Röster höjdes för att förstärka laget men lagledningen ansåg att spelarmaterialet var gott nog för att klara uppgiften. Samma lag skulle få försvara de ljusblå färgerna.
Förutom att stanna kvar i högsta serien fanns nu också chansen att passera IFK Malmö i kampen om epitetet Malmös bästa lag. Nu skulle man kämpa i samma serie. Redan innan serien började, drabbade lagen samman i en kamp om ”Regalkannan”. Inför över 6000 åskådare utkämpades en välspelad men ganska hårdför kamp om kannan. Och se, MFF kunde tvåla till ärkerivalerna med 2-1. En härlig kick inför seriestarten.
Men höstsäsongen 1931 blev dock ganska svår och en nionde plats inför vintervilan var precis ovanför nedflyttningsstrecket. Vårsäsongen gick i höstens tecken och första året i storserien fick därför en dramatisk avslutning. Genom en 3-2 seger mot IFK Malmö och en därpå följande 5-5 match mot serieledarna AIK i Stockholm kunde MFF slutligen behålla sin niondeplats och därmed klara kontraktet med nöd och näppe. Ut åkte istället IFK Malmö!
Även andra året i storserien gick knackigt och resulterade åter i en 9:e plats. Efter halva tredje året – hösten 1933 – var läget ännu värre. Elfteplats och omedelbar risk för nedflyttning. MFF tränade som aldrig förr för att göra en bra vårsäsong. Då hände något som varken tidigare eller senare har inträffat i svensk fotbollshistoria. Något som satte djupa spår i Malmöfotbollen och som skapade en närmast hatisk stämning mellan Malmös båda storlag MFF och IFK för flera decennier framåt.
”MFF har fått 26 av sina spelare avstängda” löd rubriken i Sydsvenska Dagbladet den 14 februari 1934. Dessutom hade hela styrelsen tvingats avgå. Svenska Fotbollförbundet hade med sin ordförande Anton Johansson i spetsen slagit till hårt för att statuera ett exempel. MFF:s spelare hade i strid mot amatörbestämmelserna tagit emot ekonomisk ersättning för spelade matcher. Ett allvarligt brott vid denna tid. Därför skulle spelarna stängas av och MFF:s styrelse diskvalificeras för flera år framåt.
Bakgrunden till denna minst sagt olustiga händelse var följande: Alltsedan MFF och IFK Malmö, och för övrigt även MBI, bildades hade det uppstått rivalitet om de bästa spelarna i staden. Mer eller mindre vackra värvningsförsök gjordes. Spelarna lockades med olika förmåner att skriva på övergångspapper helt i strid mot gällande bestämmelser. Förhållandena förvärrades ytterligare då IFK inför sin debut i högsta serien år 1928 ”brandskattade” Malmöklubbarna på de bästa spelarna. Från MFF värvades den kanske mest tongivande spelaren Erik ”Kick” Svensson.
I en tid av arbetslöshet och låga löner var erbjudandena givetvis lockande. Det kunde gälla allt från en ny fin kostym till hela möblemang. Med en lön på 20 öre i timmen motsvarade det ett par veckolöner upp till flera månadslöner. Ett välkommet bidrag i den nödtorftiga vardagen.
Det vanligaste sättet att kompensera spelarna under säsongen var genom generösa restaurangbesök. I MFF tyckte man att detta kunde locka till dåliga alkoholvanor och man beslöt därför på förslag av styrelsens sekreterare, Eric Persson, att införa någon form av matchpremier. Från och med 1930 infördes en bonus till varje spelare på 7:50 kr för varje inspelad poäng. Totalt ett par hundralappar om året. Spelarna fick ut pengarna efter årets slut och beloppen kvitterades snyggt och prydligt i bokföringen.
