I Malmö var man dock litet mer modesta. Visserligen hade man lyckats bygga upp ett framgångsrikt lag ur de egna juniorleden men att detta skulle innebära att man därmed skulle ”parkera” på förstaplatsen var nog att begära för mycket. Målsättningen var att hamna i det översta skiktet när serien var klar.
Hösten 1944 inleddes strålande och efter 5 omgångar var MFF klart i topp. Nu åkte man emellertid på sin första hemmaförlust på 16 månader. På en välpackad Idrottsplats med över 15 000 åskådare förlorade man mot ärkerivalen Norrköpingskamraterna med 1-3. Och inte nog med det. Veckan därpå blev det en ny hemmaförlust, nu mot Elfsborg. Förtrollningen var bruten. MFF var inte längre etta i tabellen.
Nu hade IFK Norrköping värvat en viss herr Gunnar Nordahl från Degerfors IF. Han var inte sen att presentera sig. Han öste in mål i allsvenskan och snart hade Norrköping dragit ifrån i tabellen. Det blev slutligen en betryggande seger. För MFF gick det knackigare. Men i slutomgången lyckades man besegra Göteborgskamraterna med hela 6-0 och knep därmed ”lilla silvret” dvs. tredjeplatsen. Ett fullt godkänt resultat.
MFF hade visat hur man genom att fostra egna förmågor kunnat bli ett topplag i allsvenskan. I Norrköping hade man en helt annan filosofi. Genom skicklig talangscouting värvade man den ena talangen efter den andra från i huvudsak norra delen av landet. I Malmöpressen kallades laget ibland litet ironiskt för IFK Norrland. Men genom en skicklig tränarinsats från ungraren Lajos Czeisler lyckades man skapa en effektiv lagmaskin av de många stjärnorna. Gunnar Nordahl är nämnd. Han öste in mål i serien och vann skytteligan överlägset två år i rad. En annan framgångsrik värvning var Nils Liedholm, som kom från lokalkonkurrenten IK Sleipner.
Det var därför inte någon sensation att Norrköpingskamraterna åter besatte tronen säsongen 1945/46. MFF:s chanser försvann den 5 maj i Norrköping, då den omöjlige Nordahl slog till och med sina 4 mål kunde föra Norrköpingskamraterna till en komfortabel 5-0 seger.” Di blåe” kunde dock i en helt avgörande silvermatch knipa ”stora silvret” från IFK Göteborg.
Några år tidigare hade det ”Stora silvret” väckt stor uppmärksamhet i staden. Nu tog man det med en axelryckning och undrade när det var dags för nästa guld. Inte ens en seger i Svenska cupen kunde locka fram den stora entusiasmen. MFF var nu ett storlag och skulle vinna guld till varje pris. Så var den allmänna meningen.
Norrköpings segersvit bröts
De följande två säsongerna gick guldet emellertid åter till Norrköping och i Malmö började man misströsta. Man började nu tänja på sina principer om egna produkter. Värvningen av Valle Ek blev en omskriven historia. Ek hade under flera år varit en av IFK Malmös bättre spelare. I samband med ett nytt jobb skrev han på för Högadals IS men lämnade strax därefter klubben för spel i MFF. En ren bulvanaffär menade många. I vilket fall som helst var denna affär en krusning mot alla IFK Malmös värvningar genom åren av spelare från lokalkonkurrenterna i Malmö.
En ny center, Ingvar Rydell, värvades från Billingsfors och ett par nya spelare fördes upp från reservlaget. Samtidigt fick laget en ny tränare, ungraren Kalman Konrad, som närmast kom från Åtvidaberg. Konrad var en riktig slavdrivare. Konditionsträningen genomfördes i vanlig ordning i Pildamsparken. Från sin cykel – han hade nämligen skadat sitt knä och kunde inte springa – drev han på spelarna i ett fruktansvärt tempo. Detta pågick tills han en dag bötfälldes av polisen. Det var nämligen förbjudet att cykla på gångarna i parken. Var det månne någon av spelarna i laget, som tipsat polisen om Konrads olagliga framfart?
