låg laget inför sommaren på andra plats (efter Djurgården) med en nolla i förlustkolumnen. Många ställde sig frågan hur det skulle gå nu när ”radarparet” Bosse Larsson och Lasse Granström skulle lämna föreningen för spel i Tyska Bundesliga. Lagledningen förlitade sig ”i vanlig ordning” på att ersätta förlusterna ur de egna reserv- eller juniorleden. Detta skulle visa sig vara en ödesdiger felbedömning. Under hösten rasade MFF:s spel ihop på ett närmast katastrofalt sätt. Av de tretton matcherna lyckades laget endast vinna två medan nio förlorades. Tack vare den starka våromgången kunde man dock säkra ett nytt kontrakt på en nionde plats.
Flera kritiska röster höjdes mot att lagledningen inte hade kunnat förutse konsekvenserna av den framgångsrika anfallsduons proffsövergång och förvissat sig om fullgoda ersättare. Men det var en nästan helig princip för Malmö FF på den här tiden att bygga laget på egna produkter. Detta hade med ett par undantag fungerat bra tidigare år och resulterat i sammanlagt sex guld för föreningen. Man kan därför ha en viss förståelse för lagledningens handlande.
Sin styrka visade man istället nu, när man med ”Hövdingen” Eric Persson i spetsen, drog ut på rejält värvningsstråt. Inför säsongen 1967 satsades betydande ekonomiska resurser för att skaffa nya spelare. Namn som Dag Szepanski (Bromölla), Anders ”Puskas” Ljungberg (Limhamn), Harry Jönsson (IFK Ystad) m fl dök nu upp i klubbens representationselva. Allt för att försöka återta förstaplatsen i Allsvenskan. Dessutom återvände Anders Svensson efter sin ”utflykt” i PSV Eindhoven och Örgryte.
Brasilianskt spelsystem
Året inleddes med en något trevande försäsong och när laget förlorade träningsmatchen mot IFK Malmö under påskhelgen med 6-3, trädde olyckskorparna fram i ljuset. ”Odugligt – löjligt att yra om serieseger – given nedflyttningskandidat” var uttalanden som fälldes om laget. Lagom till premiären införde tränaren Durán det brasilianska spelsystemet 4-2-4. Det föll väl ut och ”di blåe” kunde efter ett gediget spel vinna hemmapremiären över AIK med 2-1. Olyckskorparna hade tystnat.
Malmö FF ångade på och efter sju omgångar gick man upp i serieledningen. När så Lasse Granström återvände från Tyskland under sommaren hade man fått ytterligare en förstärkning av högsta klass. Nu testade man åter ett nytt spelsystem, nämligen 4-3-3. Med den spelartrupp MFF förfogade över visade sig detta vara ännu vassare. 7-0 mot Brynäs i Svenska cupen och 8-0 hemma mot Holmsund i höstupptakten var tydliga bevis på detta. Sakta men säkert gled MFF ifrån i tabellen och inför sista matchen på bortaplan mot AIK ledde laget med ointagliga fem poäng. Seriefinalen, som aldrig blev någon final, vanns av de himmelsblå med 4-1. Sjunde guldet var säkrat och nyförvärvet Szepanski hade vunnit skytteligan med 22 mål. Efter matchen tog förbundskapten Orvar Bergmark ut laget, som skulle möta Norge i den förestående landskampen. Hans kommentar var: ”Det allra bästa hade antagligen varit att låta årets mästarlag, förstärkt på ett par platser, spela mot Norge.”
Malmö FF hade verkligen gjort en ståtlig comeback. Förutom sin sjunde uppsättning allsvenska guld passade man på att vinna Svenska cupen för sjätte gången, vilket innebar att laget tog ”the double” för fjärde gången i föreningens historia. Det otäcka fjolåret var nu ett minne blott.
Nästa år skulle bli det förra likt. Malmö FF ångade på i serien och såg ut att gå till sommarvila som serieledare. I den sista matchen för våren mötte man seriejumbon Gais. En enkel seger kunde tyckas. Men ”Makrillerna” från Göteborg ville annorlunda och vann sensationellt med 2-1. Malmö ner till tredje plats.
