Roy Hodgson hade lämnat ett Malmö bakom sig med fem allsvenskan segrar på fem år (svenskt rekord). På grund av den kritiserade slutspelsordningen hade man dock fått nöja sig med att bli svenska mästare två gånger. Åter hade Malmö FF bevisat vem som var bäst i landet. Sjutton seriesegrar i Allsvenskan var ett ohotat rekord och sexton av dessa hade tagits med utländska tränare, varav spanjoren Antonio Dúran samt engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson varit de mest framträdande.
Det var därför inte särskilt märkligt att MFF:s ledning sökte efter en ny utlänning att efterträda Roy. Däremot blev valet att åter anställa den ”gamle” guldtränaren Bob Houghton mycket omdiskuterat. Många ansåg att han hade fastnat i sitt gamla tänkande och inte skulle kunna erbjuda Malmölaget något nytt. Hans meriter efter de fantastiska åren i MFF på 70-talet var inte övertygande.
För en gångs skull fick olyckskorparna rätt. Första året höll på att sluta i rena katastrofen. I början av augusti fann man de blå mästarna på näst sista plats i tabellen och med fara att ramla ur högsta serien. Men skutan vändes därefter och laget kunde till slut landa på en säker sjätteplats.
Året därpå (1991) tog man halv revansch. Detta år övergick man från slutspel i cupform till en mästerskapsserie, där de sex bästa lagen gjorde upp om mästartiteln. MFF slutade 3:a i grundserien och 4:a i mästerskapsserien. För att komma ut i Europa måste man sluta sämst trea, vilket alltså inte lyckades. 1-3 hemma mot Norrköping i allra sista matchen släckte de himmelsblå förhoppningarna.
När det fortsatte lite motigt även 1992 fann Bob Houghton det för gott att lämna klubben. Han ersattes av Viggo Jensen från Danmark. Denne försökte med olika spelsystem få ordning på spelet men nerförbacken fortsatte. Efter en 6:e plats följt av en 10:e plats året därpå var det dags för dansken att ta ”farvel”.
De följande fyra åren blev då betydligt angenämare. Med ny tränare, Rolf Zetterlund, och några nya stjärntillskott från juniorleden, såsom Jörgen Pettersson och Anders Andersson blev resultaten genast betydligt bättre. År 1994 låg MFF i guldläge två omgångar från slutet. Men en 2-0 förlust på Söderstadion mot Hammarby följt av en 2-1 förlust hemma mot Göteborg grusade alla gulddrömmar. Men den slutliga tredjeplatsen var ändå ett stort steg i rätt riktning. Ett annat glädjeämne var publiksiffran i den avslutande matchen. Över 25 000 åskådare hade infunnit sig på den annars så ”ödsliga” Stadion. Efter flera år med publiksiffror på ett fåtal tusen var detta ett glädjande besked och en tankeställare inför kommande år. ”Spela bra fotboll och delta i toppstriden, så kommer vi!”
Året därpå var förväntningarna uppskruvade och MFF var med i toppstriden. Men så kom ”svarta september” med tre raka förluster i allsvenskan och guldstriden var över även för denna gång. Till råga på allt elände förlorade man denna månad även i UEFA-cupen med 2-2 mot ingen mindre än ”ärkerivalen” från Europacupfinalen 1979, Nottingham Forest. Färre gjorda mål på bortaplan var minsta möjliga marginal. Tänk om Anders Anderssons skott i insidan av stolpen hade gått in?
Tredje året med Rolf Zetterlund som tränare blev det resultatmässigt främsta. Stora silvret var onekligen en framgång men samtidigt var man tio poäng efter vinnaren IFK Göteborg, som nu tog sin fjärde raka SM-titel. Trots dessa framgångar fanns det intern kritik mot tränaren. Efter en 0-1 förlust hemma i cupen mot Mjällby rann det över för målvakten Jonnie Fedel, som inför pressen karaktäriserade Zetterlund ”som världens sämste tränare”. Detta uttalande bad han senare ursäkt för men det var trots allt ett tecken på att samarbetet inte riktigt fungerade. Efter säsongen lämnade också Zetterlund klubben. Med placeringarna 3:a, 4:a, 2:a under sina tre år i Malmö kan man inte beskylla honom för ett misslyckande. Bakom dörren lurade något mycket värre.
Publikvänlig och kreativ fotboll
Med holländaren Frans Thijssen som tränare började Malmö FF spela en mer ”publikvänlig” och kreativ fotboll. En fotboll som till och med applåderades av motståndarna. Inför inledningsåret 1997 lånades Jens Fjellström ut till Kina och under sommaren såldes Anders Andersson, vilket satte ned slagkraften i laget. Trots detta lyckades de ”di blåe” placera sig i toppskiktet. Tre matcher från slutet hade laget klar toppkänning men en förlust i bortamatchen mot Degerfors med 1-3 grusade alla guldplaner. Då man sedan inte lyckades knipa mer än två poäng på de återstående två matcherna fick man nöja sig med en slutlig tredjeplats.
