1 - 0

Andra segern på nian

I en pigg första halvlek visade MFF årets första prov på lite snabbare spel, med fötter som såg lite lättare ut än de senaste veckorna, samtidigt som försvarsspelet var prickfritt. På nytt en tydlig reaktion efter paus, men tydligt är också att MFF rör sig framåt.

Tredje träffen på nian, dags för nya intryck av MFF. Men matchens första avtryck kändes igen, och sattes av nian-publikens favorit så här långt: Guillermo Molins. Något har helt klart lossnat för honom, och även i den här matchen kastade han sig in med frustande lust att attackera och med flyt i tekniken att matcha intentionerna. Redan efter fem minuter stod det 2-0 till Gische mot Lyngbys vänsterback, siffror som skulle växa. Som åskådare har jag ibland tänkt att det är synd att Gische när han nu mer som regel än som undantag tar sig förbi sin gubbe på kanten ofta har lägre kvalitet på inläggen, och noterade det intrycket också i denna match. Men efteråt visade Roland Nilsson att det finns fler perspektiv på den saken:
- I första hade han ett bra riktigt bra inlägg, men tog vi oss inte in i de positioner i straffområdet som vi ska. Det var synd, för det är den biten Gische saknat tidigare när han tagit sig förbi, att få in bollen på rätt ställe.
Sa alltså Roland.

Inför matchen "avslöjade" Hans Gren att man tränat på så kallad tillslagsbegränsning under veckan, och glädjande nog syntes det verkligen på plan. MFF fick tämligen direkt igång ett snabbt och rappt passningsspel, och etablerade tillsammans med Lyngby ett bra tempo i matchen. Bra rörlighet, snabba (särskilt för februari) fötter, korta pass, småtekniska finesser här och där - trevligt att titta på. MFF:s inledande offensiv borde också ha gett målmässig utdelning redan i fjärde minuten, då Daniel Andersson och Molins drog upp rena mönsteranfallet, Molins kombinerade med Ofere och Daniel Larsson till slut fick bollen ensam med målvakten i straffområdet - men inte tillräcklig kontroll för ett ordentligt avslut.

Det var MFF som förde spelet, men matchen var öppen och stundtals böljade det lite fram och tillbaka, och MFF kunde också visa prov på ett par bra spelvändningar. I dem var oftast Jeffrey Aubynn tongivande, en gång med en lång öppnande pass för Daniel Larsson att springa på, en annan gång genom att i en rörelse följa med Daniel Anderssons boll, snurra ett varv med den och så spela fram Molins; skickligt.

Drygt halvvägs in i första halvlek fick MFF välförtjänt utdelning på spelövertaget, och Daniel Larsson fick lön för sitt hårda och oförtrutna arbete i vinterns träningsmacther: 1-0 till MFF och Daniels första himmelsblå mål. Intressantast med ledningsmålet var emellertid inte målskytten utan framspelaren: Markus Halsti. Han kan inte sägas ha haft det lätt efter sin första tid i klubben, och ser ut att ha halkat en bit bort från att vara tränarnas förstaval som mittback. Nu fick han i Ulrich Vinzents frånvaro chansen som högerback och tog den på ett mycket bra sätt. Säker i spelet bakåt, bra kvalitet i passningsspelet, lyhörd i avstämningen mot kantkollegan Molins och som pricken över i: ett par lika oväntade som framgångsrika "jävlar-anamma-attacker" framåt. Det var till stor del Markus som låg bakom MFF:s mål. Han utmanade in i plan, tog sig förbi, tappade bollen, vann tillbaka, fortsatte utmana, kombinerade med Ofere och fick till slut fram en fin pass till Daniel Larsson, som i öppet läge i straffområdet kunde trycka in bollen i mål.

Även på andra ytterbacken en vikarie - då man får anta att Ricard(inh)o är tänkt som startspelare - men en vi redan vant oss vid att se prestera kvalitativt: David Durmaz. Nu gjorde han som vänsterback sin bästa match hittills. Liksom övriga backlinjen felfri bakåt kryddade han sitt spel som andas tajming och följsamhet med ett par fräcka dribblingar.

Tempo och flyt i spelet, bra aggressivitet över hela planen, en felfri backlinje. I samma andetag som MFF:s uppvisade kvaliteter i matchen konstateras måste emellertid också motståndets karaktär beaktas. Lyngby är trots allt ett lag från danska andraligan, och danska lag generellt såväl sätter mindre press som spelar öppnare fotboll. Varför MFF:s aggressivitet kanske så att säga ger en bättre växlingskurs - än till exempel den svenska kronan - samtidigt som det spelmässiga utrymmet (för att ta till en diffus formulering) kanske är större. Å andra sidan, vilket Roland Nilsson framhöll efteråt, hade Lyngby den inte obetydliga fördelen av att vara tre veckor längre komna i sin försäsong. Hursomhelst: MFF gjorde en riktigt bra första halvlek.

En bit in i andra halvlek började skillnaden i träningsfas lagen emellan märkas: MFF trubbades av och började få problem med skärpan medan Lyngby matade på och nu kunde komma fram i flera bra lägen. Men inget ont som inte har något gott med sig: ett av dem gav nämligen Jonas Sandqvist tillfälle att briljera med en mycket svettig dubbelräddning på två närskott i 54:e minuten.

Med kvarten kvar gjorde Roland Nilsson trenne byten för att få in lite nya krafter. Rick Kruys hann inte sätta något avtryck i matchen, men såväl Pontus Jansson som Jiloan Hamad glimtade till i ett par sekvenser, i den 80:e minuten tillsammans: Pontus skarvade ett långt uppspel vidare till Daniel Larsson, som spelade ut bollen till Jiloan på högerkanten. Jiloan tog sig runt och slog ett bra inspel.

Daniel Andersson var en av de som byttes ut, men stod fram till dess för en riktigt bra match, och såg inte minst ut att trivas i passningsspelet. Som parhäst på centrala mittfältet hade han Labinot Harbuzi, tillbaka efter ett par veckor i rehab; Labbe såg hungrig och aggressiv ut i första halvlek och hade två bra skott på mål. Där bak var det Gabriel och Jimmy Dixon som bildade mittlås, och det såg mestadels riktigt stabilt ut, särskilt Dixon imponerade före paus.

Allt som allt en trevlig eftermiddag på plan nio, med ett MFF som ingav visst förtroende, och förhoppningar för fortsättningen. Nästa lördag exkursion - till Borgeby IP där Häcken bjuder motstånd av gissningsvis annan karaktär än Lyngby. Emotses med intresse.

/Tobias Christoffersson