MFF - Malmström inför match

MFF har spelat i Charkiv förr

Wed, 02 Nov 2011 09:59:00 +0100

Författare: Håkan Malmström

När MFF spelar mot Metalist borta så är det inte första gången som MFF spelar en Europamatch i Charkiv. Och erfarenheten är god.

På den sagolika vägen fram till Europacupfinalen 1979 slog man ut Dynamo Kiev i åttondelsfinalen.
Den första matchen spelades i Charkov. Eller ska vi ta och reda ut det här med de olika, men snarlika, stavningarna av stadens namn:

* Under Sovjettiden användes det ryska namnet Charkov.
* När Ukraina åter blev självständigt efter Sovjetunionens fall återgick man till det ukrainska namnet – Charkiv.
* Däremot är Kharkiv den engelska transkriberingen av namnet. Inte fel kanske, men definitivt inte rätt.

För att återgå till forntiden så hade Dynamo Kiev det året vunnit den sovjetiska ligan och således kvalificerat sig för Europacupen.

När det var dags för match mot MFF höll man på att bygga om den ordinarie hemmaarenan, varför matchen flyttades till Charkiv, Ukrainas näst största stad.
Den matchen slutade 0–0. Och det kunde MFF i första hand tacka målvakten Janne Möller för.

Man ska nämligen komma ihåg att vid den tidpunkten spelade Oleg Blochin i Dynamo Kiev. Han hade några år tidigare blivit utsedd till Europas bäste fotbollsspelare. Så bra var han.
En del kanske minns honom som förbundskapten för Ukraina vid VM-slutspelet i Tyskland 2006.

Det var därför stort när de båda lagkaptenerna hälsade på varandra inför matchen i Charkiv. Oleg Blochin och Bosse Larsson.

Vid returmatchen i Malmö hade Krister Kristensson återkommit i MFF:s lag, vilket inte bara innebar att han övertog kaptensbindeln utan det gav dessutom Bosse Larsson möjlighet att flytta fram till de främre linjerna.
Därifrån överglänste han Blochin på alla de sätt.

Det blev 2–0 till MFF efter mål av Tore Cervin och Jan-Olov Kindvall.

Kanske den bästa matchen av alla under MFF:s Europacupäventyr. Kan det möjligen vara ett gott omen att hemmamatchen spelades i början av november?

För övrigt frapperas man över hur motståndarna skildrades i media. Nästan utan undantag talar man om ”ryssarna” med syftning på spelarna från Ukraina.
Men det var ett utslag av den tidens slapphet att sätta likhetstecken mellan Sovjetunionen och Ryssland. Kunskapen var kanske inte större, men säkert förblindades man av att alla beslut togs i Moskva.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

När MFF spelade i speciell elljusdräkt

Tue, 11 Oct 2011 14:37:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Avsparkstiderna för MFF:s allsvenska matcher har varierat genom tiderna. Under de första fyrtio åren enbart styrt av solens närvaro.

Vi som var med när MFF fortfarande spelade på Malmö idrottsplats minns den klassiska avsparkstiden 13.30 på söndagar.
Då åt vi middag klockan 12. Ja, just det – middag. Min gamla mor spottade in i det sista förfärat om någon kallade det för lunch. ”Det heter middag för att man äter det mitt på dan.”
Efter måltiden satte sig vanligtvis familjefadern på cykeln, efterhand kanske åtföljd av sonen. ”Di skulle gå po match.”

I några fall hade kanske söndagen börjat med en småklubbsmatch. För dessa var i princip alltid förlagda till söndagar.
Men det var många matcher så för att hinna med två matcher började man klockan 9 och klockan 10.45.

Man skulle ju kunna tycka att den andra matchen lika bra kunnat börja klockan 11, det hade liksom varit lite enklare.
Men se, det gick inte – av ekonomiska skäl. Klockan 11 började högmässan och då var det förbjudet att ta entré på en fotbollsmatch. Så det var bara att börja en kvart tidigare om man ville ha nåt i kassan.

När Malmö stadion invigdes 1958 började man så smått ändra på tiderna. Det förekom kvällsmatcher och även sena eftermiddagsmatcher på söndagar. Allt inrättat efter när solen hade förutsättningar för att visa sig.

Ett år hade man gjort klart med hela seriespelet i de skånska småserierna, när ett fatalt misstag uppräcktes. Och den stackars serieuppläggaren fick börja om från början.
Han hade fått linjalen en rad fel när han kollade solens nedgång. Och hamnat på Luleå i stället för Lund.

Trots att Stadion byggdes för VM-slutspelet 1958 fanns det till en början inget elljus. Det tillkom två år senare.
I mitt minne finns det något som säger att vissa matcherna började först klockan 20.30 för att MFF skulle kunna använda sina elljusdräkter. De såg ut att vara gjorda av silke och skulle reflektera mot elljuset.

Någon bekräftelse på detta har dock inte stått att finna. Däremot att den första allsvenska matcher i Malmö som spelades i elljus var den 11 augusti 1960 mot Örgryte.

Eric Persson skriver stolt i årsboken:
”Tillkomsten av elljusanläggning har haft det goda med sig att matcherna kunnat läggas så sent som klockan 19.”

Det innebar den gången att man inte behövde slå på ljuset förrän i den andra halvleken. Då hade MFF bytt tröjor och kom ut i sin speciella elljusdräkt.

Under 1990-talets publikkris försökte man med alla medel återvinna publiken. MFF hade 1993 dansken Viggo Jensen som tränare.
Med honom som pådrivare beslutades att matchen mot AIK skulle börja klockan 18 – på en lördag. Ty sådant hade blivit populärt i hans hemland.

Man kan inte precis påstå att det blev en succé. Det kom 1 830 åskådare. Detta ska dock ses mot bakgrund av att det året var det bara derbyt mot TFF som drog fler än 5 000 åskådare.

Denna säsong har tolv allsvenska matcher spelats klockan 18 på lördagar. Men numera är det inte danska tränare som styr, utan tv. Alla dessa matcher har spelats under den period när tv inte haft några utländska matcher att visa.

Att MFF:s match mot Djurgården spelas klockan 11 är sannolikt rekordtidigt i klubbens historia. Eftersom det är en lördag behöver man inte tänka på högmässan, utan det är andra krafter – som knappast kommer uppifrån – som styrt avsparkstiden.

Det har dock spelats en stormatch i Malmö som börjat ännu tidigare, uppgifterna går dock lite isär. Även den gången handlade det om en avbruten match.