Hösten blev en jämn tillställning, Med två omgångar kvar tog MFF sig upp i toppen av tabellen genom en 4-1 seger över Norrköping. Näst sista matchen var det fruktade lokalderbyt på Olympia i Helsingborg. Man brukar säga att släkten är värst och detta besannades verkligen mot HIF. Laget, som kämpade i botten av tabellen, vann fullt rättvist med 2-0. Men turligt nog förlorade även värsta konkurrenten Öster borta mot AIK och MFF kunde behålla serieledningen inför sista omgången. Tabelläget var Malmö FF (26 p), Djurgården (26p) och Öster (25p).
I sista omgången mötte MFF ”mittenlaget” Elfsborg på stadion inför storpublik. Dominansen var stor. 5-1 i hörnor efter en kvart talade sitt tydliga språk. Men Elfsborgsmålvakten John Hedin var omutlig denna dag. Med tur och stor skicklighet lyckades han hålla målet fritt från påhälsningar och matchen slutade 0-0. Hur gick det då för de övriga? Djurgården fick bara oavgjort och var därmed besegrat. Men Öster vann över Örgryte på hemmaplan med 2-0 och kunde därmed ta sig förbi Malmö med ett enda futtigt mål! Åter hade MFF fallit på mållinjen med ett måls marginal. Denna gång var besvikelsen dock inte lika stor som när man 1964 förlorade seriesegern med samma marginal till Djurgården på en feldömd straff i slutminuten. De himmelsblå hade trots allt gjort en bra säsong och kommit tillbaka varje gång det såg ut som de skulle tappa kontakten med täten.
Bosse återvände från Stuttgart
År 1969 blev ett mellanår med MFF:s mått mätt. Laget fick stundtals hård kritik i massmedia för att spela en tråkig fotboll. Bosse Larsson återvände nu överraskande från proffslivet i Stuttgart och bidrog i slutet av spelåret till att Malmö kunde kravla sig upp på en andra plats och lägga beslag på Stora silvret. Marginalen till vinnande IFK Göteborg var tre poäng.
Antonio Durán hade två år kvar som tränare i Malmö FF. Det skulle visa sig bli två mycket framgångsrika år. Kometlaget Åtvidaberg såg länge ut att bli ett stort hot om seriesegern 1970 i en jämn tabell. Men Bosse Larsson, som nu hade blivit riktigt varm i den ljusblå tröjan, öste in mål. Genom seger hemma i sista matchen mot Örgryte kunde de himmelsblå åter knipa guldmedaljerna. Men den 21 000 hövdade publiken hölls på halster ända till den 89:e minuten då Curt Olsberg definitivt kunde avgöra med sitt 2-0 mål. Innan dess hade Örgryte haft ett par rejäla chanser att kvittera, vilket skulle ha medfört att Åtvidaberg vunnit serien med ett måls marginal. Känns scenariot igen? Anmärkningsvärt var att förra årets vinnare, IFK Göteborg, fick ta steget ner i Division II.
År 1971 tog Malmö FF sin nionde uppsättning guldmedaljer. Bosse Larsson var åter den store dominanten. Bortfallet av gamla trotjänare som ”Tejpen” Björklund och Anders Svensson hade denna gång kunnat överbryggas på ett bra sätt. Efter andra serieomgången låg ”di blåe” aldrig sämre än trea och under hela hösten belade man förstaplatsen. För en gångs skull kunde man spela avslutningsmatchen utan press, då seriesegern redan var säkrad. Åter var det ”brukslaget” Åtvidaberg som stod för det vassaste motståndet och blev serietvåa för andra året i rad.
I årets sista tävlingsmatch – en åttondelsfinal i Svenska cupen mot Åtvidaberg – tog Antonio Durán farväl av Malmöpubliken efter åtta framgångsrika år. Hans farväl bestod i ett nummer ur den högre skolan. En långboll kom farande över sidolinjen. Durán reste sig från lagledarbänken och dämpade den perfekt med vristen. Kickade den sedan upp i luften och avslutade med en klackspark till inkastläggaren. Detta nummer drog ner den hjärtligaste applåden på Stadion denna kylslagna kväll.
