Stämningen var spänd i salen. Över tusen medlemmar hade samlats på Kockums Fritid för att bevista MFF:s extra medlemsmöte med anledning av nedflyttningen. Normalt brukade det komma ett par hundra men idag hade medlemmarna gått man ur huse för att ställa ledningen till svars. Spridda burop hördes när MFF:s för året nye ordförande Bengt Madsen steg upp i talarstolen. Slakten kunde börja.
Men ledningen hade inte legat på latsidan. Direkt när det stod klart att ärorika Malmö FF skulle tvingas ta steget ner i Superettan hade man kallat till styrelsemöte. Här bildade man arbetsgrupper, som snabbt skulle lägga fram ett handlingsprogram för de närmaste fem åren. På mötet presenterades programmet – ”En blå väg”.
Genom att inledningsvis erkänna att saker och ting delvis hade kunna skötts bättre men att det nu gällde att fokusera på framtiden tog man ganska snabbt udden av den värsta kritiken. Nu gällde det att bygga – både snabbt och långsiktigt. Malmö FF skulle under perioden åter etablera sig som ett topplag i landet och laget skulle inom högst två år åter vara i Allsvenskan. För att nå dessa mål skulle följande åtgärder vidtas.
På det sportsliga området skulle en ny tränarstab med Michael Andersson engageras, laget förstärkas med några nya värvningar och ungdomsverksamheten byggas ut för att säkra en långsiktig återväxt.
På det ekonomiska området skulle antalet medlemmar ökas, publiksiffrorna höjas och sponsorintäkterna ökas genom bildandet av ett starkt Nätverk tillsammans med näringslivet i Malmö.
För att genomföra detta program krävdes organisatoriska förändringar och att anställa nya funktionärer.
Pessimism vände till optimism
Den nya öppenheten och andan som spreds vid mötet tycktes övertyga majoriteten av deltagarna. Visst kunde man höra en del kritiska ord men i huvudsak kunde medlemmarna gå hem med känslan av optimism, som alltid brukat prägla det blåa medlemskollektivet. ”Tillbaka till Allsvenskan” var mottot för dagen.
Det var lite si och så med nya spelare när Superettan drog igång den 16 april. Endast kameruanen Joseph Elanga hade tillkommit utifrån, medan ett antal ungdomsspelare hade flyttats upp i A-truppen. Det gick också ganska knackigt i inledningen och MFF tappade successivt kontakten med toppen. Laget behövde en samlande kraft på mittfältet. Och han kom – han kom från Danmark. I juni värvades ”kraftmaskinen” Peter Sörensen från Silkeborg och han blev just det tillskott av energi som laget behövde. Nu inleddes en lång segerrad, som inte bröts förrän i september. Men då skedde det med förskräckelse. En 1-6 förlust på Stockholm stadion mot Djurgården sved hårt i skinnet.
Efter denna brakförlust tappade laget lite av sitt självförtroende men kom snart åter på segerspåret. Tre matcher från slutet var det klart. 4-2 på bortaplan mot Brage innebar att andraplatsen och därmed uppflyttningen var säkrad. Den blå vägen var inledd.
Inför säsongen 2001 var allt sig likt. De största optimisterna pratade om guld medan de mer sansade nöjde sig med en plats på övre halvan. En viss optimism var väl inte helt obefogad. Ett par heta värvningar var på plats. Mittbackskämpen Daniel Majstorovic hade kontrakterats redan året innan från ett konkurshotat Västerås SK, som på så sätt kunde rädda sin ekonomi. (Och MFF kunde rädda poängen man spelat ihop mot Västerås, vilket var värdefullt för att säkra avancemanget till Allsvenskan.) Ny för året var också nigerianen Peter Ijeh, som vid sidan om Zlatan Ibrahimovic skulle bli de himmelsblås fruktade anfallspar. Så var det tänkt.