Läs hela den storyn här:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/2011/08/02/aven-rangers-match-blev-avbruten/

Andreas Nilsson tog upp MFF i allsvenskan

Tue, 04 Oct 2011 10:46:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Andreas Nilsson var unik. Han var den siste som var äldre än klubben när MFF firade 100-årsjubileum. Jag hade anledning att vi flera tillfällen träffa Andreas.

Första gången var 1999. Då sökte jag upp Andreas i egenskap av han var den ende levande människan som spelat seriefotboll för MFF i lägre serie än allsvenskan. Jag ville vara tidigt ute, eftersom det visade sig att han året efter fick massor av efterföljare.

Med fotograf hämtade jag Andreas på Annebergsgården där han bodde. Först fick vi en genomgång av alla priser. Bara det var en upplevelse.
Sedan åkte vi bort till Idrottsplatsen och sedan till Stadion för att ta bilder. Då kom det ett samtal till MFF:s kansli på Kulan. Det var frun som började bli orolig…
Någon dag efter publiceringen fick jag ett helt underbart handskrivet tack från Andreas. Sin förmåga att texta vackert hade han fortsatt att odla i hela sitt liv. Jag har kortet som en raritet på min vägg.
När sedan MFF skulle fira 100-årsjubileum och jag skulle skriva om 100 MFF:are var Andreas Nilsson en av dem som var givna.
Då hade han flyttat till äldreboendet i Hyllie, det var 1999. Att Sydsvenskans team fick hjälpa till att spika upp tavlor var bara roligt. Vi hade sedan ett timslångt samtal med Andreas. Han var absolut kristallklar i sina minnen.
Jag upprepade mina besök ett par gånger, då av andra orsaker än att skriva nåt i tidningen. Efter hand märkte jag dock att hans syn försämrades och när han signerade en lagbild från 1938 så hade handen börjat bli lite darrig.
Varje gång vi träffades underströk han hur glad han blev varje gång han blev uppmärksammad av sitt hjärtas klubb. Han, som en gång var med om att föra MFF till allsvenskan för första gången, var trogen in till sista andetaget.

Här följer min artikel om Andreas Nilsson i boken ”100 MFF:are” (med smärre uppdateringar):

Andreas Nilsson var den siste MFF:aren som var äldre än klubben själv.
– Ja, jag föddes i januari 1910 och MFF bildades en månad senare, säger Andreas.
Han började spela i Vici, ett lag för ungdomarna som bodde runt Rörsjöplanen (nuvarande Länsstyrelsen).

Som 19-åring värvades han till MFF, som då låg i Allsvenska serien division 2, alltså precis under allsvenskan.
Det gjorde att Andreas Nilsson kunde sätta sina första spår i MFF-historien. Han har varit med om att spela upp MFF i allsvenskan två gånger.

Först genom serieseger 1931 och sedan 1936 – efter diskvalificeringen 1934.
 – Vi behövde två år för att gå upp igen, eftersom vi förlorade i kvalet mot Gårda första året.

Men det är en match från första allsvenska sejouren som Andreas minst mest.
– När vi spelade 5–5 mot AIK på Stockholm stadion. Då säkrade AIK guldet och vi räddade oss kvar, så på slutet var det ingen som ville anfalla.

Matchen var historisk på så sätt, att det var första gången som Malmö FF spelade i Stockholm och första gången ett Stockholmslag vann allsvenskan.
Och den blev viktig även av annat skäl. MFF räddade sig kvar i allsvenskan på IFK Malmös bekostnad. Därmed byttes rangordningen i Malmöfotbollen. MFF var bäst i stan och har inte släppt den positionen sedan dess.

Andreas spelade vänsterytter. Men lite mot sin vilja.
– Egentligen ville jag helst spela högerytter, men det fanns ingen annan som kunde spela till vänster, därför blev det så.
Som sådan fick han göra en landskamp. Mot Finland i Helsingfors 1936.
– Vi vann med 2–1 och Svenne Berka stod i mål.

Att det inte blev fler landskamper hade sin enkla förklaring.
– Övermäktigt konkurrens, säger Andreas Nilsson. Knutte Kroon från Helsingborg abonnerade på den platsen.

Att MFF under Andreas karriär låg i andradivisionen återspeglar sig också på medaljskörden. Trots 371 MFF-matcher under elva säsonger, har Andreas bara en enda medalj.
– Lilla silver 1939 när vi blev trea i allsvenskan.

Efter ytterligare en säsong slutade Andreas Nilsson med den aktiva karriären.
– Men jag gick direkt in i styrelsen och var sedan sekreterare under 20 år.

Sedan var det helt slut. Andreas Nilsson syntes väldigt sällan på MFF:s matcher.
– Jag tyckte lekfullheten i fotboll hade försvunnit.

Andreas Nilsson
Född: 26 januari 1910.
Död: 1 oktober 2011.
År i MFF: 1929–40.
Antal matcher i MFF: 371.
SM–guld: 0.
Landskamper: 1.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Huligan gav AIK plats i allsvenskan

Fri, 23 Sep 2011 10:55:00 +0200

Författare: Håkan Malmström
AIK är den förening som spelat flest allsvenska matcher i Malmö – efter MFF och ”di gule” vill säga.
Totalt 86 matcher, 73 mot MFF och 13 mot dom andra har det hittills blivit för AIK:s del.

Dessbättre har det inte blivit några större framgångar för Stockholmsklubben (jag struntar högaktningsfullt i den formella knytningen till en förort). Mot MFF har det bara blivit seger i var femte match.

Men AIK har spelat även en 87:e match i Malmö. Den kan kanske inte kallas för allsvensk match, men så nära man kan komma. Matchen gav AIK tillbaka sin plats i allsvenskan.

1962 hade AIK ramlat ner i division 2, man kallade den så eftersom det vara andra divisionen. Det fanns fyra division 2-serier där segrarna spelade en kvalserie om två platser i allsvenskan.

Dock bara en enkelserie, vilket innebar att den tredje matchen spelades på neutral plan.
Därför bestämdes att Halmia–AIK skulle spelas på Malmö stadion, medan Landskrona–Holmsund gjorde upp i Örebro.

Halmia ansågs med rätta i det läget vara klart för allsvenskt spel. Man kunde förlora med 2–0 och ändå vara hundraprocentigt säker på att gå upp.
Landskronas uppgift var att vinna med ett mål mer än AIK.

När matchuren stod på 90 minuter ledde Landskrona med 3–1 och AIK med 1–0. Alltså var Bois i det läget klart för allsvenskan.
Det firade man på två ställen.