Säsongen 1948/49 inleddes ganska blygsamt med en femteplats efter höstomgången – dock med viss tätkänning. Serien såg ut att bli extremt jämn. Norrköpingskamraterna hade förlorat Gunnar Nordahl till proffslivet och såg betydligt ”mänskligare” ut. I MFF:s reservlag hade ”spinkige” Karl Palmér gjort 28 mål på 29 matcher och pockade på för att bli ordinarie. När spelet under våren inte ville lossna, chansade lagledningen med att sätta in 20-årige Palmér i kedjan. Vilken succé! Under de resterande 5 matcherna i allsvenskan vann Malmö FF med 29-2 och kunde därmed på bättre målskillnad än Helsingborgs IF vinna sitt andra guld genom tiderna.
Det var åter feststämning i staden och inte minst Calle Palmér hyllades för sin tekniska fotboll, som lett till 6 mål och flera målgivande passningar. Hela kedjan med Egon ”Todde” Jönsson, Börje Tapper, Ingvar Rydell, Calle Palmér och Stellan Nilsson ansågs som MFF:s bästa anfallslinje genom tiderna.
Ur skånsk synvinkel var kanske det mest glädjande att IFK Norrköpings segersvit brutits. I fyra år hade Norrköpingskamraterna dominerat svensk fotboll och inte låtit något annat lag ens nosa på guldmedaljerna. Nu var det åter spänning i Allsvenskan och dessutom med två Skånelag i toppen. I Malmö hade man för avsikt att åtminstone för sin egen del behålla positionen.
Så var det dags för en ny säsong. Den stora frågan var, hade MFF lyckats bevara sin utomordentliga form från våravslutningen? Vänskapsmatcherna under sommaren tydde på detta men nu gällde det serien. Efter en något trevande start mot Elfsborg borta (2-0) och Degerfors hemma (3-1) kändes läget lite osäkert. Men så kom höstens höjdpunkt. Hemmamatch mot arvfienden Helsingborg. Nu tog Malmöpågarna fram sitt bästa jag och tvålade till HIF-arna med hela 5-0. Lugnet lägrade sig i MFF-truppen.
Laget fortsatte att vinna match efter match. Bland annat slog man den 20 000-hövdade Ullevipubliken med häpnad, då man den 11 september besegrade Göteborgskamraterna med hela 9-2. Förnedringen var fullbordad. En besviken publik lommade hem efter matchen dock med en viss beundran över den magnifika ”totalfotboll”, som serieledarna uppvisat på Ullevi. Vem skulle kunna slå detta lag?
Skulle Djurgården klara det? Nära 40 000 hade kommit till Råsunda och ett par tusen stod utanför för att följa matchen genom publikens reaktioner. Något större jubel blev det inte. MFF vann med 3-0 efter att ha spelat med decimerat manskap större delen av matchen. Stockholmspubliken fick alltså inte uppleva något Djurgårdsmål men applåderade artigt den välförtjänta Malmösegern. När höstsäsongen var över kunde MFF ståta med en obruten segerrad. Allsvenska serien kändes avgjord på förhand. Ingen skulle kunna rå på de suveräna serieledarna.
Seger efter seger…
MFF fortsatte på den inslagna vägen under våren 1950. Seger efter seger kunde noteras. Skulle laget kunna gå igenom hela serien med enbart segrar? Den 14 maj var det åter dags att uppträda på Råsunda. Denna gång mot det ”ordinarie” hemmalaget AIK. Åter samlade sig publiken i stora skaror för att hoppas på det omöjliga – en hemmaseger. Och de 38 000 åskådarna fick jubla direkt. 1-0 till AIK i första minuten när MFF-försvaret stannade upp i avvaktan på en offsideavblåsning. Någon sådan kom inte och underläget var ett faktum. När hade detta skett senast? Tio minuter senare ”återställdes ordningen”, då Börje Tapper nickade in en frispark från Stellan Nilsson. Allt under kontroll, eller?