Säsongen inleddes också strålande med tre raka segrar mot starkaste motstånd. Men sedan blev spelet krampaktigt och MFF hamnade allt längre ner i tabellen. När Zlatan lämnade klubben under sommaren gjordes ytterligare ett par värvningar. Bland annat tillkom Niklas Skoog från Örebro och tidigare proffsspel i Tyskland. Men spelet ville inte riktigt lossna. Malmö FF var åter indraget i bottenstriden. Det kunde väl inte hända igen? Nej i sista hemmamatchen för året blev det en 3-1 seger mot Elfsborg och kontraktet var räddat. Laget kunde pusta ut. Föreningen kunde pusta ut. Och alla de tusentals supportrarna kunde pusta ut. Trots en bister säsong kunde föreningen dock glädjas över ett överraskande starkt publikstöd. Hemmasnittet nästan fördubblades gentemot året i Superettan och hamnade nu på över 11 300 åskådare.
En starkt bidragande orsak till denna ökning hette Zlatan Ibrahimovic. Genom sina ”trollkonster” hade han gjort sig populär över hela landet och drog stor publik var han än uppträdde. Och det var utan tvekan Ibrahimovic, som kom att alstra de stora rubrikerna detta år. Dock inte på grund av hans spel utan hans mycket omskrivna övergång till Ajax.
Rekordförsäljning
Redan under året i Superettan hade storklubbarna ute i Europa fått upp ögonen för hans talang. Mest intresserad var Amsterdamklubben Ajax. Med klubbdirektören Beenhakker i spetsen var de på plats i La Manga för att studera Zlatan under MFF:s träningsläger där. Och då händer det i en av träningsmatcherna. Zlatan gör ett fotbollsnummer, som bara han kan göra. En klack och en lobb lurar bort försvararna och så en volleykanon i nättaket. Zlatans sätt att visa upp sig.
I mars träffas Ajax ledning och MFF, som representeras av sportchefen Hasse Borg, i Malmö. MFF har insett att Zlatan är förlorad till utlandet. Frågan är bara vad de kan få ut. 30, 40 eller rentav 50 miljoner? Malmö FF har beslutat att hålla en låg profil och få holländarna att öppna sig. En trevare på 30 miljoner avvisas av Borg direkt. ”Nåja, vi måste ju börja någonstans”, replikerar Ajax-folket. Efter en stunds diskuterande lägger Ajax ett ”slutbud” – 60 miljoner. ”Jag har tyvärr inte mandat att träffa avtal på denna nivå”, förklarar Hasse Borg och meddelar att kvällen har blivit sen och han måste lämna sällskapet.
I bilen hem diskuterar han budet med ordföranden Bengt Madsen och hävdar bestämt att Ajax inte har sagt sitt sista ord. Och mycket riktigt. Strax därefter ringer holländarna och vill bestämma tid för ett nytt möte. Klockan halv åtta morgonen därpå träffas de åter och nu går det fort. 75 miljoner blir 80 miljoner och Hasse Borg känner att taket har nåtts. Efter telefonkontakt med Madsen kan han meddela Ajax att MFF accepterar budet. Tidernas dyraste spelarövergång i Sverige är ett faktum. Och det för en 19-årig grabb från Rosengård i Malmö.
Efter den något misslyckade säsongen inleddes år 2002 med en ny tränare vid rodret. Tom Prahl hade en mycket god meritlista och var nu mannen, som skulle bringa MFF upp i toppen av tabellen. En ny målvakt och ett par andra intressanta nyförvärv skulle hjälpa honom på vägen. Men inledningen blev allt annat än lyckad. Tre förluster och en vinst efter fyra matcher placerade MFF i bottenträsket. Skulle 1999 återupprepas. Olyckskorparna kraxade. Men i maj kom vändningen. Ijeh började producera mål, ofta framspelad av Skoog.
Det fruktade anfallsparet började leverera. Under de närmast följande 11 matcherna blev det 9 vinster och 2 förluster. I ett huj var de himmelsblå inblandade i toppstriden. Men Djurgården blev dock för svåra till slut och Malmöfansen fick ”nöja sig” med en andraplats och stora silvret. Och deras stora kelgris Peter Ijeh tog hem allsvenska skytteligan. Äntligen kunde man känna igen laget. Gamla, ”goa” Malmö FF.
”We are the champions” var det många som tänkte när 2003 inleddes. Zlatanpengarna hade räckt till ytterligare några högklassiga förvärv. Mittfältsstrategen Thomas Olsson, ”arbetshästen” Louay Chanko och bollbohemen Tobias Grahn för att nämna några. Men besvikelsen var enorm när man i slutet av maj månad kunde registrera endast två segrar på de inledande åtta matcherna. Guldet var bara inte att tänka på.
