Den allmänna meningen har varit att Malmö Fotbollförening sprungit fram ur arbetarleden. Låt oss därför först och främst konstatera att så inte var fallet. Om man tittar på grundarnas civila verksamheter finner man yrken som frisör, murare, kontorsbiträde, tapetserare, redaktör, lagerarbetare och maskinist. Knappast något som man skulle vilja hänföra till kategorin kroppsarbetare.
Det var överhuvudtaget inte vanligt att ”arbetarpågarna” engagerade sig i idrotten vid förra sekelskiftet. Dels drev arbetarrörelsen en antikampanj mot idrottsrörelsen vilken man ansåg vara ett överklassnöje för ”feta direktörer”. – ”Han måste göra något för att hämma fettbildningen och slippa undan magkatarren. … Sporten är ett surrogat för arbetet och bedrifves därför av samhällsklasser som icke arbeta. Därför ska den sociala revolutionen beteckna slutet även på sportens tidevarv, denna dekadansperiod för mänskligheten”. (Axel Danielsson i Arbetet 1890)
Vidare var det inte lätt att med arbetsdagar på 11 timmar om dagen, 6 dagar i veckan få tid och ork att ägna sig åt idrottsliga aktiviteter. Som dessutom var förenade med kostnader långt utöver vad som rymdes inom ramen för arbetarnas knappa löner. Men undantag fanns. År 1899 vann ”vävlagaren” på Manufakturaktiebolaget, Malmös första svenska mästerskap i brottning. Han tävlade för Enighet, som hade bildats 1892 med viktlyftning som huvudgren, men som snart omvandlades till en ren brottarklubb. Att vi finner de första kroppsarbetarna inom dessa sporter är kanske inte så underligt, då de många gånger hade förvärvat avsevärd styrka genom sitt hårda och slitsamma arbete.
Vid sidan om brottningen var det framför allt fotbollen, som lockade arbetarklassen till idrotten. Arbetarungdomen deltog (som nämnts tidigare) i första hand i de lokala fotbollslagen, som uppstod ur spontana fotbollsaktiviteter runt om i Malmös snabbväxande arbetarkvarter. En del av dessa lag utvecklades till lokala klubbar, som så småningom upptogs i den organiserade Malmöfotbollen eller inlemmades i stadens ”storklubbar”.
Antalet matcher per år var ganska få under de tidiga åren. Sällan mer än 20. Några nationella serier fanns inte utan klubbarna fick anmäla sig till mindre lokala turneringar. Malmöserien, senare omvandlad till Malmömästerskapen, spelades mellan de ”större” klubbarna i staden och bestod av en handfull lag med Malmökamraterna i spetsen. I distriktsmästerskapen ingick ytterligare några lag från Skåne. Annars dominerades matchbilden av vänskapsmatcher ofta mot danska lag, såsom AB (Akademisk Boldklub), B 93 (Boldkluben af 1893) m fl. Utbytet mot danskarna var särskilt värdefullt för utvecklingen av fotbollen, eftersom dessa lag oftast hade betydligt större erfarenhet och spelskicklighet än de unga Malmöklubbarna.
För Malmö Fotbollförening blev starten ganska medioker. Till en början spelade man i de gamla blåvitrandiga tröjorna från BK Idrotts tid men efter halva året beslöt styrelsen att profilera laget med nya rödvitrandiga tröjor. Debutåret blev ganska hyfsat med 8 vinster och 7 förluster men sedan följde ett par förlusttyngda år. År 1914 arrangerades Baltiska Utställningen i Malmö och i samband därmed togs Idrottsplatsen i anspråk för flera olika evenemang, vilket begränsade möjligheterna för Malmöfotbollen. Samtidigt utbröt 1:a världskriget i Europa och de flesta spelarna kallades in till värnplikt. Dock lyckades MFF öka sitt spelarmaterial genom att småklubbarna Lydia och B 1910 sökte inträde i föreningen. Med dessa tillskott fick föreningen tillgång till ett komplett reservlag och ett duktigt juniorlag. Flera av de nya spelarna skulle de närmaste åren få betydande roller i MFF:s A-lag. (Se faktaruta om John Torstensson)
År 1916 kom ”genombrottsåret” för de rödvitrandiga MFF-arna. Efter vinster mot i tur och ordning Sparta, Malmö- och Hässleholmskamraterna stod man för första gången i final i Distriktsmästerskapen. Här skulle man möta ”oövervinnliga” HIF från Helsingborg. Matchen gick av stapeln på Idrottsplatsen i Malmö och blev en av de mest spännande och välspelade matcherna, som publiken någonsin hade fått vara med om. MFF höll spelet väl uppe men till slut avgjorde rutinen. HIF stod som segrare med 4-3.
Tre gånger under året lyckades MFF besegra IFK Malmö och erövrade därmed för första gången den inofficiella titeln ”Malmös bästa fotbollslag”. Då även det kommande året inleddes med vinst över Malmökamraterna var måttet rågat för IFK. Fyra av MFF:s bästa spelare ”övertalades” att gå över till IFK, vilket naturligtvis väckte stor vrede i Fotbollföreningen. Trots den svåra spelarförlusten lyckades MFF ändå göra en hyfsad säsong. När så IF Sparta upplöste sin fotbollssektion år 1918 kunde MFF ”lägga beslag på” ett par utmärkta spelare och föreningens första decennium kunde avslutas med flera meriterande segrar. MFF hade nått toppen i Malmöfotbollen även om Malmökamraterna fortfarande ansågs som det något bättre laget.