Antonio Duráns tid i Malmö FF blev den dittills framgångsrikaste period i föreningens historia. Fyra guld (med snudd på två till), tre Stora silver och den enda plumpen en niondeplats talar sitt tydliga språk. Den lille spanjoren hade placerat MFF i finrummet igen med god hjälp av den store strategen och måltjuven Bosse Larsson. Malmöborna njöt i stora drag.
In kommer Bob Houghton
Om det var någon, som hade tvivlat på Malmö FF:s storhet, så torde de definitivt ha tystnat nu. Sedan första guldåret 1944 hade 27 år passerat och i nio av dessa (en tredjedel) hade MFF lagt beslag på förstaplatsen. Lägg därtill åtta andraplatser, så förstår man till fullo lagets dominans. Ja, dominans kanske inte är det rätta ordet eftersom Malmö hade en jämlike i IFK Norrköping, som under motsvarande tidsperiod tagit allsvenskt guld inte mindre än tio gånger. Tendensen var dock att Malmö FF:s dominans hade ökat med åren medan Norrköpings hade minskat.
Det var därför inte så underligt att det blå manskapet utsågs till favorit i serien inför 1972 och 1973. Men båda dessa år blev typiska mellanår, vilket utnyttjades skickligt av Åtvidaberg, som knep guldmedaljerna båda åren. Malmö FF hade av ekonomiska skäl satsat på en halvtidsanställd tränare, vilket således inte hade varit så lyckat. Nu sökte man en ny kraft, som på heltid skulle föra upp laget överst på pallen igen. Svaret blev en ung engelsman vid namn Bob Houghton.
Vid första påseendet kändes valet ganska sensationellt. En ung, långhårig och oerfaren spoling från England skulle ta över rodret för guldskutan med de etablerade storheterna som Bosse Larsson och Krister Kristensson. Visserligen hade Bob en gedigen tränarutbildning i bagaget men hade endast ringa erfarenhet från spel i den engelska ligan. Närmast kom han från en tränarsyssla i apartheidens Sydafrika!
All oro skulle visa sig obefogad. Vid första kontakten med spelarna hade Bob redan lärt sig alla namnen från spelarfoton och blivit informerad om både det ena och det andra. Han kom i omklädningsrummet och gick fram till Krister Kristensson och sa: ”Hello Krister, how is your knee? I heard you had some problems.” Krister blev helt förstummad. ”Hur f-n kunde han veta vem jag var?” Därefter fortsatte han: ”Hello Bosse Larsson, how are you?”, och gick sedan runt till alla i laget och titulerade dem med deras rätta namn. Spelarna var imponerade och Bob hade tagit hem första matchen.
Träningen blev också annorlunda. Tidigare hade vinterträningen bestått av hårdkörning i Pildamsparken och när spelarna kommit till Stadion var de så trötta att de bara längtade efter duschen. Bobs ambition var först och främst att organisera laget. Att förklara sin spelidé och få spelarna att till punkt och pricka följa instruktionerna. ”Pressure and support” och ”push up” var uttryck som spelarna lärde sig snabbt. Han införde begreppet ”Targetspelare” och hade i nykomlingen Thomas Sjöberg en utomordentlig spelare för detta ändamål.
Bob Houghton innebar en injektion för laget. Entusiasmen för hans idéer steg i takt med framgångarna och de ”gamla” spelarna kände sig unga på nytt. Ryktet om hans träningsmetoder spred sig i fotbollskretsar och emellanåt kunde man se Onslundas unge tränare stående bredvid träningsplanen förande anteckningar för brinnande livet. Hans namn var Tom Prahl.
Spelarna, som varit vana vid Antonio Duráns hårda konditionsträning började bli oroliga för sin kondition. ”Åldermannen” Krister Kristensson skickades till Eric Persson för att framföra spelarnas oro. Eric, som var van vid att ta pågarnas parti, kallade till sig Bob och framförde klagomålen. Bob var inte svaret skyldig: ”Eric, vi ska väl inte vinna olympiska spelen i maraton?”