Genom segern i jumbofinalen i maj 1932 hade det för första gång inträffat att MFF skulle spela i en högre serie än IFK. Nu blev rollerna ombytta. MFF var det attraktiva laget i staden och spelare drogs till klubben. Bland annat några spelare från IFK Malmö. När så IFK:s högerytter Lennart Johansson stod i tur att gå över till de ljusblå var måttet rågat. IFK-ledningen anmälde MFF till Svenska Fotbollförbundet och anklagade klubben för att ha erbjudit spelaren ekonomisk ersättning.
IFK Malmö hävdade också att syftet med MFF:s värvningar inte i första hand var att förstärka det egna laget utan istället försvaga de övriga Malmöklubbarna. Detta påstående upprörde signaturen S.H. (Sven Hansson) i Sydsvenskan till den grad att han skrev följande i sin krönika: ”Frånsätt själva oförsyntheten i angreppet är detta anmärkningsvärt ur den synpunkten att det kommer från en klubb, som på sin tid synnerligen rationellt spolierade ett konkurrentlag – vilket väl att märka spelade i samma serie! – genom att plocka till sig ett halvt dussin av dess representationsspelare. Men det var visst en manöver, som då sågs ur en helt annan synvinkel och som ackompanjerades av diverse försäkringar om de upphöjt ideella i bevekelsegrunderna”.
Degraderingen ett faktum
Med anledning av IFK:s anmälan gjordes på uppdrag av Svenska Fotbollförbundet en revision av MFF:s bokföring. Styrelsen hade då i ett försök att dölja spelarersättningarna i samråd med revisorerna genomfört vissa efterkonstruktioner i bokföringen. Detta uppdagades dock, vilket ytterligare förvärrade situationen för föreningens ledning. I februari kom fyra representanter från Svenska Fotbollförbundet med Anton Johansson i spetsen till Malmö för att på ort och ställe hålla räfst och rättarting. Dagen därpå tog förbundet till orda och tidningarna fylldes av braskande rubriker. Hela styrelsen och 26 spelare avstängdes med omedelbar verkan och föreningen ställdes under tvångsförvaltning av Skånefotbollens revisor, kamrer Henrik Renée – framträdande styrelseledamot i IFK Malmö!
Debatten blev livlig. I Malmö ifrågasattes föreningens och spelarnas moral av åtskilliga personer. I Sydsvenskan tog dock S.H. ställning för MFF och försvarade klubben och spelarna i ett flertal artiklar. Bland annat framfördes åsikten att ersättning till spelare var vanligt förekommande även i andra storklubbar. Men man hade givit sig på nykomlingen MFF, som ännu inte hade ”syltat in sig” i den högre fotbollshierarkin. MFF var inte representerat i de finare rummen i Kungliga huvudstaden. Sannolikt fanns det också i de andra klubbarna en större kreativitet när det gällde att bokföra dylika utgifter.
En landsomfattande diskussion utbröt om amatörismens vara eller icke vara. Förespråkarna för införande av professionell fotboll var många men fotbollförbundets styrelse höll fast vid principen om amatörskap. Dock antog man efter snabbutredning en ny och något uppluckrad amatörstadga.
I Malmö utlystes ett nytt årssammanträde på Restaurang Palladium för att utse ny styrelse. Föreningens medlemmar ställde sig dock mangrant bakom de avgående ledamöterna och spelarna och vägrade välja nytt. Inför hot om repressalier från förbundets sida övertalades dock församlingen att uttala sitt ogillande mot den gamla styrelsens förfaringssätt och en ny styrelse kunde slutligen väljas.
Fotbollförbundets dom mot MFF fastställdes i mars. Föreningen tvingades acceptera degradering från Allsvenskan till Division II. Ordföranden och revisorerna dömdes till avstängning i tre år medan övriga styrelseledamöter fick två år. Tjugotvå av spelarna proffsförklarades och stängdes av i mellan ett och två år. Dråpslaget mot klubben var utdelat.
Under våren representerades MFF av reservlaget i några matcher av vänskapskaraktär. De avstängda spelarna tränade dock som vanligt och var fast beslutna att komma tillbaka och visa Fotbollssverige vad de gick för. Efter kraftiga påtryckningar lyckades styrelsen att få spelarnas avstängningar upphävda och inför höstsäsongen kunde MFF åter mönstra ordinarie manskap.