Men så hände det igen. MFF började vinna. Och inte bara en match utan flera i rad. När man hemmabesegrade serieledarna Djurgården i slutet av september hade man spelat 14 matcher i rad med endast en förlust – en snöplig sådan mot ”bottenlaget” Landskrona BoIS. Ytterligare två vinster följde och ”di blåe” hade klart häng på Djurgården när två matcher återstod av Allsvenskan. Men nerverna höll inte. Två avslutande förluster förde ner laget till tredjeplatsen och lilla silvret. En anständig placering för en MFF-upplaga men ändå en besvikelse. Niklas Skoog kunde dock glädja sig åt en vinst i skytteligan. Och en ny publik framgång kunde noteras. Över 18700 i snitt på hemmamatcherna. Ett prydligt rekord.
Tunga värvningar inför 2004
Tvåa och trea de närmaste föregående säsongerna. Nu var det bara Ettan som fattades. Och den var så gott som given om man få tro experterna när säsongen 2004 inleddes. Garanten för detta hette Patrik Andersson, som återvänt hem närmast från proffsspel i Barcelona. Att Peter Ijeh samtidigt försvunnit hade alla glömt. Malmö FF hade fått brassen Afonso Alves från Örgryte. Allsvenskans bästa forward enligt många.
Oavgjort borta mot Hammarby i premiären följdes av två 5-1 vinster mot Örebro och Elfsborg och därefter en 1-0 seger hemma mot Göteborg. Allt gick enligt ritningarna. Men det skulle tuggas många naglar innan serien spelats färdigt. En berg- och dalbaneliknande matchrad slet publiken mellan hopp och förtvivlan. När sista matchen skulle spelas hemma mot Elfsborg hade 27 343 åskådare sökt sig till Malmö stadion. Malmö FF hade vid vinst chans att ta hem hela serien om Halmstad samtidigt tappade poäng i sin hemmamatch mot redan avsågade Göteborg. Oddsen talade inte till de himmelsblås fördel men kompenserades väl av Malmöfansens obotliga optimism.
Matchen kom att spegla hela serien. Den inledande optimismen förbyttes snart i sorg när Halmstad i första halvleken på Örjans vall tog ledningen med 1-0. Kritiska röster höjdes för att MFF inte fick hål på Elfsborgsförsvaret och den storspelande målvakten Johan Wiland. Men så kom den förtrollande minuten i andra halvlek. Göteborgs kvittering på straff gav nytt hopp hos Malmöpubliken. Och så straff till Malmö FF!!! – Niklas Skoog missar!!! Men förtvivlan har knappt hunnit spridas då Jon Inge Höiland förlöser hela stadion genom att rusa fram och panga in returen i bortre krysset. Ett lyckorus exploderade hos både spelare och fans. Nervösa minuter återstod men ställningarna hölls. Malmö FF kunde efter 16 långa års väntan äntligen få höja segerbucklan, Lennart Johanssons pokal, till skyarna. Ordningen var återställd. Malmö var åter mästare. Fotbollssverige var sig likt igen.
Guldåret 2004 hade skapat närmast en fotbollshysteri i staden. Hemmasnittet hade slagit alla tidigare rekord och hamnade för första gången över tjugo tusen, nämligen 20 061. Med i stort sett samma spelartrupp – förstärkt med den under förra året utlånade skytteligavinnaren Markus Rosenberg och med hemvändarna Daniel Andersson och Yksel Osmanovski inspelade i laget – borde det inte finnas några som helst hinder för ett nytt guld.
Försäsongen 2005 präglades av stora framgångar. Seger i en internationell turnering i Turkiet och bra spel i den nordiska turneringen Royal League lovade gott inför seriepremiären. Men här tog det stopp. Förlust hemma mot Göteborg var ett tecken på att vägen mot guldet alls inte skulle bli spikrak. Trots allt hängde man med i serien med viss toppkänning. Men säsongen fortsatte med flera bakslag efter varandra. Det började med Niklas Skoog långtidsskadad, sedan lämnade Markus Rosenberg för Ajax, Chanko ”rymde” till Turkiet och den nyvärvade finske storspelaren Jari Litmanen gick ständigt skadad.
