1 - 2

Seger i toppmötet!

"Århundradets match", kallades den i försnacket - kanske med något oklar syftning på vilket sekel, men begripligt ändå att etiketten "Årets match" framstått otillräcklig och klen för Supersammandrabbningen: svensk fotbolls största klubbar genom tiderna har häng på guldet och möts på en fullsatt landets största arena, det har helt enkelt aldrig hänt tidigare. Och för kvällen kunde äntligen ältandet om vad som smäller högst, flest guld eller flest seriesegrar, två uefacupsegrar eller en mästarcupfinal läggas åt sidan för en uppgörelse i realtid, en uppgörelse som nästan lyckades vaska fram suggestionen av att vara en ren, direkt allsvensk guldfinal.

Dock, en sådan självklar, oemotståndlig dramaturgi ville naturligt nog inte Halmstads BK (eller Landskrona BoIS, för den delen) riktigt gå med på - därför kom slaget på Ullevi snarare att gälla fortsatt möjlighet att utmana HBK in i allra sista omgången. Då bägge lagen var piskade att vinna var också förutsättningarna goda att alla upphaussade förväntningar på matchen skulle infrias. Och det gjorde de: intensitet och kvalitet var på absolut svensk toppnivå från avspark till slutsignal och såväl fanatikerna i läktarklackarna som förströelsetittarna i TV-soffan bjöds långa stunder av optmimal fotbollsunderhållning.

Första greppet kopplade IFK Göteborg. En matchen igenom glödhet och imponerande Peter Ijeh var inblandad i två farligheter de första minuterna, den första ett skott i burgaveln efter hörna, den andra en inbrytning i straffområdet avvärjd till hörna. I bägge situationerna var det glädjande att se att Peter Abelsson - med igen från start - låg nära och vältajmad på ex-himmelsblå ex-skyttekungen.

MFF fick inte någon ordning på mittfältsspelet, utan fick mest jaga och rensa. Och så kom dessutom beskedet om ett tidigt ledningsmål för Halmstad efer sexton minuter. Alltså: oroande start på Ullevi, sämsta tänkbara på Olympia. Men ungefär samtidigt började MFF få fatt på lite i flykten; Afonso fixade en hörna, som två minuter senare blev en hörna till efter en första lyckad kombination på vänsterkanten mellan Afonso, Skoog och Yngvesson. Hörnan från vänster i 18:e minuten, av Chanko som vanligt. Afonso plus bevakare först upp, bollen förbi dem inåt målområdet - där Peter Abelsson seglade upp och bevakaren Risp hängde inte alls med. Och mannen som blev uttagen för sitt värdefulla huvudspel satte skallen till och - placerade bollen med en i egna axeln touchad men distinkt måttad nick förbi Bengt Andersson in vid vänster stolpe! Sanslöst - MFF hade tagit ledningen i supermatchen!

Fasta situationer, alltså... en hörna känns ofta inte så märkvärdig, men vilken betydelse den kan få. MFF fick en utmärkt möjlighet att ta sig in i en match som inletts lite passivt, och tog chansen. Ett aningen skakat Göteborg sköljdes efter målet över av några snabba ljusblå anfallsvågor: ny kombination Yngvesson-Afonso tvingade Göteborg släppa till en hörna som också den blev farlig, därpå en målchans efter ett lysande anfall signerat Skoog-Andersson-Chanko och skott utanför av Afonso.

Men så gjorde Halmstad 2-0 på sopiga HIF och Göteborg hämtade sig med två flygande anfall. Först var Peter Ijeh ytterst nära att slita sig slutligt loss in i straffområdet, han var förbi Abelsson, men dessbättre hann Joseph Elanga ifatt och störde tillräckligt för att desarmera ett potentiellt dödligt avslut. Minuten efter tvingades Mattias Asper göra en kanonräddning på ett skott av Alexandersson.

Sen, jäklar - tog MFF över helt och spelade mellan minuterna 30 och 44 ut med en alldeles briljant anfallsfotboll. Olsson-Andersson etablerade på mitten, ytterbackarna outtröttligt attackerande, Yngvesson-Chanko löpande, lirkande, sökande möjligheter, Afonso inte riktigt het men knappast aktuell för IFK-defensiven att släppa uppmärksamheten på en sekund. Men i MFF-skalvets epicentrum fanns ingen annan än Niklas Skoog. Har var knappt i närheten av ett avslut på hela matchen, spände sina radier närmast från en mittfältsposition - men gjorde ändå en makalöst bra match. Hans första halvlek magnifik - en av de allra bästa han presterat i ljusblå tröja. Han har ju haft en - jämfört med tidigare - motig säsong; att lite "gräva ner sig där man står" är förvisso en del av hans spelstil, men i år har trögheten stundom varit påtaglig. Igår så borta: han varvade ett hästjobb i bollvinnar- och mottagningsfasen på mittplan med lysande passningar och kombinationer och som grädde på moset några riktiga delikatesser i en klackpass och en, ja vad heter det... "snurrvändning med boll i fart". Gnistorna sprakade, friktionen upphävdes.