I Örebro hyllades spelarna och supportrarna jublade när slutsignalen gick.
Men en huligan i Malmö gjorde att domaren i den matchen lagt till tid. Det gjorde man på den tiden bara i undantagsfall (några spelarbyten var ju inte tillåtna).
Huliganen i Malmö, nej, beteckningen var inte uppfunnen då, snarare var det ett fyllo från Landskronatrakten. Han sprang in på planen under pågående spel och satte en Boisflagga på mittpunkten.

Under den extratid som domaren beordrade gjorde AIK en sista kraftansträngning. Och i absoluta slutsekunden kunde Benny Söderling göra 2–0 och föra AIK tillbaka till allsvenskan.
Målet har på flera ställen betecknats som det viktigaste i AIK:s historia och Benny Söderling fick tillnamnet Benny Guldfot (som jag sedan setts använda i någon tecknad tidningsserie).

Det finns några andra speciella omständigheter kring den matchen:
* AIK därmed tog den plats i allsvenskan som IFK Malmö tvingades lämna ifrån sig – för att sedan aldrig mer återvända.
* I Halmias lag fanns Bertil Nilsson – ur-MFF:aren som aldrig kallats annat än ”Klumpen”.
Han tvingades lämna MFF under några år för att arbetsmarknaden i Malmö inte gav några möjligheter till försörjning. Det blev först division 3-spel i Gislaved innan Halmia kallade.
– Egentligen hade jag flyttat tillbaka till Malmö när den där kvalmatchen spelades, eftersom jag fått nytt jobb i Hjärup, berättar ”Klumpen”. Men i Halmia försvann ett par av de bästa spelarna efter kvalet, så jag stannade och spelade året i allsvenskan också.
* AIK:s första mål gjordes av Lennart Backman på passning från Björn ”Lill-Garvis” Carlsson, två namn som vi åldersstigna kommer ihåg.
* Det var Benny Söderlings enda match i Malmö. När det blev allsvenskt spel var han långtifrån ordinarie i AIK.
* Egentligen var Benny Söderling bäst i bandy. Där blev han landslagsman och fick spela i tre VM. Dessutom allsvensk i ishockey med två landskamper på meritlistan.

Därmed stänger vi minnenas skräpkammare för den här gången.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

När jag rögade med Bosse Larsson

Thu, 15 Sep 2011 10:38:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Fördelen med att ha blivit något äldre är att man har möjlighet att ha perspektiv bakåt.
I dagens mediavärld är det twitter, direktrapportering och annat som gäller. Tyvärr oftast utan någon närmare eftertanke eller kunskap.

Så var det inte förr, därmed inte sagt att allting var bättre.

Förhållandet till media har förändrats radikalt. Och då talar vi inte om förbättring, utan om nödvändig distansering.
I dag framträder tränaren på en arrangerad presskonferens efter matcherna. Dock oftast utan att säga något. Det vill säga orden flödar, men innehållet är tämligen meningslöst.
– Vi har mycket boll i första halvlek, är ett typiskt uttalande.

Till att börja med har jag för länge sedan gett upp tanken på att få tränare – och framför allt journalister – att uttrycka sig på korrekt svenska. Eftersom det handlar om förfluten tid som bollinnehavet var störst, så är ”hade” det korrekta ordvalet.
Oftast blir det inga frågor till tränarna under presskonferensen. De sparar man till efteråt när spörsmålen kan framföras under något mindre formella omständigheter.

Spelarintervjuerna görs sedan i kohagar. Enda skillnaden mot originalet är att stängslet inte är elektrifierat – och att det är de utanför som ska stoppas.
Sedan ett antal år har det dessutom, framför allt på internationella matcher, införts en mixad zon, det vill säga där media och spelare kan träffas. Då är spelarna tvungna att följa i en speciell fålla på sin väg ut, för att ge media en chans att ställa frågor.

Till stor del har denna ordning tvingats fram av att massmedia har genomgått en enorm utveckling. Numera finns det ett antal hemsidor som har representanter, twittrare, fnittrare, ja guvet allt.

Annat var det förr.

Då var det bara de fyra Malmötidningarna (Arbetet fanns till år 2000) och eventuellt några representanter för Stockholmstidningarna som hade intresse.
Någon minut efter slutsignalen kom tränaren ut från omklädningsrummet och lät sig intervjuas.
Sedan var det fritt fram för reportrarna att göra sina spelarintervjuer inne i omklädningsrummet.

Även på den tiden var det målskyttarna som reportrarna skockades kring. Och så Bosse Larsson, förstås.
Problemet var att Bosse inte var speciellt bekväm med att ha journalister omkring sig. Han svarade artigt på frågorna, men aldrig med ett ordval som gav rubriker. De skapade han på planen i stället.

Det fanns dock ett sätt att få Bosse lite mer avslappnad. Nämligen att smyga undan i ett hörn och ta ett bloss.
I dagens värld är det så främmande, att det tål att upprepas:
Där stod jag och rögade med Bosse Larsson. Inne i MFF:s omklädningsrum.

Det var ingen som hade några synpunkter på det. Framför allt inte lagledaren Egon ”Todde” Jönsson, eftersom det var han som såg till så vi hade en askkopp.

På det hela taget var umgänget spelare/journalister mer otvunget än i dag. För MFF:s framgångar i Europa på den tiden tackar man i stor utsträckning det årliga deltagandet i Tipscupen. Det hade vi journalister också glädje av.

Första gången jag var med MFF på en utlandsresa var i samband med en tipscupmatch mot Standard Liège. Eftersom jag var ensam journalist – och i ålder med spelarna – var det naturligt med en gemensam samling på ett hotellrum efter matcherna.
Då dracks det inte Pommac, utan vi blandade med annat. Vad som därefter hände kommer jag att skriva om i mina memoarer (som jag inte har minsta tanke på att ge ut).

Och resan till Liège blev minnesvärd inte minst för Staffan Tapper.
Han tvingades lämna kvar sin blindtarm där.

Läs mer om MFF på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Ovanligt med brödrapar i MFF

Sun, 21 Aug 2011 19:52:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

När Amin och Omid Nazari byttes in i den andra halvleken mot Milan så hände något ovanligt – ett brödrapar i MFF.
Fast riktigt godkända är de inte riktigt än. För det krävs det att de spelat i en allsvensk match.

I mitt minne kan jag bara erinra mig att tre brödrapar spelat allsvenskt för MFF samtidigt. Eftersom misstanken finns att det borde vara fler har frågan lagts ut hos diverse MFF-kännare, dock utan att det lett till något resultat.

Det första brödraparet var Arne och Kjell Hjertsson, som i varje fall spelade ihop på våren 1943.
Båda var definitivt med när MFF slog Halmstad med 12–0. Det var i den matchen som Arne Hjertsson blev historisk genom att med sina sju mål blev den som gjort flest mål i allsvenskan (sedan tangerat av Gunnar Nordahl).