I 21:a minuten kom en ny kalldusch, då AIK åter tog ledningen. Och nio minuter senare var det dags för 3-1. Publiken var i extas medan Malmöspelarna såg chockade ut. Halvtidspausen var behövlig för att prata igenom taktik och hämta ny energi.
Dags för andra halvlek. I 12:e minuten höll sig Rydell framme på en retur och kunde slå bollen i öppet mål. 2-3 och förnyade krafter. Och så i 30:e minuten fick Palmér på ett skott som överrumplade målvakten. 3-3 och en djup suck av lättnad. Trots chanser åt båda lagen blev det inga fler mål. Malmös segerrad var bruten men fortfarande stod det en nolla i förlustkolumnen.
Söndagen därpå var allt som vanligt igen. Arvfienden Norrköping på hemmaplan slutade 5-0. Ett mindre återfall i Helsingborg, 2-2, följdes av en strålande avslutning hemma mot Göteborg, 6-3. Malmö FF hade gått igenom hela serien utan en enda förlust. 42 poäng av 44 möjliga kammades hem med en målskillnad på 82-21. Ett överlägset rekord för Allsvenskan. Dessutom tre MFF-are bland topp fem i skytteligan med Ingvar Rydell i toppen med 21 mål. Vilken säsong!
Efter den överlägsna säsongen 1949/50 var det många i landet som önskade att Malmö FF skulle åka på en förlust. Man ansåg helt enkelt att spänningen i allsvenskan försvunnit och att endast nedflyttningsstriden tilldrog sig något intresse. Det såg också kärvt ut för de blåe. De svenska framgångarna i OS 1948 hade fått upp ögonen i utlandet för svensk fotboll. Italien med höga löner och varmt klimat var särskilt lockande för våra fotbollsspelare. Flyttvågen började med landslagsstjärnorna Gren, Nordahl och Liedholm i spetsen. I juni 1950 var det så dags för MFF:s stjärnor att flytta söderut. Kjell Rosén och Stellan Nilsson följdes snart av Börje Tapper och Ingvar Gärd. Med tanke på att ytterligare fyra ordinarie A-lagsspelare gått över till andra svenska klubbar gick MFF in i säsongen 1950/51 med ett nästan helt nytt lag!
Men MFF hade samlat i ladorna. Luckorna fylldes på ett häpnadsväckande sätt och laget fortsatte att spotta in mål i match efter match. När våren kom hade laget inte förlorat en enda seriematch på 2 år. Tidigt var MFF klara seriesegrare för tredje året i följd. Nu återstod ”bara” att än en gång vinna serien utan ett ha förlorat en match. Den 3 juni 1951 äntrade de ljusblå Råsundas gröna matta för att göra sin plikt. De redan klara seriesegrarna mot kölaget AIK. Den 50:e matchen i rad utan förlust var så gott som hemma. Men åter visade sig det gamla talesättet slå in – inställning slår klass. AIK kämpade som djur i 90 minuter och kunde slutligen stå som segrare med 1-0. Det blev inte 50 utan 49. 49 seriematcher i rad utan förlust, ett ”oslagbart” rekord.
Rekordsviten inleddes med Calle Palmérs inträde i laget. Hans briljanta teknik i kombination med en utsökt spelförståelse fick hela laget att blomma ut. Under två års tid hade han varit den genomgående bäste spelaren i laget. Men nu var det slut. Liksom de tidigare MFF-stjärnorna hade han erbjudits ett ”fett” kontrakt i Italien, vilket han tackat ja till. Även yttern Ramon Filippini var på väg. Hur skulle detta sluta? Skulle laget åter rida ut stormen efter svåra spelarförluster? Många i landet förutspådde (och hoppades på) en tillbakagång.
I juli spelades matcherna om Svenska cupen. Här visade Malmö FF att man fortfarande var att räkna med. 10-1 i semifinalen mot Åtvidaberg och 2-1 vinst mot Djurgården på Råsunda i finalen. Laget hade för andra gången lyckats ta hem ”The Double”, dvs. vinst i både allsvenskan och cupen samma år.