Nej, det visade sig att konditionen höll. Spelövningarna hade på ett lekfullt sätt även gett spelarna den kondition de behövde. Malmö FF var överlägsna i allsvenskan. År 1974 vann man serien med nio måls marginal till tvåan AIK. Laget satte nytt rekord i allsvenskan för antalet insläppta mål, endast 15 mål på 26 matcher. Offsidetaktiken, var lika hatad av motståndarna som den var effektiv. Malmö FF ansågs som ett ”tråkigt” lag men kunde trots det visa upp en målfabrikation helt i klass med de övriga topplagen.
En som gladde sig särskilt mycket åt guldet var nog ”Hövdingen” Eric Persson. Efter mer än fyra decennier i MFF:s styrelse varav 38 år som dess ordförande kände han att det var dags att lämna över klubban till sin efterträdare Hans Cavalli-Björkman, som han för övrigt själv valt ut. Han hade fört föreningen från en undanskymd plats i Division II till den jämte Norrköping ledande fotbollsklubben i landet. Nu kunde han lämna över tionde upplagan av svenska mästarna till sin efterträdare.
Året därpå blev vinstmarginalen ”bara” fem poäng. Inledningsvis gladde sig övriga Fotbollssverige åt Malmölagets ”misslyckade” inledning då laget på fem matcher endast lyckades vinna en och spela fyra oavgjorda. Därefter kom emellertid den blå vinstmaskinen igång och under resterande året blev det 17 vinster, 2 oavgjorda och endast 2 förluster. Kritiken mot MFF:s ”dödgrävarfotboll” fortsatte.
Mellan den 26 maj 1974 och den 17 augusti 1975 spelade Malmö FF 35 seriematcher i svit utan att förlora. Det gamla rekordet på 49 matcher utan förlust stod sig men med tanke på den ökade konkurrensen i allsvenskan måste man nog betrakta denna prestation i nivå med rekordsviten. Även ute i Europa började MFF visa framfötterna. I 1975 års upplaga av Europacupen lyckades MFF för första gången avancera till andra omgången. Först besegrades det starka östtyska laget Magdeburg medan det västtyska Bayern München blev för svårt. Men på hemmaplan tillfogade man det tyska storlaget dess första förlust i Europacupen på två år men föll sedan på en tveksamt dömd straff med 2-0 på Olympiastadion i München. Det var inte lätt att besegra både storlag och domare på den tiden.
Kritik mot tråkigt spel – men nya guld
I september år 1976 spelades en märklig match inför 23 000 åskådare i regnet på Malmö stadion. Två lag demonstrerade press på bollhållare och ”push ups” i dess fulländning. På rekommendation av Bob Houghton hade Halmstads BK engagerat Bobs barndomsvän Roy Hodgson som tränare. Två likartade spelsystem förlade merparten av spelet kring ”mittcirkeln” och målchanserna var lätträknade. Till slut lyckades MFF få in ett mål och vann matchen med 1-0. Men Halmstad snuvade Malmölaget på seriesegern, som fick nöja sig med andraplatsen, tre poäng efter. ”Va f-n tog du honom till Halmstad för”, var Eric Perssons kommentar till Bob efter serieavslutningen.
”En dussinvara”, kallade samme Persson von Rosens pokal, när Malmö FF erövrade sitt 12:e guld året därpå. Med överlägsna sju poäng till godo på tvåan Elfsborg hade man åter krossat sina allsvenska motståndare. Åter ljöd kritiken om tråkigt spel och man pekade på att MFF hela åtta gånger vunnit med uddamålet 1-0. Men flera av nyckelspelarna hade varit skadade eller avstängda under året, vilket hade tvingat Bob Houghton till ”försiktigt” spel i en del matcher.