Nästa brödrapar var Kjell Hjertsson också inblandad i, men då med lillebror Sven. De spelade en hel del ihop innan Kjell övergick till Råå 1950, för att senare återkomma för en långvarig ledargärning.
De tre bröderna spelade bara en enda allsvensk match tillsammans. Men det var en viktig sådan.
När MFF säkrade de första allsvenska guldmedaljerna mot AIK den 29 maj 1944, så fanns alla tre på planen.

För att vara tre bröder samtidigt krävs naturligtvis speciella förutsättningar. Det fanns hos familjen Hjertsson, som totalt bestod av åtta syskon, varav sex bröder.
När vi är inne på ämnet förutsättningar, så måste naturligtvis också påpekas att på bröderna Hjertssons tid fanns det inga avbytare. De elva som startade matchen fick också fullfölja den, inte ens skadade spelare kunde bytas ut.

Sedan får man faktiskt hoppa ända till 2005 när bröderna Patrik och Daniel Andersson återförenades i MFF.
Tanken var förstås att det skulle skett året innan, mästaråret 2004. Men Patrik blev skadad efter vårsäsongen och Daniel kom inte hem från Italien förrän på hösten.
Det spelades bara en omgång där i mittelen utan någon av bröderna.

I stället blev det de sex första matcherna 2005 som de spelade tillsammans, innan en ny skada satte stopp för Patriks fortsatta karriär.

En unik brödrakombination fanns 1972 då Nisse Hult gjorde sin sista säsong som målvakt i MFF. Det året var det hans storebror Kalle som var tränare.

Saknas någon i urvalet så hör gärna av er på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Milan är svenskklubben nr 1

Fri, 12 Aug 2011 09:53:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Vi ser ofta beteckningen ”svenskklubbar” för sådana föreningar som under åren haft många svenska spelare. Frågan är om inte Milan är den klubb som haft flest svenska spelare av alla.
När Zlatan Ibrahimovic skrev på kontraktet med Milan förra året så blev han den sjunde svensken som spelat i klubben.

Grunden till det är förstås att det förekommit under väldigt många år. Och då framför allt genom att Milan köpte tre på en gång när den svenska importen startade.
Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm bildade i början av 1950-talet den berömda trion Gre-No-Li.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för oss att i dag kunna bedöma hur stora de här spelarna var i Milan och i Italien.
Ingen av Milans matcher sändes i TV på den tiden. Av en synnerligen enkel anledning: TV fanns inte.

Egentligen ingen annan rapportering heller. På sin höjd fick tidningarna in ett telegram om att Nordahl gjort tre eller fyra mål, vilket i dag hade gett Zlatan fyra uppslag i kvällstidningarna för samma prestation – trots att alla redan sett det på tv.

Milan vann Lo Scudetto fyra gånger under 1950-talet, Nisse Liedholm var med alla gångerna, medan det bara var 1951 som hela trion ingick i laget.
Nu är de döda alla tre, Nisse Liedholm var den siste när som gick bort 2007.

Ur MFF-synvinkel är det kanske ännu intressantare att när Milan vann ligan 1968 så ingick Kurre Hamrin i laget.
Då var egentligen Hamrin i slutet av sin karriär. Han spelade för Fiorentina när han var som bäst.

Detta påpekande är inte minst viktigt för en liten bokstavslek: Hamrin vs Hamad.
1961 avgjorde Hamrin finalen i Cupvinnarcupen mot Glasgow Rangers i den 86:e minuten så att Fiorentina vann med 2–1.
Och alla minns väl att Jiloan Hamad gjorde mål på Glasgow Rangers i förra veckan. Förvisso några minuter tidigare, men det innebar att MFF vann med 2–1 sammanlagt.

Men det viktigare med Hamrin var ändå att Milan efter ligasegern 1968 lottades att möta MFF i den första omgången.
I Malmö gjorde Bertil Elmstedt 2–0 efter ett av de ruggigaste skott som skådats på Malmö stadion. Milan reducerade sedan till 2–1.

Själv hade jag faktiskt redan då tagits plats på pressläktaren, även om det väl kan beskrivas som Skånska Dagbladets avbytarbänk.
Men jag var med när alla ville intervjua Kurre Hamrin efter matchen. När han kom ut var det i stället han som ställde första frågan:
– Finns det möjlighet att få en läskedryck?

I dagens kommunikationsvärld är det förmodligen svårt förstå alla de frågetecken som utgjorde den omgivande församlingens ansikten.
– Va fan vill han?
Emellertid räddades situationen av en berest herre som förklarade:
– Han vill ha en limonad!

I returmatchen i Milano vann Milan med 4–1.
Gemensamt för de båda matcherna var att domarna behandlade MFF på ett skandalöst sätt. Ordet ”domarskandal” används slarvigt och alltför ofta nuförtiden, vilket dock inte ska förringa de tillfällen när det används rätt. Och så var det den gången.
Inte blev besvikelsen mindre när det visade sig att Milan sedan gick vidare och vann hela Europacupen.

För att avsluta genomgången av svenska spelare i Milan, så har även Jesper Blomqvist och Andreas Andersson spelat där. Dock utan att ha satt samma avtryck i historieböckerna som sina företrädare.
Eller sin efterföljare.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Så så så – ta det nu lugnt

Mon, 01 Aug 2011 12:44:40 +0200

Bortasegern över Glasgow Rangers finns det naturligtvis all anledning att glädjas och vara stolt över. Men – och det ordet ska läsas med eftertryck – det är halva vägen kvar.

Som en inbiten glädjedödare tycker jag det finns anledning erinra om att MFF har haft bra utgångsläge förr – men ändå åkt ut.

Det började redan 1973. MFF hade för första gången i klubbens historia avancerat till andra omgången (efter att ha slagit ut ett lag från Cypern, vilket beskrevs i förra blogginlägget). Den gången handlade det om Cupvinnarcupen.
MFF inledde med att spela 0–0 borta mot FC Zürich. Och tog sedan ledningen med 1–0 i hemmamötet efter nickmål av Christer Malmberg.
En schweizisk kvittering till 1–1 räckte emellertid för att MFF skulle bli utslaget.

När MFF lyckades hålla stånd mot italienska mästarlaget Torino på bortaplan föddes alltför stora förhoppningar.
Harry Jönsson kvitterade till 1–1 när två minuter återstod av matchen. Efter en riktig kanon från 25 meter.