Nu gällde det Division II (Södra). Och A-lagsspelarna hade verkligen skött sin träning bra. När spelåret var till ända stod MFF åter som seriesegrare och fick möta Västra seriens vinnare i kval, Gårda BK från Göteborg. Första matchen gick i Malmö och slutade med en övertygande 3-1 seger. Optimismen steg. Match i Göteborg och en oturlig 1-2 förlust på straffspark. Nu väntade en avgörande match på neutral plan, på Stockholms stadion. MFF förde spelet under stora delar av matchen men vad hjälpte det. Gårda gjorde två mål mot MFF:s noll. En svidande förlust och en ny säsong i Division II väntade.
Åter startade MFF bra. Efter hösten låg laget på andra plats endast en poäng efter ledaren. Under våren visade laget sin klass och utklassade konkurrenterna och vann serien överlägset med 5 poäng. Nu väntade åter kval. Denna gång fick det bara inte gå snett. Motståndare var Billingsfors IK.
Första matchen i Billingsfors blev en chock. Hemmalaget vann med uddamålet och hade därmed placerat ena foten i Allsvenskan. Men så infann sig lugnet igen – övertygande 4-1 på hemmaplan. En nervös tredje match på neutral plan återstod. Och det blev också en nervös tillställning, som till slut kunde avgöras till Malmös fördel med siffrorna 3-2. ”Di Blåe” var åter i Allsvenskan.
Marschen mot guldet
Malmö fotbollförening var åter i Allsvenskan. Nu gällde det att höja ribban. Föreningen var fast besluten att ta revansch för den förnedrande diskningen och degraderingen till Division II. Endast ett allsvenskt guld skulle kunna lindra. Men att vinna högsta serien var inte allom givet. Nu gällde det att slipa knivarna och gå till attack.
”Försvaret framför allt” – fick bli den nya parollen. Man övergick nu till att spela ”engelskt spel”. Dvs. ytterhalvbackarna fick till uppgift att markera motståndarnas yttrar, vilket tidigare hade legat på backarna. Försvaret kom nu närmast att bestå av fem spelare från tidigare tre.
Första säsongen (1936/37) fick betyget godkänd med en placering mitt i serien. Men nästa år föll laget tillbaka och hamnade strax över nedflyttningsstrecket. Som plåster på såren lyckades man istället bli Skånska distriktsmästare genom att finalslå Landskrona Bois. Men det behövdes tre matcher för att avgöra finalen. I Landskrona blev det 0-0 och hemma i Malmö inför 6000 besvikna åskådare blev det ”bara” 2-2. En tredje match fick spelas i slutet av året på Olympia i Helsingborg och nu föll avgörandet. 4-0 till MFF – en efterlängtad titel, 11 år sedan det sist begav sig.
År 1939 blev ett märkligt år. Under våren spelade laget som aldrig förr och när allsvenskan färdigspelats hade MFF hamnat på en hedrande 3:e plats, dock nio poäng efter serievinnarna Elfsborg. Var det dags att ta det slutgiltiga steget nu? Men ack nej. Lika framgångsrik som våren hade varit, lika nattsvart blev hösten. Förlust följde på förlust och nedflyttningsspöket uppenbarade sig i full skepnad. Näst sista plats och vintern skulle bli mörkare än någonsin.
I Europa rådde fullt krig och det var svårt för fotbollslagen att mönstra ordinarie manskap, då flera spelare inkallats till beredskapen. Särskilt drabbade klubbar var Malmö FF, Örgryte och Landskrona. En nyckelmatch denna vår blev matchen mot serieledande Elfsborg den 13 maj. Poäng behövdes för att hålla undan mot Örgryte i nedflyttningsstriden. För första gången på länge kunde MFF ställa upp med ordinarie lag. Tre man hämtades i bil från Skåne på matchdagen efter att de hade stått på post under natten! Detta blev för mycket till och med för Elfsborg. MFF kunde knipa ena poängen samtidigt som ÖIS bara lyckades få oavgjort mot hopplösa jumbon Hammarby.