OS-brons dyrköpt för MFF
Den nya säsongen, 1951/52, inleddes också strålande och efter 6 omgångar var MFF obesegrade med 12 poäng och 18-1 i målskillnad. Övertygande. Men Norrköping hade ett nytt storlag på gång och låg endast en poäng bakom. Och när ”di blåe” åkte på ett par onödiga förluster i de följande matcherna var Norrköpingkamraterna vips förbi. Fyra poäng skilde vid vinteruppehållet.
När våren startade hade Malmölaget ett bestämt mål – att hämta in Norrköpingskamraternas försprång och vinna allsvenskan för fjärde året i rad. Därmed skulle man tangera Norrköpings rekord från 40-talet. Avgörandet föll redan i slutet av april. I det inbördes mötet i Norrköping förlorade de ljusblå med uddamålet 1-2. Avståndet mellan lagen var nu så stort att det realistiskt sett inte gick att hämta in. Och mycket riktigt Norrköping höll undan och knep det allsvenska guldet medan Malmö FF fick nöja sig med andraplatsen.
Sommaren 1952 hölls OS i Helsingfors. I seriekommittén hade man tydligen inte räknat med några större framgångar för Sverige utan lagt seriestarten för Allsvenskan till den 3 augusti. Nu visade sig att Sverige gick till spel om 3:e pris och man var därför tvungen att skjuta upp allsvenska starten en vecka. Olympiabronset skulle visa sig dyrköpt för MFF:s del. Laget hade inte kunnat träna tillsammans under en hel månad och av de sex nominerade spelarna från MFF till OS-truppen var det bara två som var ordinarie i landslaget och fått någon nämnvärd speltid.
Den 10 augusti 1952 spelades premiären mot Elfsborg på hemmaplan. Och oträningen lyste igenom. Elfsborg dominerade stundtals matchen och vann till slut med 3-1. Publiken trodde inte sina ögon. MFF hade inte förlorat en seriematch på hemmaplan på nära fyra år – inte sedan oktober 1948. Än en gång hade en fantastisk svit blivit bruten.
Var detta månne ett tecken på att Malmö FF:s storhetstid var slut? Ja, de närmaste följande matcherna gav inte upphov till några glädjeyttringar. Men genom en tapper slutspurt kunde de blåe kravla sig upp på en tredjeplats inför våromgången.
1953 blev ett år att minnas. Svenska mästare för 5:e gången och det 5:e cupmästerskapet. MFF hade visat storform redan under vårens träningsmatcher och bland annat slagit Ystads IF med 14-1. Den 3 maj tog MFF hand om ledningen i serien efter en 6-2 vinst mot Gais. Samtidigt förlorade Norrköping mot Elfsborg på bortaplan medan HIF endast lyckades få oavgjort mot Jönköping hemma på Olympia.
På Kristi Himmelsfärdsdag skulle det avgörande slaget stå i Malmö. Tabellettan mot tvåan. Malmö FF mot IFK Norrköping. Matchen hade föregåtts av mycket skriverier. Bland annat hade Hans Majestät Konungen på sin Eriksgata i Östergötland uttryckt förhoppning om en Norrköpingsvinst. Det var Malmö mot övriga Sverige. Kanske var det de kungliga uttalandena, som gav extra tändvätska. Matchen slutade i alla fall med utklassningssiffrorna 6-0 till hemmalaget. MFF hade åter visat vem som var bäst i landet.
Resten av våren blev en transportsträcka. MFF kunde till slut vinna serien med fyra poäng och med överlägsen målskillnad. Cupfinalen gick av stapeln på Råsunda inför drygt 20 000 åskådare. Åter var det Norrköpingskamraterna som stod för motståndet och åter gick de ljusblå hem med segern. Denna gång dock med jämna 3-2. Den ”antiskånska” publiken kunde glädja sig åt IFK-ledning med 2-1 fram till mitten av andra halvlek. Sedan lyckades MFF:s båda målkungar Ingvar Rydell och Kajan Sandell i tur och ordning fastställa slutresultatet. Åter en ”Double”, den tredje i föreningens historia.