Enligt Harry själv, som kanske understundom överdriver lite, kan man, om man tittar noga, se hur målställningen på Stadio delle Alpi än i denna dag står och darrar lite efter den kanonen.
Glädjen tog dock ett snabbt slut den gången. Torino hann göra ett segermål i hemmamatchen och tog sedan ledningen i Malmö efter bara tre minuters spel.

För minnesgoda ska påpekas, att i bortamatchen tvingades MFF spela utan Bosse Larsson, Roy Andersson, Staffan Tapper och Thomas Sjöberg – alltså de fyra landslagsmännen.
I hemmamatchen räckte det därför inte att Puskas Ljungberg kvitterade till 1–1 på straff (sedan Bosse Larsson blivit fälld). Det blev Torino som avancerade.

Mot Dynamo Dresden i Cupvinnarcupen 1984 – med Tord Grip som tränare – var det i hemmamatchen som MFF skaffade sig ett bra utgångsläge.
Masse Magnusson hade börjat komma igång och gjorde båda målen när MFF vann med 2–0. Dessutom efter ett övertygande MFF-spel.

Eftersom jag själv var på plats för returmatchen i Dresden kan jag vittna om de fiollådor som utgjorde ansiktsuttryck på MFF-styrelsen i halvtidspausen.
Dresden hade tagit ledningen med 2–0 redan under den första halvleken och MFF blev ordentligt utspelat. Inte blev det sedan bättre av att Dresden ökade till 4–0 i den andra halvleken.
När Micke Rönnberg reducerade till 4–1 fanns det i varje fall ett litet hopp, ett mål till hade räckt för avancemang. Men icke.

Detta var på järnridåns tid och vi fick på nära håll uppleva hur kontrollerat och frihetskränkt det östtyska folket var. På den tiden var det nästan bara genom idrotten som västerlänningar fick chansen att komma in i DDR.

Till de allra tyngsta respassen hör onekligen det som skulle bli ett revanschmöte med Nottingham (efter förlusten i Europacupfinalen 1979) i Uefacupen 1995.
I laget fanns redan då Daniel Andersson – det är 16 år sedan – men framför allt Anders Andersson.

MFF började hemma och Anders var helt suverän. I boken ”100 MFF:are” (finns att köpa i MFF-shopen) beskriver han det så här:
– Många har sagt det till mig, och jag får nog hålla med, det var nog min bästa match i karriären.

Redan i första halvlek borde MFF tagit ledningen med både 4–0 och 5–0, men i stället var det Nottingham som ledde med 1–0.
Att sedan MFF genom mål av Jocke Persson och Anders Andersson lyckades vända och vinna hemma med 2–1, så räckte det inte. 1–0 för Nottingham i returen var tillräckligt för att engelsmännen skulle avancera enligt bortamålsregeln.

Det finns också all anledning att erinra om MFF:s senaste insats i Europa.
2005 började MFF i Uefacupen med att besegra Besiktas på bortaplan i Istanbul med 1–0. Målet gjordes av Yksel Osmanovski.

Den gången tillkom knappast segern efter ett överlägset, eller ens jämbördigt, MFF-spel, men Tom Prahls försvarsvall höll ställningarna.
Dock inte i hemmamatchen i Malmö – där vann Besiktas med hela 4–1.

Men för ordningens skull ska också erinras om att MFF avancerat även efter ett svårt utgångsläge.
1978 inledde MFF med att spela 0–0 hemma mot Monaco. Efter matchen mer eller mindre gratulerade MFF-ordförande Hans Cavalli-Björkman sin motstvarighet i Monaco – furst Rainer – till avancemanget.

Och det var egentligen inget fel i det. Vem kunde i det läget tro att MFF skulle kunna besegra Frankrikes mästarlag på bortaplan?
Men Jan-Olov Kindvall struntade i det och gjorde matchens enda mål i Monaco och startade vad som blev MFF:s stora Europacupfest fram till finalen i München.

Så ingenting är klart efter bara en match. Det är bäst sammanlagt som räknas.

När MFF-spelare hittade gisslan

Mon, 11 Jul 2011 15:42:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Mot Torshavn från Färöarna har MFF stort hopp om att avancera. Så har det inte alltid varit.
Under många år var förhoppningen att få ett publikdragande lag i första omgången av Europacuperna så att det blev lite extra intäkter. Att gå vidare i turneringen var inte att tänka på.

Det gällde även MFF, som blev utslaget i första omgången de tio första åren. I och för sig bland annat mot storlag som Liverpool, Milan, Atletico Madrid. Stuttgart och Benfica, men ändå.

Första gången som MFF överlevde första omgången var i Cupvinnarcupen 1973 mot Pezoporikos från Cypern. Kanske inte något högkvalificerat motstånd, men matcherna satte avtryck på andra sätt.

I den inledande bortamatchen i Larnaca var jag med som Sydsvenskans utsände.
Matchen spelades på en grusplan, vilket är en snäll beteckning. I själva verket var det snarare en cementplan på grund av att cyprioterna inte precis slösade med bevattningen.

Jag minns speciellt ett moment i matchen. Nämligen när MFF:arna sprang till sidlinjen för att dricka – matchen spelades mitt på dagen – men stoppades av domarna. Intag av vätska ansågs vara förbjudet i de internationella reglerna.
Matchen slutade 0–0. Men sedan bröt tumultet ut.

Då har vi emellertid slutat prata fotboll. Förutom Sydsvenskan fanns även tre kvällstidningar på plats, i varje fall med någon form av representant.

Veckan innan den här matchen på Cypern hade varit en av de mest dramatiska i Sverige på många år.
Kung Gustav VI Adolf låg för döden på Helsingborgs lasarett, men framför allt utspelades Norrmalmstorgsdramat i Stockholm.

Det senare har fått sitt namn efter ett rån mot Handelsbanken på Norrmalmstorg där rånaren tog tre personer som gisslan. Och svenska folket följde allt i direktsändningar i tv.
Efter Norrmalstorgsdramtats fredliga upplösning ville Handelsbanken ge de personer som varit gisslan lite avkoppling. Och bjöd dem på en resa.

Ni har kanske redan börjat gissa. De tre fick åka till Cypern – alltså samtidigt som MFF spelade där.
När det stod klart blev det fart på kvällstidningarnas representanter. De hyrde bilar, tog taxi och fort runt som galningar för att hitta gisslanpersonerna.
På den här tiden var det fortfarande Famagusta som gällde som mål för svenska turister (en svensk FN-bataljon fanns också förlagd där). Det var där nattlivet fanns.

Så till slut lyckades kvällstidningsreportrarna spåra gisslanpersonerna till en nattklubb i Famagusta. De blev dock något förvånade vid upptäckten.
De två kvinnorna ur gisslan satt vid ett bord tillsammans med – två MFF-spelare!