Och i 34:e minuten fullbordades spelövertaget. Elanga hittade Skoog på på övre mittplan med en boll, Skoog skickade den vidare fram i harmoni med Yngvessons påfyllande löpning till vänster. Och Yngvesson måttade ett inlägg som inte gick in mot mål utan snett bakåt och därför först föreföll misslyckat - men... men. Strax utanför straffområdet fanns ju Thomas Olsson. Som inte gjort sig känd som nån lysande skarprättarskytt och som redan hade haft två rätt lama skottförsök i bra lägen. Men som nu - fick se bollen komma dalande rakt mot sig, som sträckte ut ben, fot och vrist och sköt ett fulländat volleyskott i mål tätt in vid vänster stolpe. Två noll, två noll i denna match! Vilket anfall, vilket mål!

Så paus, efter lite IFK-press sista minuterna, och åtskillig frustration i känsloarsenalen. Så underbart! Men att icke få glädjas som man borde få... för trots denna redan smått heroiska insats av MFF var ju guldläget status quo, ja bisarrt nog kanske rentav försämrat med Göteborg borta och därmed sämre motiverat i slutmatchen mot HBK.

Andra halvlek började med IFK-byte - halvskadad Mourad ut, Henriksson upp i anfallet och Erlingmark in på mitten - och het IFK-målchans med nick av Ijeh som Asper tippade till hörna. Annars jämn inledning, två MFF-hörnor, vass IFK-kontring. Tio minuter in såg det ut som om MFF var på väg att koppla ett grepp igen över ett Göteorg allt mer utelämnat åt chanstagningar. Så fick dom då frispark i 59:e minuten. Såg inte farligt ut, på mittplan lite till höger. Sandklef slog en krossande boll mot vänstra delen av straffområdet, där Dennis Jonsson nickade ner bollen till höger framför mål, och där givetvis Peter Ijeh stod ofattbart omarkerad.

1-2 alltså, halvtimmen kvar. Men minuten efter också 1-2 på Olympia - och här nånstans började i alla fall denne åskådares sinnesförnimmelser och varseblivningsförmåga naggas i kanten för att fortgående upplösas till ackompanjemanget av ett 25 minuters tolvtonsscherzo för hundratusen överspända nervsträngar. Lösryckta, hallucinatoriska minnesfragment av fruktansvärda kvitteringschanser och Ijeh, Ijeh och Ijeh - makalösa Asper-räddningar och ännu, ännu fler totalt overkliga MFF-målsumpningar (var inte den kvoten väldigt överfylld redan?)... Daniel Anderssons fullständiga frispelning av Yngvesson... Chankos ännu fullständigare frispelning av Afonso... dubbla frispel över missarna... Hopp och förtvivlan, barkbåt i krabb ocean. Tre stopptidsminuter, TRE, var fanns dom? Några sista gastkramande möjligheter, så halvminuten kvar och MFF med bollen på deras planhalva, kontrollerande den. Frispark MFF... och... slut.

Tack. Tack laget för den matchen. Hur det nu än går på lördag, om nu Halmstad skulle stå pall och ta hem det, efter den här matchen blir det i så fall faktiskt ändå en vunnen andraplats som är hedrande, där i skuggan av den gränslösa besvikelsen över ett missat guld. Det här var en stor match, en stor seger. Mindre hedervärt vore förstås en poängtapp/förlust mot Elfsborg parallellt med HBK-poängtapp/förlust... Lördag... fyra dagar för utpust, återladdning, spa, retreat och Sollyckans vilohem... sedan: lördag.

Tobias Christoffersson

P.s. Peter Abelsson. Årets comeback? Där va nock rätt gott virke i han i alla fall... D.s.

P.p.s. Fyra eller fem eller sex eller sju tusen MFF-supportrar på plats är helt fantastiskt och nog vet alla vid det här laget hur blådårarna sjunger och stöttar - men att matchen igenom (nästan) klart överrösta 32-33 000 göteborgare i Stadions Storebror Betong - det trotsar naturlagar... Klacken håller helt enkelt på att radera ut begreppet "bortaplan". D.d.s.

P.p.p.s. Övertecknad tillhörde de fårskallar som inte tyckte sig ha möjlighet att vara med på Ullevi. Instant karma och instanta kväljningar kom pronto till tv-soffan när Arne Hegerfors väl tunt spacklade lager av förment objektivitet i andra halvlek krackelerade i små falsetter och stor pinsamhet. D.d.d.s.