Malmö FF hade nu dominerat svensk fotboll under ett decennium. Från guldåret 1944 kunde man visa upp platssiffrorna 1;a, 3:a, 2:a, 3:a, 2:a, 1:a, 1:a, 1:a, 2:a och 1:a. Den enda klubb, som var i närheten var IFK Norrköping, som vunnit de år då Malmö inte vunnit, men i övrigt placerat sig längre ner i tabellen. Under dessa tio år hade MFF bytt ut i stort sett ett helt lag. De nyinsatta spelarna hade intagit ledande positioner i laget och allt såg ljust ut inför framtiden. Publiken såg fram emot nästa gulddecennium. Allt verkade lugnt. Eller?
En andhämtningspaus med mersmak
Jo, det såg bra ut inför säsongen 1953/54. Visserligen hade MFF:s målspruta nummer 1, Ingvar Rydell, aviserat att han tänkte sluta men i övrigt skulle de blå representeras av fjolårets guldlag. Men när höstomgången väl kom igång visade det sig snart att skadeläget skulle bli katastrofalt. I åtta av höstens tretton seriematcher var det bara en ordinarie kedjespelare i laget, nämligen Henry Thillberg.
Fallet blev djupt. Från vårens guldglans skickades de blå pågarna rakt ner till jumboplatsen. I de flesta klubbar skulle detta framkalla panik men i Malmö tog man det med skånsk ro. Malmö FF hade legat illa till tidigare och klarat sig ur knipan. Det skulle de göra även denna gång. Och mycket riktigt. Lagets stora målskytt, ”Kajan” Sandell återkom efter skada och blev ett jättelyft för hela laget. Vårsäsongen 1954 gick man igenom utan förlust, så när som i sista matchen, men då var kontraktet redan säkrat.
Även säsongen därpå gick det knackigt för det ljusblå manskapet. Åtta i tabellen, endast en poäng från nedflyttning. Vad hade hänt med detta så suveräna mästarlag, som tidigare vägrade att förlora en hemmamatch. Nu hade man endast vunnit tre av de elva hemmamatcherna. Malmöpubliken började knorra. Vissa hävdade att man hade försakat konditionsträningen. Malmö FF hade alltid stått för en lekfull och spelteknisk fotboll men nu hade ”kraftfotbollen” bland annat representerad av Djurgården, även kallade ”Järnkaminerna”, vunnit framgångar i Allsvenskan.
Med ny tränare, österrikaren Pepi Stroh, och några avgörande värvningar lyckades Malmö FF vända trenden och fick nu åter vara med och slåss i toppen. Bengt Lindskog från HIF och Charles Gustafsson från Kristianstad blev två avgörande vitamininjektioner. Det var klar guldvittring under våren 1956. Ända in i juni. Då var det dags för det med spänning emotsedda derbyt mot HIF. 22 620 åskådare släpptes in på Malmö idrottsplats innan skylten ”Utsålt” hängdes upp. Vinst skulle betyda fortsatt serieledning inför sista seriematchen mot Norrköping. Men fredagen den 1 juni blev en dag man helst vill glömma. De rödklädda Helsingborgarna spelade en tillknäppt fotboll och utnyttjade fullt ut Malmölagets misstag. 0-3 sved ordentligt och man var tvungen att slå de nya serieledarna Norrköpingskamraterna på bortaplan för att bärga guldet.
En rekordpublik på över 29 000 mötte spelarna när de sprang ut på Idrottsparkens gräsmatta den 7 juni. Nu skulle det avgöras. Och i sista minuten av den första halvleken tog Malmö överraskande ledningen genom den unge, lovande Jan ”Nana” Ekström. I halvtid var laget svenska mästare men en svår andra halvlek återstod innan medaljerna kunde hämtas ut. Och svår blev den. Redan i 6:e minuten lyckades Norrköping kvittera och övertog därmed första platsen. Och då målvakten Tore Svensson efter en kvart missbedömde en boll kunde ”Putte” Källgren nicka in 2-1 för Norrköping. Malmö FF var ett slaget lag och fick nöja sig med ”Stora silvret”. En stor besvikelse efter att ha lett serien ända från 11:e omgången. Men trots allt en framgång jämfört med de föregående åren.