Två veckor senare spelades returmatchen i Malmö och MFF vann med 11–0.
Segern var naturligtvis en de största i MFF:s historia, men cyprioterna protesterade. Man ansåg att MFF fuskat genom att vattna så att planen blev hal.
Den metoden användes dock inte vid den här tiden, utan det cyprioterna upplevde som vatten var helt enkelt dagg. Och sådant hade man aldrig varit med om tidigare.

I andra omgången blev sedan MFF utslaget av Zürich. 0–0 borta var en bra inledning, men i Malmö blev det 1–1 och regeln om bortamål skickade MFF ur turneringen.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Norrköping värsta värvarklubben

Thu, 30 Jun 2011 09:09:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

”Hata, hata, hata Göteborg”. Eller nån ramsa om Solna stad och HIF (jag kan den när jag hör det).
Men inte ett ord om Norrköping. Trots att Norrköping under många år var MFF:s fiende nummer ett.

Tyvärr beror det på att det handlar om en svunnen tid. Under 25 år dominerade MFF och Norrköping svensk fotboll totalt.
Bland annat fanns det en svit på elva säsonger (1942–53) då de båda klubbarna delade på de allsvenska segrarna, Norrköping sex och MFF fem.

Under de här åren vann Norrköping allsvenskan fyra år i rad, vilket var rekord ända fram till 1989 då MFF under Roy Hodgsons ledning tog sin femte raka serieseger.

På den tiden byggde Norrköping sina framgångar på värvningar. Inte ens dagens ungdom kan väl ha undvikit att höra talas om Gunnar Nordahl. Han var egentligen norrlänning, men hämtades från Degerfors.
Norrköping hade sin egen Eric Persson, som i den östgötska formen hette (eller kallades) Nalle Halldén.

Han smög runt i skogarna i både Småland och i Norrland för att hitta talanger och värva dem till Norrköping.
Gunnar Nordahl, Knut Nordahl, Torbjörn Jonsson och Harry Bild är några exempel på sådana värvningar – de fick sedan Guldbollen under sina Norrköpingsår.

MFF hade en helt annan filosofi. Det var väldigt sällsynt att någon spelare under de här åren inte hade Malmö som födelseort. Talangerna fostrade MFF i den egna ungdomsverksamheten eller gjorde fynd i någon av stans småklubbar.

En av de märkligaste matcherna i allsvenskans historia utspelade sig på Idrottsparken i Norrköping 1956 med MFF som motståndare.
Det var i sista omgången. MFF behövde vinna för att ta hem guldet och tog också ledningen med 1–0 genom Jan Ekström. Men Norrköping vände och vann och säkrade seriesegern.

Matchen sågs av 32 324 åskådare, vilket naturligtvis var och är publikrekord. Renoverade Nya Parken i Norrköping har kapacitet att ta emot hälften så många.
Att man kunde ta in så många åskådare på den tiden berodde på att det i stort sett handlade enbart om ståplats. Fast den gången var det nog tusentals som inte såg så mycket av matchen.

När det gäller anmärkningsvärda publiksiffror så var MFF och Norrköping inblandade i ytterligare en sådan.
1989 på det förhatliga slutspelets tid spelade MFF och Norrköping en tredje och direkt avgörande SM-final på Malmö stadion.
Det kom 5 598 åskådare! Vilket ändå var över MFF:s hemmasnitt som det året låg på 4 621.

Och, om man ska raljera vidare, detta trots att i MFF-laget under den säsongen ingick fem spelare som några år senare skulle spela hem VM-brons i USA.

Matcherna mellan MFF och Norrköping har genom åren haft en märklig förmåga att sluta till hemmalagets fördel.
37–17–11 i MFF-favör i Malmö, 32–18–14 i Norrköpings favör på deras hemmaplan.

Jag minns att speciellt Bob Houghton var irriterad över detta faktum. Inte någon gång vann MFF på bortaplan mot Norrköping trots de framgångar som MFF hade under hans tid.
– I’ll burn this fucking place, uttryckte han det efter sista matchen där.

I Malmö har MFF dock inte förlorat mot Norrköping sedan 1995. Så det är det som gäller.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Norling kan vara bra ändå

Fri, 17 Jun 2011 13:51:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

De finns bra argument och det finns usla. Till den senare kategorin hör onekligen påståendet att Rikard Norling inte skulle vara lämplig som MFF-tränare bara för att han är stockholmare.
Detta, mitt herrskap, strider mot FN-resolutionen, att man inte får ta hänsyn till en persons etniska bakgrund.
Dessutom är det helt befängt.

Men det leder ändå till något sorts eftertanke. Och då kan vi finna att det har inte varit värst många med äkta Stockholmsursprung i MFF:s verksamhet.

Trots det är Rikard Norling långt ifrån den första som man kan sätta Stockholmsstämpel på. Snarare den tredje – enbart bland tränarna på 2000-talet.
Föregångarna är Michael Andersson (2000–01) och Sören Åkeby (2006–07). Även om MFF inte nådde högre än till sjunde plats under deras år, behöver det inte ha med tränarinsatsen att göra.

Ser man på spelarmaterialet är det ytterst sällsynt att vi hittar någon riktig stockholmare i MFF:s laguppställning.
Då ska vi komma ihåg, att på den riktigt gamla tiden var det sensationellt om någon spelare bytte mellan två allsvenska klubbar.

Under många år levde MFF på den egna ungdomsverksamheten och enstaka talanger från någon skånsk byhåla. De tolv första SM-gulden (till och med 1977) klarades på denna princip.
När MFF tog sig till Europacupfinal 1979 så skedde det med spelare som utan undantag var skånsktalande – Ingemar Erlandsson från Glimåkra var möjligen i någon sorts gråzon.

Det var så ovanligt med rekrytering utanför Skåne, att när smålänningen Curt Olsberg debuterade i sista omgången 1977 (med två mål borta mot AIK), så ansågs han vara den tredje icke-skåningen som spelat i MFF.
Föregångarna var Ingvar Rydell från Billingsfors (1940-talet) och målvakten Tore Svensson från Falkenberg (1950-talet).

När jag framförde ovanstående som fakta i Sydsvenskan för några år sedan fick jag backning.
Det fanns någon göteborgare som spelat i MFF på 1930-talet, men jag har glömt namnet nu. Jag tror dock vi kan plocka bort honom för att det med all sannolikhet inte var hans fotbollsegenskaper som förde honom till Malmö.

Det var först efter Europacupframgångarna – och MFF var stadd i kassa – som värvningarna kom igång. Men ändå väldigt få stockholmare.