När fyra omgångar återstod låg MFF på tredje plats och skulle möta serieledarna i nästa omgång. Vinst där och guldet var inom räckhåll. Men Djurgården vann på Stockholms stadion och när MFF dessutom förlorade två av de återstående tre matcherna blev det slutligen en femteplats. Inga medaljer och inte heller något spel i Europa nästa säsong.
Ett par säsonger att glömma
Åren 2006 och 2007 skulle man helst vilja ha ospelade. En ny tränarstab med ”guldtränaren från Djurgården”, Sören Åkeby i spetsen, skulle åter föra laget mot toppen. Spelet präglades dock av stor ängslighet och stundtals undermåligt passningsspel. Särskilt minns man matchen borta mot Gefle den 23 juli 2006 då Malmö inledde helt strålande och tog ledning i halvtid med 3-0. Men när Gefle reducerade till 1-3 i 50:e matchminuten föll spelet helt ihop och när matchen var slut stod Gefle som segrare med 4-3. Ett par nyförvärv denna sommar i form av brassen Junior och finske landslagsmannen Jonatan Johansson innebar att målproduktionen kom igång och MFF kunde till slut inta position sju i tabellen. Kritiken mot framför allt tränaren var stundtals hård men han försvarades helt rätt av ledningen, som menade att man måste ha tålamod och låta tränaren få tid på sig att sätta sin prägel på laget.
En av de viktigare åtgärderna inför 2007 var att inleda ett samarbete med friidrottstränaren Agne Bergwall, för att bygga upp spelarnas fysisk och därmed undvika alla de skador, som präglat de senaste säsongerna. Vidare tillkom ett par viktiga spelare som Jimmy Dixon och Ola Toivonen. Det såg ”som vanligt” lovande ut. Och det började heller inte helt oävet. Efter nio omgångar låg Malmö FF på andra plats med samma poäng som ledande Djurgården. Men spelet var fortfarande krampaktigt och det blev sällan mer än ett mål per match. Och nu började kräftgången. Sakta men säkert sjönk laget nedåt i tabellen och när serien var färdigspelad kunde man notera MFF på nionde plats. Upprördheten bland supportrarna var stor. Krav på tränarens och även ordförandens avgång framfördes av flera. Något nytt måste hända!
Det skedde också förändringar. Malmö FF valde att inte förlänga samarbetet med tränare Åkeby. Ett nytt spännande men också kontroversiellt namn dök upp, Roland Nilsson. ”Rolle” hade gjort sig populär hos folket, som landslagsback under glansåren på 90-talet. Som spelande tränare för Sheffield Wedensday i engelska ligan och senare i svenska Gais, hade han skaffat sig meriter för uppdraget i Malmö FF. Men han var ju HIF:are! Trots detta anställdes han som tränare och fick också ett 5-årskontrakt, för att därmed långsiktigt kunna bygga upp ett nytt lag, baserat på de unga talangerna i klubben kompletterat med ett par etablerade spelare.
Vidare beslöt man att anställa en Vd och låta tjänstemannaorganisationen sköta de operativa uppgifterna. Styrelsen skulle hädanefter koncentrera sig på föreningens strategiska och policyfrågor.
När säsongen 2008 inleddes var för en gångs skull förväntningarna inte alltför uppskruvade. En mittenplacering kändes helt OK. Men efter fyra oavgjorda och därefter tre segrar var tonen bland supportrarna helt annorlunda. Nu var det åter guldglans över laget. Men strax innan avbrottet för EM gick det lite grus i maskineriet och många kände nog att avbrottet kom ganska lägligt. Nu skulle den nye tränaren få lite extratid att spela ihop laget, i alla fall med de, som inte var engagerade av EM-slutspelet.
Hoppet väcks med nya stadion
Första matchen efter avbrottet slutade med seger men sedan följde en närmast katastrofal matchsvit. Av de tolv närmast följande matcherna lyckades MFF endast hemföra två segrar och åtta matcher slutade med förlust. Publiken visade sitt missnöje genom att stanna hemma.. I hemmamatchen mot Örebro den 6 oktober kom ca 6500 åskådare till stadion – en urusel publiksiffra, särskilt med tanke på att man sålt ca 12000 årskort den säsongen. Hälften av dem som redan betalt valde att stanna hemma! Men samtidigt som Örebromatchen var dåligt besökt, innebar den också en efterlängtad vändning. Malmö FF spottade verkligen upp sig i avslutningen och de två sista matcherna vanns med ”tennissiffror” – 6-3 borta mot Hammarby och 6-0 hemma mot Sundsvall. Säsongen var i viss mån räddad och en slutlig sjätteplats låg väl inom ramarna för årets målsättning. Dessutom väcktes ljuva förhoppningar inför kommande år. Alla hoppades på en kort vinter.