Även året därpå blev det en andraplats. Detta år kunde man inte hota IFK Norrköping, som vann med en marginal på 7 poäng. Att Malmö FF inte kunde bjuda bättre motstånd berodde till stor del på att de båda stjärnspelarna ”Kajan” Sandell och Bengt Lindskog flyktat till proffslivet i Italien.
Malmöfotbollen hade dock spetsat till sig. Den gamla trätobrodern IFK Malmö hade under en längre tid fört en undanskymd tillvaro i andra divisionen. Men nu hade man åter tagit steget upp i Allsvenskan. Det innebar spännande och publikdragande lokalderbyn, vilket satte krydda på fotbollstillvaron i Malmö. Det första årets båda matcher lagen emellan slutade 0-0, vilket innebar att ”di gule” med ett nödrop kunde klara sig kvar.
Första matchen i 1957/58 års ”mammutserie” gällde det prestigefyllda lokalderbyt mot IFK. (Fotbollsförbundet hade bestämt att från och med 1959 skulle serien avgöras kalenderårsvis, varför den innevarande säsongen skulle omfatta 33 matcher, dvs. lagen skulle mötas tre gånger inbördes.) Direkt visade MFF var skåpet skulle stå. ”Kanariefåglarna” besegrades med 3-0 efter övertygande spel av de blå grabbarna. Fortsättningen på hösten blev dock ganska skral. Inför sista höstmatchen även den mot IFK Malmö hade man parkerat sig strax under mitten i tabellen en poäng efter den arge lokalkonkurrenten. En ny seger för Malmö FF, nu med 3-1, kunde dock återställa ordningen, så att ”di blåe” kunde gå till vintervila med en poäng till godo på ”di gule”.
Den tredje och sista matchen mellan de båda kombattanterna blev en spännande och målrik historia, som slutade oavgjort 4-4. Serieavslutningen blev däremot inte lika spännande för Malmölagen. Malmö FF hamnade på 4:e plats sju poäng efter täten men med tolv poängs marginal ner till 7:e placerade IFK. I toppen blev det däremot stor dramatik. Tio minuter från slutet slog Göteborgskamraternas ”Bebben” Johansson in en straff mot IFK på Malmö stadion, vilket betydde att Göteborg gick upp i serieledningen. Strax därefter fick IFK straff, som dock brändes av annars säkre Inge Blomberg. Göteborg kunde rida ut stormen och fixade guldet på bättre målskillnad än Norrköping.
Tuffare i toppen
År 1959 var MFF allmänt förhandstippad som guldkandidat. Men genom att engagera ”Kajan” Sandell som heltidsanställd tränare efter Pepi Stroh minskade man anfallets slagkraft. Länge var laget dock med och slogs om förstaplatsen men måste till slut sträcka vapen och hamnade slutligen på en 5:e plats fyra poäng efter seriesegrarna Djurgården. Även detta år fick serien en dramatisk avslutning. I den allra sista matchen mötte Djurgården IFK Göteborg på Råsunda. Matchen stod 1-1 då Göteborgskamraternas storskytt ”Bebben” Johansson 10 sekunder före slutsignalen kom helt fri med Djurgårdens målvakt Arne Arvidsson. 52 000 på läktarna höll andan. Men ”Bebben” fick för ovanlighetens skull felträff på bollen, som smet utanför målramen. Jubel på läktarna och guld till ”Järnkaminerna”.