I min värld kan man bara bli malmöit på ett sätt – genom födsel.
Ungefär den förutsättningen har jag tillämpat för att hitta fem stockholmare i MFF:s laguppställning genom tiderna:

* Micke Rönnberg var den förste 1982. Han kom från Hammarby och gladde sedan MFF-publiken med sitt showartade spelsätt.
* Jean-Paul von der Burg (det tog några år innan vi lärde oss skriva hans namn så) kom också han från Hammarby. Han fick vara med om att vinna allsvenskan med Roy Hodgson 1989.
* Daniel Majstorovic kom till MFF 2001 när Hasse Borg varit ute och handlade på fyndmarknaden – Majstorovics dåvarande klubb Västerås var i ekonomisk knipa. Maestro är dock född i Spånga och spelade även för Brommapojkarna.
* Lolo Chanko kom från Djurgården 2003. Egentligen är han från Södertälje, men i skånskt perspektiv är han stockholmare.
* Babis Stefanidis 2007 är det senaste tillskottet. Han kom med dubbelt handikapp, stockholmare från HIF. Babis fick aldrig någon riktig framgång i MFF.

Bland spelarna som exkluderats som stockholmare finns Robert Åhman-Persson, som egentligen var från Uppsala, och Niclas Kindvall, som knappt själv vet var han kommer ifrån – men som född i Holland och uppväxt i Göteborg duger han inte i detta sammahang.

Ovanstående sammanställning gör inte anspråk på att vara fullständig, men kanske duger det som ett litet diskussionsunderlag.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Derbyhjältar minns man

Mon, 23 May 2011 10:21:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

De flesta har redan ett speciellt minnesmärke om Dardan Rexhepi. Det var ju han som i sin första match från start avgjorde derbyt mot HIF förra året när MFF vann med 2–0.
Så är det för den som avgör ett derby, har blir ihågkommen.

Givetvis finns det många ”derbyhjältar” genom åren. Men jag tänkte för dagen mest ägna mig åt derbyn där MFF inte vunnit, men som innehållit andra intressanta ingredienser.

Även bland dagens läsare finns väl de som erinrar sig vad som hände på Malmö stadion 1993.

* HIF hade både Henke Larsson och Masse Magnusson i laget.
* Det var första gången sedan 1968 (25 år) som lagen möttes i ett derby.
* HIF hade ledningen med 3–0 efter mål av bland annat Henke Larsson.

Men sedan började det hända saker.

MFF-tränaren Viggo Jensen kastade in Jonas Axeldal i andra halvlek. Han tackade genom att göra två mål själv och sedan passade han fram till Anders Andersson som kunde rädda MFF genom att göra 3–3.

Dagen därpå var Jonas Axeldal förstås stor hjälte i alla tidningar. Jag var väl själv med och hjälpte till.
Tyvärr var det en tillfällig höjdpunkt på Jonas Axeldals MFF-karriär.

Året innan var det Bob Houghton som var tränare för MFF. Han hade fattat intresse för Jonas Axeldal, som under åren dessförinnan öst in mål för Halmstad.

Bob skickade den dåvarande klubbdirektören Tord Grip till Halmstad för att förhandla om Axeldal.
Det resulterade i den dyraste transfern någonsin mellan svenska klubbar. MFF fick betala 1,65 miljoner kronor för att få loss Axeldal.

Sedan dess har övergångssummorna skjutit i höjden. Men med den prislappen var naturligtvis förväntningarna högt ställda på Jonas Axeldal. Tyvärr kan man inte säga att han motsvarade dem.

Efter den säsongen hamnade Axeldal i Öster. Och såldes senare till italienska ligalaget Foggia.

Då hade MFF en klausul om del i transfern, vilket gjorde att det gick ungefär jämnt upp med vad man en gång betalade till Halmstad.
Ekonomiskt gick således Jonas Axeldal ihop. Och derbyinsatsen kan ingen ta ifrån honom.

Det kom 27 622 åskådare på derbyt den gången. På anslagstavlan direkt efter matchen stod det 27 616, men skriver man den siffran så har man omgående dåvarande marknadschefen Ove Persson i luren.
En kontrollräkning höjde nämligen publikantalet med ytterligare sex åskådare.

Men detta ska ses mot bakgrund att MFF vid den tiden normalt hade runt 4 000 åskådare på sina hemmamatcher.

Ett annat minnesvärt och oavgjort derby mot HIF spelades redan på hösten 1943.

Den matchen slutade 2–2, men ska mest kommas ihåg för att det var den första matchen i den svit av 49 matcher utan förlust som MFF sedan åstadkom.

Dessutom debuterade en ung Calle Palmér i den matchen. Fast det var nära att det inte blivit av.
Det var mitt under andra världskriget och dagens mediabevakning av MFF:s matcher och träningar kunde man inte ens föreställa sig på den tiden.

Så när Calle Palmér kom till matchen blev han inte framsläppt av dem som köade för att komma in.
– Ställ daj sist, din lille jävel, fick han höra på sin väg mot spelaringången.

En inbiten MFF:are följde emllertid även Sveriges näst bästa lag, alltså MFF:s reservlag, och kände igen Calle. Så han fick komma in på Idrottsplatsen.

Apropå Calle Palmér så hade han ett fantastiskt facit i MFF. Av de 49 matcherna utan förlust spelade Calle 47, sedan drog han till Italien.

Eftersom vi är inne på gamla tider måste jag också erinra om mitt första HIF-derby på hösten 1954.
Bakom målet på Idrottsplatsen tvingades jag ligga och se hur Hasse Persson i HIF fullständigt dominerade och gav bortalaget segern med 4–2.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Sanny Åslund kunde varit skillnaden

Fri, 13 May 2011 08:15:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Man kan inte direkt påstå att Sanny Åslund satte några djupare avtryck i MFF:s historia när han representerade klubben 1979–80.

Men omständigheterna kring hans Malmösejour kunde varit annorlunda. Då kanske MFF nått ända fram i Europacupen 1979.
MFF hade haft intresse för Sanny Åslund ett drygt år. Ja, man ska inte framhäva egna insatser, men det var faktiskt jag som berättade för Sanny om MFF:s intresse. Det var i samband med ett landslagsläger i Marbella på våren 1978. Givetvis hade jag fått reda på MFF:s önskemål från en ”säker källa”.
Det dröjde dock till efter den säsongen innan värvningen kom till stånd.

De här åren var karenstiden vid övergång två månader, räknat från den dag då klubbarna kommit överens.
MFF hade sitt Europacupspel att tänka på. För att spela i semifinalen och finalen skulle spelaren vara klar för sin nya förening senast den 15 mars.