Följande år blev en thriller i bästa Alfred Hitchcock klass. Frans Thijssens bror dog tidigt under året, vilket påverkade Thijssen djupt, både personligen och i tränarrollen. Allsvenskan inleddes med ett oavgjort resultat mot Hammarby men därefter följde ett par förluster och laget hamnade på ”kvalplats”. (Allsvenskan hade vid denna tid 14 lag, varav de två sämst placerade åkte ur direkt medan de två närmast högre placerade lagen fick kvalspela om ett förnyat kontrakt.) Ett par vinster mot Västra Frölunda och förra årets vinnare av allsvenskan, Halmstad BK (med 5-0), höjde tillfälligt både modet i laget och placeringen i tabellen. Men juni följde med fyra raka förluster och laget var åter förankrat på 13:e och näst sista plats. Skulle MFF:s svit på 65 säsonger i följd i högsta serien brytas?
Ett par godkända insatser i UEFA-cupen följdes av nya motgångar i Allsvenskan. Efter 0-4 förlusten hemma mot Elfsborg gick Thijssen till Hans Cavalli-Björkman och berättade att han kände sig alldeles tom och inte hade någon lösning på problemen. Styrelsen hade då inget val. Mot alla sina principer beslöt man att säga upp tränarkontraktet med omedelbar verkan. Lyckligtvis var två av MFF:s gamla trotjänare, som dessutom utbildat sig som tränare, lediga. Roland Andersson och Thomas Sjöberg knöts till föreningen.
Den nya tränartrojkan hade en tuff uppgift. Först gällde det att lämna nedflyttningsplatsen bakom sig och sedan även försöka undvika kvalplatserna. Ett kval kunde sluta hus som helst och kändes därför inte som ett aptitligt scenario för den ärorika mästarklubben. I oktober månad började det lossna något. Tre segrar och en oavgjord förde upp laget till positionen strax ovanför kvalstrecket. Men ända in i ”målkaklet” var ovissheten stor. Förlust i sista matchen och kvalspel stod för dörren. Nu blev det 0-0 hemma mot Västra Frölunda och spelare, lagledning, supportrar och alla andra, som slutit upp i krisens spår, kunde andas ut. Malmö FF hade överlevt och skulle aldrig mer hamna i denna situation, väl?
Nej, det var ett taggat lag, som startade 1999 års säsong. Höstens succétränarpar var kvar och ett par förstärkningar hade värvats. Det fanns till och med tongångar om guld i förhandssnacket. Inom föreningen var man dock mer sansade och satsade i första hand på en plats på övre halvan av tabellen.
Bengt Madsen ny ordförande
Annars inleddes året med att Hans Cavalli-Björkman på årsmötet tackade för sig efter 24 framgångsrika år som ordförande i klubben. Han ”föll” för 70-års strecket, som han själv hade varit med om att införa. Som ny ordförande valdes tidigare vice ordföranden Bengt Madsen. Denne fick den kanske föga avundsvärda uppgiften att föra föreningen från förra årets ”bottenträsk” till nya ”svindlande” höjder.
Försäsongen visade på lovande takter. Seger i La Manga cup mot skandinaviskt motstånd gav råg i ryggen. Efter en knapp bortaförlust i premiären mot Västra Frölunda blev det vinst hemma mot AIK. Läget var lugnt. Nästa match spelades borta mot Örgryte och här dominerade MFF stort och ledde med både 3-1 och 4-2. Men mot slutet rasade spelet ihop och Öis kunde både reducera och kvittera. Efter denna motgång smög sig oron in i laget. Fjolåret började göra sig påmint. En viss uppryckning kunde dock skönjas i början av juni men efter att ha förlorat mot ”bottenkollegan” Djurgården borta med 4-1 och en därpå följande 4-0 förlust hemma i derbyt mot HIF var läget ytterst prekärt.
Pressen från supportrar och inte minst från massmedia ökade i takt med motgångarna. Krav på tränarbyte fördes fram. Succétränarna från förra hösten stod inte längre högt i kurs men hade fortfarande starkt stöd hos spelarna. Fast beslutna att liksom förra hösten vända den negativa trenden lyckades man spela hem två segrar i augusti. Men sedan rasade bygget ihop. Malmö FF, som var inne på sin 66:e raka säsong i Allsvenskan, sjönk allt djupare i träsket.
Den 23 oktober 1999 spelades en ödesmatch på Råsunda i Solna. En vinst mot AIK var nödvändig om laget skulle ha en chans att klara sig kvar. Åter skulle AIK och Råsunda spela en avgörande roll i Malmö FF:s historia. Då, för 55 år sedan – år 1944 – hade Malmölaget besegrat AIK med 2-1 och därmed säkrat sitt första svenska mästerskap. Nu gällde det att säkra kontraktet. Men ett MFF i motgång hade inga krafter att hota Solnalaget. Förlust 3-0 och Superettan väntade. Vinsten mot Västra Frölunda i sista matchen kunde inte ändra på detta faktum. (Mer om MFF:s degradering i kapitlet ”Matcher att minnas.”)
Fotbollssverige hade genom åren fått vänja sig vid att Malmö FF var synonymt med allsvenska medaljer ofta av ädlaste valör. Placeringar på övre halvan av tabellen var en självklar regel, som endast bekräftades av enstaka djupdykningar. Degradering fanns inte på skalan. Det kunde inte ske. Men historien har lärt oss att det som inte kan hända, det händer ibland. Malmö FF hade åter skrivit historia. Till skillnad från tidigare guldinramning var nu ramen färgad i svart – kolsvart.