Det hade hårdnat till i toppen av Allsvenskan. Under de senare åren hade flera lag stuckit upp mot dominanten IFK Norrköping. Främst var det Djurgården men även Göteborgslagen – i första hand Göteborgskamraterna – som utmanade. Malmö FF gjorde sina framstötar utan att nå ända fram. År 1960, då laget hamnade på fjärde plats, hade väl inte gått till historien heller, om det inte hade varit för IFK Malmös framfart. Den 11 maj hade 25 000 personer samlats för att beskåda den med spänning emotsedda matchen mellan rivalerna MFF och IFK. Den såg länge ut att sluta oavgjort men i matchens 65:e minut lyckades ”Bambino” Nordkvist ”snubbla” in en boll och därmed ge ”di gule” ledningen med 1-0. Detta resultat stod sig tiden ut och IFK Malmö hade för första gången i historien lyckats besegra MFF i allsvenskans högsta serie. Den blå publiken var chockad och en del visade sitt missnöje medelst burop och busvisslingar. Bland de gula supportrarna fanns ett stort antal som osportsligt hånade de blå spelarna och kastade glåpord efter dem. De hade känt sig nedtryckta en längre tid och klarade inte av de nyvunna framgångarna.
Till råga på allt elände avslutades den allsvenska serien med att IFK Malmö belade andra platsen två placeringar före Malmö FF. Nu hade publiken fått bekänna färg. Stora delar av den blå supporterskaran höll fast vid sina favoriter men fick om än motvilligt erkänna de gula framgångarna. Andra vände kappan efter vinden och började applådera de gula framgångarna och gladdes istället över MFF:s motgångar. En stark polarisering av Malmöpubliken hade blivit resultatet, vilket skulle hålla i sig i flera år framöver. Detta hade inte mycket med de gamla motsättningarna mellan klubbarna att göra. Många supportrar var helt ovetande om diskvalificeringen 1934 och alla ”elaka” värvningar. Nej, mycket av ”hatet” uppstod för att delar av publiken inte kunde ta framgångar respektive motgångar på ett sansat och moget sätt.
De flesta svenska klubbar skulle vara mer än nöjda om man hade nått Malmö FF:s resultat i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Placering på övre halvan ofta med någon form av medalj var vad laget prenumererade på. Ändå var det inte tillräckligt för de blå supportrarna, som hade guldåldern i färskt minne. Inte lite irriterande var det att IFK Norrköping kommit så starkt tillbaka och nu definitivt kunde titulera sig som Sveriges bästa lag genom tiderna. Men värst var det som sagt att lokalkonkurrenten IFK hade intagit en position väl i höjd med MFF.
Det var nu matcherna mellan ”di blåe” och ”di gule” blev årets höjdpunkter för Malmöpubliken. Det nybyggda stadion kunde ibland kännas lite ödsligt men när det var dags för lokalderby fylldes anläggningen till sista plats. Under 1961 delade man broderligt på poängen genom vardera en 1-0 seger. MFF genomgick nu en föryngringsprocess. Åtta mer eller mindre ordinarie spelare hade lämnat föreningen året innan. Bland de nya namnen fann man ungdomar som Lars Granström, Bertil Elmstedt, Jörgen Ohlin m fl, som alla skulle komma att spela framträdande roller i det framtida MFF.
Säsongen startade annars bra med fyra segrar på de fem första matcherna men sedan kom en svacka med flera förluster i rad, bland annat den mot IFK, och MFF låg först på 9:e plats inför sommaruppehållet. Under hösten visade ”di blåe” upp ett betydligt stabilare spel och kunde avancera till en slutlig femteplats, placeringen före IFK Malmö. Ordningen var återställd. Den blå supporterskaran kunde fira jul i lugn och ro.
1962 blev ett år man helst vill glömma. Förväntningarna var annars rätt så högt ställda, då det ”nya” unga laget hade fått ett år att ”spela in sig” på. Men laget hade inget flyt. Jämna matcher förlorades och poäng tappades i matcher där man hade klart spelövertag. Laget hamnade slutligen på en 8:e plats. Det kan dock inte förnekas att vissa blå supportrar ändå gladdes av det faktum att lokalkonkurrenten IFK hamnade på näst sista plats och därmed flyttades ner till Division II. En del hävdar att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
Ett par saker fanns det dock att känna äkta glädje över. Malmö FF:s gamle trotjänare och ”allt-i-allo” Prawitz Öberg tilldelades detta år Fotbollsveriges finaste pris, nämligen Guldbollen. Dessutom hade lagledningen plockat upp en 18-årig ur juniorleden, som sannerligen visade prov på stor talang. Hans namn var Bo Larsson.