Det hundrade året i MFF:s historia inleddes med pompa och ståt. Den så efterlängtade nya stadion stod färdig för spel. År 2009 förväntades bli en lång och ljuvlig fotbollsfest. Visserligen hade lagets stora stjärna, Ola Toivonen ”flytt” till Holland men Malmö FF kunde presentera ett par nya namn inför säsongen. Vänsterbacken Ricardinho från Brasilien och den serbiske U-landslagsspelaren Mutavdzic var väl de som kittlade mest. Och så ryktades det om en annan brasse, nämligen Wilton Figuereido med tidigare förflutet i Gais och AIK, men som nu närmast kom från Qatar.
Efter en bortaseger mot BK Häcken i premiären med 0-1 var det så dags för årets stora händelse. Första matchen i Swedbank stadion stod för dörren. 23 500 åskådare hade samlats och fick inledningsvis sig till livs en parad av ”gamla” MFF-stjärnor. Det blev också legendaren Bosse Larsson, som fick göra en symbolisk avspark. Och sedan var det klart för den riktiga matchen. Det var Örgryte, som fick den stora äran att svara för motståndet. Och det var Malmö FF, som tog tag i taktpinnen direkt från starten och den ljudliga publiken väntade bara på att få resa sig upp och vråla ut sin glädje över det första historiska målet. Men 45 minuter gick och inget mål i sikte. En del började känna sig lite oroliga efter fjolårets erfarenheter. Men så i 61:a minuten bröt alla fördämningar. En retur hamnade hos ”playmakern” Labinot Harbuzi och han drog till med full kraft. Bollen borrade sig igenom försvaret och for in i nätet utan chans för målvakten. Tiotusentals flaggor och halsdukar svingades i luften. Förtrollningen var bruten. Marschen mot guldet var inledd.
Inte blev det sämre av att inhopparen Agon Mehmeti i slutet av matchen gjorde både 2-0 och 3-0 till de himmelsblå. ”Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål, Agon Mehmeti”, sjöng den lyckliga ståplatspubliken. Swedbank stadion hade fått just den invigning alla hade hoppats på. En ny era var inledd. En ny guldålder låg för dörren. Inget skulle kunna stoppa de blåa krigarna.
Hundrade året infriande inte förväntningarna
Inte ens en allvarlig knäskada på den nye serben tycktes oroa supportrarna nämnvärt. Laget hade tillräckliga kvaliteter ändå. En bortaseger mot AIK och ett oavgjort i hemmaborgen mot Trelleborg efter överlägset spel var inget som talade emot de största optimisternas guldtips. Och så blev den äntligen klar, Wilton Figuereidos övergång. Toivonens ersättare var på plats. Men nu inträffade det märkliga. Med Wilton i laget började man förlora och tappa poäng. Varken Wilton eller de andra lyckades hitta målet. Kräftgången inleddes. En vinst hemma mot Djurgården gladde tillfälligt men annars var det en kavalkad av mållösa matcher. Två mål mot Gais den 31 maj bröt tillfälligt måltorkan men ändå bara oavgjort. När serien gjorde sommaruppehåll i juni under U21-EM, som spelades i Sverige, hittade man MFF på den undre halvan av tabellen endast ett fåtal poäng från kvalplatsen.
Nystarten efter EM blev heller inte någon succé och måltorkan höll i sig. Men så kom två raka bortasegrar och optimismen fick ny låga. Bara för att omedelbart släckas igen. I bortamatchen mot hopplösa tabelljumbon Örgryte visade MFF en fullständig avsaknad av vilja och förlusten med 1-0 var långt ifrån missvisande. Nu skallade ropen på avgång, som denna gång framför allt riktade sig mot det tidigare så förskonade tränarparet. Även styrelse och sportchef fick sin släng av sleven. Trots en viss uppryckning mot slutet och en slutgiltig sjundeplatsvar missnöjet utbrett i supporterleden. Det hundrade året hade inte infriat förväntningarna utan slutat i moll.