År 1978 lämnade en av lagets nyckelspelare och dess specielle ”targetspelare” Thomas Sjöberg serieledande MFF vid sommaruppehållet. Bob Houghton hade inget motdrag och under höstomgången lyckades uppstickaren Öster ta sig förbi och snuva Malmö FF på guldet. Belackarna började hosta om att storhetstiden var över. Ingen anade att Malmölaget höll på att förbereda sig för sin kanske största framgång någonsin i klubbens historia.
Det hörde inte till vanligheterna att de svenska lagen nådde några större framgångar i de Europeiska cuperna, särskilt inte i Europacupen för mästarlag. Efter 0-0 hemma mot Monaco var Malmö FF uträknade även av de närmast sörjande inom klubben. Men helt sensationellt lyckades MFF besegra de franska mästarna på bortaplan och avancemanget till andra omgången var klar. Nu väntade det ”sovjetiska landslaget”. Ja, i alla fall stora delar av det som representerade Dynamo Kiev. Och ännu en skräll. 0-0 borta efter 90 minuters konstant press mot Malmömålet men sedan en säker 2-0 seger hemma mot ett chockat storlag. Det ljusblå manskapet hade slagit nytt rekord genom att överleva två omgångar.
År 1979 inleddes med en vinter, som sällan skådats i Skåne. Ett långtifrån fulltränat MFF åkte den sjätte mars till Kraków för att där möta polska mästarna Wisla Kraków. Efter en i stora delar strålande match blev det dock förlust med 2-1. I hemmamötet såg det mörkt ut. 1-0 till Wisla i mitten av andra halvlek och Malmö behövde tre mål för att gå vidare. Men undret skedde. I en av de mest spektakulära matcherna någonsin på Malmö stadion exploderade Malmögrabbarna i slutet av halvleken och lyckades forcera in inte mindre än fyra mål. Malmö FF var i semifinal.
En unik insats
Motståndarna i semin var inte omöjliga. Austria Wien var bra men inte oslagbara.
Men MFF hade drabbats av en värre sak. Lagets motor, Bosse Larsson, hade skadat korsbandet i matchen mot polackerna och var borta från resten av turneringen. Veteranen Krister Kristensson, som tänkt varva ner som spelande tränare för Trelleborg, kallades nu in i all hast. Och försvaret höll. 0-0 efter spel mot ett mål i Wien följdes av en 1-0 seger hemma. Det otroliga hade skett. Malmö var i final i den största och finaste turneringen i Europa.
Hade MFF haft en gnutta tur tidigare i turneringen drabbades man nu av en närmast ofattbar otur. Bosse var sedan tidigare skadad och Krister fanns inte längre att tillgå. Den andra försvarsresen Roy Andersson hade haft ett krånglande knä under hela våren och hamnade nu på operationsbordet. Till råga på allt elände skadades Staffan Tapper på träningen dagen före finalen mot Nottingham Forrest. Det var ett starkt reservbetonat Malmö FF som sprang ut på Olympiastadion i München den 30 maj. Trots en heroisk försvarsinsats av MFF lyckades Nottingham få in ett mål på övertid i första halvlek. Resultatet stod sig matchen ut och lyckliga engelsmän fick höja den åtråvärda bucklan.
Malmö FF:s insats i turneringen är utan tvekan en av de största händelserna i svensk fotbollshistoria. Många menar att om laget haft tillgång till någon eller några av de skadade nyckelspelarna hade resultatet blivit annorlunda. Men nu blev det inte så. Som plåster på såren tilldelades laget Bragdguldet detta år och då kunde man glömma att man bara blivit fyra i serien.
Efter en sagolik karriär i Malmö tackade Bob Houghton för sig. Han var ung och ville pröva något nytt. Men trots många uppdrag sedan dess tänker säkert Bob tillbaka på åren i Malmö med särskilt välbehag. Han tillämpade sina ”revolutionerande” träningsmetoder på ett sammansvetsat lag med starka profiler och duktiga komplementspelare. 1 – 1 – 2 – 1 – 2 – 4 är en rad som talar för sig själv. Och så Europacupfinal sista året. Det är inte utan att Bobs Malmö FF förtjänar epitetet ”Tidernas bästa lag”.