Vandringen till högsta serien
År 1920 inbjöd Svenska Fotbollförbundet landets bästa klubbar att delta i nationella serier. För Malmö FF:s del blev det Division II A (Sydsvenska serien), där de bästa Sydsvenska klubbarna ingick. Dock hamnade HIF från Helsingborg och IFK Malmö i Division I. Året inleddes annars med en prestigefylld turnering – Jubileumsveckan – med anledning av MFFs 10-årsjubileum. Turneringen blev en synnerligen ruskig tillställning. Inte vad gäller resultaten utan vädret. Regnet stod som spön i backen nästan hela veckan och planerna var stundtals bättre lämpade för vattenpolo än fotboll. MFF lyckades bemästra underlaget väl och tog sig till final. Här blev det dock storstryk mot Danska B 93 – resultat 5-1.
Under året spelade MFF i nya tröjor. Den himmelsblå färgen gjorde nu entré och skulle bli en av de starkaste symbolerna för Malmö Fotbollförening. Dock fortsatte reserv- och juniorlag ett tag till med de rödvit-randiga tröjorna. Sannolikt ett utslag av kassörens spariver.
Malmö FF har allt sedan föreningen bildades varit mån om sitt ungdomsarbete. I den år 1920 nybildade Malmöserien ställde MFF upp i alla divisioner. Föreningen representerades av tre reservlag och lika många juniorlag av hög klass. Det tredje juniorlaget bestod vid denna tid av enbart 12 till 14-åringar. Dessa fick tre mål i handikapp när man mötte sina äldre kamrater i de andra juniorlagen.
Hur gick det då för representationslaget i Sydsvenska serien? Jo, det blev en hård kamp ända in till slutmatchen, då IFK Helsingborg besegrades på hemmaplan med 2-1. Därmed kunde MFF säkra seriesegern.
Nu blev det avancemang till högsta divisionen, vilket i denna del av landet kallades ”Västra serien”. Här blev motståndet dock för tufft. Efter många jämna matcher blev det till slut 6:e och sista plats och åter tillbaka till Sydsvenska serien.
Redan säsongen därpå såg det ut som om MFF snabbt skulle återvända till högsta serien. Efter en klar ledning under hösten blev våren dock inte lika framgångsrik. Sista matchen i Helsingborg mot därvarande IFK slutade med förlust, 1-3 och därmed kunde Varberg GIF ta hem seriesegern med en enda futtig poäng och. Tänk om ”di blåe” inte hade bränt en straff i slutminuterna i den oavgjorda matchen mot Varberg tidigare under våren!
Under de följande åren blev resultaten sämre. De gamla stjärnorna började slockna och de nya yngre spelarna hade svårt att hävda klubbens position i en allt hårdare konkurrens. Men juniorfotbollen stod sig stark. Här hämtades nu spelare som skulle bli mycket framgångsrika i MFF:s A-lag flera år framåt i tiden. Målvakten Valdemar Wiberg, kedjespelarna Ivar ”Chas” Roslund och Gösta Nilsson d y för att nämna några. Samtidigt värvades från småklubbarna på Rörsjön ett par unga förmågor, som skulle växa ut till stora stjärnor – Hans Håkansson och Andreas Nilsson.
År 1928 omorganiserades det landsomfattande seriesystemet. Under Division I (Allsvenskan) bildades två grupper av Division II med direkt uppflyttning till storserien. MFF hamnade i den södra gruppen tillsammans med flera lag från västkusten och Kalmar. IFK Malmö, som vunnit Sydsvenska serien året innan, hamnade i högsta serien och befäste därmed sin ställning som Malmös bästa lag.
Starten av serien blev inte så lyckad och det började nu knorra i medlemsleden. Vid det kommande årsmötet skedde också väsentliga förändringar i föreningens styrelse. Den gamle trotjänaren, Fritz Landgren, gjorde comeback som ordförande och som sekreterare invaldes en viss Herr Eric Persson. Ett val som skulle visa sig epokgörande för MFF:s framtid. Mer om detta senare.
Nedflyttningshotet från hösten förbyttes efter en strålande våromgång till en slutgiltig 4:e plats. Året därpå nåddes ännu bättre resultat, nämligen 2:a plats. Förväntningarna var högt uppskruvade inför säsongen 1930-31. Skulle det äntligen lyckas för MFF att ta det sista klivet upp i högsta divisionen?
Höstsäsongen började ganska bra. Vid uppehållet intog MFF en 3:e plats endast två poäng efter serieledarna Kristianstad. Första vårmatchen slutade med en 3-0 seger mot Kalmar men sedan kom en snöplig förlust hemma mot BK Derby från Linköping. Läget var allt annat än ljust. Nu tog lagledningen en ganska hårdhänt genomgång med spelarna, vilket fick effekt. Av de återstående 10 poängen plockade laget hem 9 med en målskillnad på 18-3!
Den minnesvärda söndagen den 7 juni mötte man segertippade IFK Kristianstad på bortaplan. I inledningen fick Kristianstad en straff, som räddades av den för dagen fenomenale Rydberg. Detta blev en kick för hela laget och innan halvtid hade ”Chas” Roslund och Andreas Nilsson genom var sitt mål givit MFF ledningen. En sen reducering i första halvlek av Kristianstad gav dock matchen en ny nerv. Men då ”Chas” nätade för andra gången på straff i andra halvlek var matchen avgjord. MFF stod vid slutsignalen som segrare med 3-1. Segerrusiga supportrar bar spelarna av planen. MFF hade nått sina drömmars mål. Division 1 nästa.