MFF hade klarat sig kvar med ett nödrop. Nu ropade man efter åtgärder. Detta fick inte upprepas. Det var framför allt bland forwards man sökte förstärkningar. En del hade ”kommit till åren” och sett sina bästa dagar. En föryngring var nödvändig.
MFF har genom alla tider månat om ungdomsfotbollen. Nu var det dags att föra fram nya talanger ur juniorleden. Juniorlaget hade ”som vanligt” vunnit sin serie och dessutom blivit Skånska mästare. Här fanns lovande spelare som bröderna Kjell och Sven Hjertsson, Börje Tapper och Stellan Nilsson. Dessa fick nu ta steget upp för att successivt fasas in i A-lagsmiljön.
Resultatet lät inte vänta på sig. Trots ett par oturliga långtidsskador i spelartruppen kröp MFF de följande säsongerna stadigt uppåt i serien och placerade sig stadigt på den övre halvan. Det var under dessa år MFF introducerade den s k ”Babykedjan” med en medelålder på under 20 år. Det skojades friskt, särskilt i Stockholmspressen, om denna unga kedja. Men den skulle snart få kritikerna att tystna. I en match mot Reymersholm i maj 1942 var det ungdomarna som visade vägen till MFF:s första seger någonsin på Råsunda stadion. 4-0 slutade matchen och samtliga mål av ”bebisarna”.
Efter matchen skrev Oleg i SvD: ”Malmö vann nu sin första seger på Råsunda och det får väl anses ganska signifikativt , att den nu riksbekanta babykedjan skötte om saken. Men det finns inte bara ungdom i malmölaget, det finns också moral, och det betyder rätt mycket. Det vittnar nämligen om både mod och moral att ett lag som inte var alldeles på den säkra sidan vågade peta en landslagsspelare (Lennart Carlsson, red. anm) för att kunna bygga upp ett lag för framtida segrar.”
Matchen mot den blivande jumbon Reymersholm kan tyckas ganska oväsentlig men den kom att utgöra vändpunkten inte enbart för vårsäsongen (9 poäng av 12 möjliga) utan för hela resterande året. Ja till och med de kommande framgångsrika åren. MFF hade byggt ungt och snart skulle man få skörda framgångarna.
Det låg något i luften 1943. Vårsäsongen hade kanske inte varit helt överväldigande. Men 2-0 segern över trätobrodern AIK inför över 14 000 åskådare på Malmö idrottsplats värmde. För att inte tala om alla tiders målrekord. En helt ofattbar seger över Halmstad BK, pinnhålet över MFF i tabellen, med 12-0. Ett rekord, som står sig än idag – endast tangerat av MFF själva mot Jönköping Södra under glansåren på 50-talet. Och inte nog med det. En och samma spelare, äldste brodern Hjertsson med Arne i förnamn, gjorde inte mindre än sju mål!! Även det ett rekord i svensk fotbollshistoria. MFF visade i sina bästa stunder ett spel som aldrig förr.
Någon organiserad träning under sommaren var det aldrig tal om. Åtta man var inkallade till beredskapen och målvakten ”Gripen” Bengtsson, som var lokförare, var sällan hemma i Malmö. Ändå visade MFF storform när man i höstpremiären besegrade Sandviken på bortaplan med 6-2. Denna höstomgång blev ovanligt jämn. Lagen växlade ständigt i toppen. Höstens höjdpunkt blev drabbningen i Norrköping mot fjolårets serievinnare IFK. På en regnhal plan var det MFF som bäst behärskade underlaget och då i synnerhet ”trollgubben” Stellan Nilsson, som tillverkade matchens båda mål. 2-0 till Malmö FF.
I sista seriematchen för hösten mot Brage stötte laget på hårt motstånd men kunde till slut vinna matchen och därmed gå upp i serieledningen över vintern. Aldrig tidigare hade ett Malmölag legat i denna position. Nu skulle det väl ändå bli …..!?
Det var annandag pingst 1944, en härligt ljummen försommardag. En strid ström av människor ringlade sig sakta mot Råsunda stadion i Solna. Idag skulle det avgöras. AIK hade efter segern mot fjolårsmästarna Norrköping i förra matchen en klar chans att på allvar blanda sig i den allsvenska slutstriden. En seger mot serieledande MFF skulle innebära en helt avgörande slutomgång kommande helg. Förväntningarna var stora hos stockholmspubliken, som hade samlat inte mindre än 35 920 betalande åskådare, nytt allsvenskt publikrekord.
I MFF-lägret rådde en viss förstämning. Vårens särskilde matchvinnare, högeryttern Egon ”Todde” Jönsson var skadad och kunde inte delta. Vidare fick man avstå från en av ”orginalbebisarna”, centern Gustav Nilsson. Detta gav plats för två av bröderna Hjertsson i kedjan. Arne som center och lillbrorsan Sven på högeryttern. Tredje brodern Kjell var sedan länge given som halvback. För första gången i en allsvensk match skulle nu alla tre bröderna Hjertsson uppträda tillsammans. Och inte i vilken match som helst utan i en seriefinal.
AIK började bäst och MFF:s försvar sattes i rejält arbete. Men MFF arbetade sig sakta in i matchen. Vänsterhörna i 20:e minuten. Stellan Nilsson, MFF:s expert på inlägg från vänster, slog sin patenterade vänsterskruv. Och där dök yngste brodern Sven Hjertsson upp och bollen i nät. Stor glädje i det ljusblå lägret.
Nu tog MFF över spelet och endast några prakträddningar av AIK:s målvakt ”Gurra” Sjöberg räddade Stocholmslaget kvar i matchen. Halvtid 1- 0.
Tydligen hade AIK-arna sockrat sitt te i halvtidsvilan med en rejäl dos druvsocker, för efter paus tog AIK helt hand om spelet och MFF-försvaret fick åter slita ont. I 16:e minuten fick MFF:s Kjell Rosén bollen på handen inne i straffområdet. En klar ofrivillig hands tyckte de ljusblå. Men inte domaren – han dömde straff. Protester hjälpte inte. AIK:s Leander sköt bollen säkert i mål. 1-1 och Stocholmspubliken jublade.
Domarens ”oförrätt” blev dock som en tändvätska för Malmölaget och man bjöd nu upp till en ”dans” som sällan skådats på Råsunda. Under de följande 10 minuterna gick bollen som på ett snöre mellan de ljusblå spelarna. ”Den ytterst sympatiska publiken föll formligen i extas och domaren kunde ibland inte göra sin pipa hörd i jublet” skrev signaturen SH i sitt referat i Sydsvenskan dagen efter. En trippelhörna från vänster i 25:e minuten skapade oreda i AIK-försvaret. Och på det tredje försöket hoppade Börje Tapper högst och 2-1 var ett faktum. Hörnläggare, Stellan Nilsson – vem annars.
Efter hand slog MFF av på takten och försvarade sin ledning matchen ut. När slutsignalen ljöd sköljde en våg av lycka över de himmelsblå spelarna. Seriesegern var säkrad och MFF hade nått enda upp. GULD! Klubben hade fått revansch för den förnedrande degraderingen tio år tidigare och kunde nu titulera sig SVENSKA MÄSTARE.
Den sista matchen mot Halmstad hemma på Idrottsplatsen blev betydelselös men spelarna ville visa upp mästartakterna för sin hemmapublik. 7-0 slutade matchen och därefter hölls prisutdelning inför en lycksalig publik. På kvällen bjöd Malmö Stad spelare och ledare på middag och firandet höll på långt in på morgontimmarna. De hemvändande spelarna kunde konstatera att morgonhimmeln var ovanligt ljusblå denna dag.