För att Sanny skulle få spela i Europacupen för MFF skulle alltså AIK skriva under övergångspappret senast den 15 januari. Men man valde att överskrida denna deadline.
När AIK väl accepterade var det för sent för att Sanny Åslund skulle få vara med i Europacupen.

Det rent byråkratiska ska ses mot bakgrund av vad som hände hos blivande finalmotståndarna Nottingham.
Där köpte man Trevor Francis från Birmingham, jag tror det var i början av mars. Men i England hade man ingen karensperiod utan Francis blev klar för Nottingham på direkten.

Så Trevor Francis fick spela i Europacupfinalen – trots att han skrev på för Nottingham nästan två månader senare än Sanny Åslund valt MFF.
Även de som inte var med på den tiden har förstås i ideliga tv-repriser sett att det var Trevor Francis som avgjorde finalen med matchens enda mål.

Det är den formella sidan av saken, men det finns en fotbollsmässig bakgrund också.
Eftersom jag det här året var ansvarig för MFF:s programtidning, som vi kallade ”Nya MFF-Bladet”, var jag en ständig besökare på MFF:s träningar.

Och jag minns mycket väl mina intryck. Sanny Åslund var något rent in i helskotta bra. Han hade alla förutsättningar att bli allsvensk skyttekung.
Men tränaren Bob Houghton ansåg att man måste utnyttja allsvenskan till att få matchträning för de spelare som var tillgängliga i Europacupen. Därför fick Sanny Åslund stanna på bänken.

Det är svårt att sia om vad som hänt om Sanny Åslund fått vara med om Europacupäventyret. Men i den form han befann sig just då hade han blivit en stor tillgång.
Nu blev han inte det – och inte i allsvenskan heller. Vid bara ett enda tillfälle fick han chansen från start och då gjorde han ett mål.

När sedan Europacupen var avklarad och det var dags för Sanny att slå sig in i laget – blev han skadad. Så illa att han missade resten av säsongen.
Och hade sedan svårigheter att ta sig in i laget även säsongen därpå. Det ständiga bänknötandet tog på både krafter och motivation, så Sanny lämnade MFF på sommaren 1980.
Efter totalt en allsvensk MFF-match från start och tre inhopp.

Men tankarna och spekulationerna över vad som kunde hänt ”om” kommer aldrig att försvinna.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Inge Blombergs gräddbullar

Fri, 29 Apr 2011 11:12:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Han spelade bara två allsvenska matcher för MFF, men är ändå den som kanske gjort störst avtryck i klubbens senare historia.

Inge Blomberg kom till MFF:s pojklag på den tid då världen stod i brand, under krigsåren 1943–44.
Han tog sig hela vägen upp till A-lagsnivå och blev under tiden kallad till ”Morgondagens män”, ett årligt återkommande inslag där Svenska Fotbollförbundets samlade de främsta talangerna på Bosön.
På den tiden fanns det ett A-landslag för herrar och sedan ingenting mer. Inte ens ungdomslandslag.

Trots detta gick det inte så bra för Inge att ta en plats i MFF:s A-lag. Men de två matcher han gjorde i allsvenskan är värda att påminna om.

Ni som någorlunda minns Inge Blomberg som spelare vet att han blev en av Sveriges bästa centerbackar, men vid den här tiden fick han spela vänsterytter.
Det var tämligen vanligt att man valde den positionen för att testa nya spelare.

Inge Blomberg fick därför debutera i en bortamatch mot Kalmar den 20 maj 1951. Matchen slutade 0–0, vilket innebar MFF:s 47:e match i svit utan nederlag.
– En fantastisk insats, vem kunde ha trott det? har jag hört Calle Palmér undra många gånger.
Om ni inte känner Calle, kan jag berätta att han har en underbar ”skrythumor”. Vad han ville ha sagt var att han inte var med i just den matchen.

Jag har inte riktigt kunnat utforska hur det gick för Inge Blomberg vid just detta tillfälle. Troligen inte helt övertygande, eftersom han petades i den kommande matchen.
Men sedan återkom Inge i laguppställningen när MFF slog Råå hemma på Malmö idrottsplats med 3–1. Matchen har gått till historien som MFF:s 49:e match utan förlust – och, skulle det visa sig, den sista i den sviten.

Inge Blomberg gjorde två mål och passade till Calle Palmér så att han också fick göra ett.
Vad som sedan hände har vi kanske svårt att förstå vid en betraktelse nästan exakt 60 år senare.

I säsongsavslutningen borta mot AIK ställdes Inge Blomberg på nytt utanför laget.
Och då gick det som det gick. AIK vann med 1–0, men ramlade trots det ur allsvenskan, och MFF:s svit var bruten.

En orsak till varför det slutade så illa hade Sydsvenskan en klar uppfattning om dagen därpå. I en underrubrik skrev man:
”Ramon Filippini med – Inge Blomberg hade varit att föredraga”

Därmed var det slutspelat i MFF för Inge Blombergs del. Han sökte sig i stället till Lunds BK.
På den tiden var det nämligen svårt för en spelare att gå från MFF till IFK Malmö, eller tvärtom. Och Inge hamnade i ”di gule” bara något år senare.

Det var också Inge Blomberg – nu på sin rätta plats som centerback – som låg bakom IFK Malmös enda storhetstid.
Inge lämnade ”di gule” inför säsongen 1962 för att bli spelande tränare i IFK Luleå, nästan så långt upp i Sverige man kan komma.

Följderna var inte oväntade. I Luleå stortrivdes Inge och hans fru Berit – och IFK Malmö ramlade ur allsvenskan.

Efter två år återvände Inge till hemtrakterna och blev spelande tränare i Nike. Det ledde till att Nike blev tvåa i division 2, den näst högsta serien, och satte ett publikrekord på 6 426 åskådare mot IFK Malmö på Lomma idrottsplats.

Efter att ha varit borta från föreningen i över tjugo år hämtade Eric Persson hem Inge Blomberg till fadershuset igen.
Inge blev ungdomsansvarig, vilket framför allt ledde till att han blev talangscout.

Han åkte runt och tittade på unga spelare som MFF kunde ha nytta av.
– Jag letade efter ”gräddbullar”, var Inges eget sätt att se på verksamheten – ett uttryck som blivit bevingat i MFF-kretsar.

Det lag som vann allsvenskan fem år i följd i slutet av 1980-talet, med Roy Hodgson som tränare, bestod i stor utsträckning av ”gräddbullar” som Inge Blomberg hittat.
Jonas Thern, Martin Dahlin, Roger Ljung, Ingemar Erlandsson, man kan fortsätta länge.

Inge berättade också att han en gång fick ett tips av sina norrländska kontakter om en sällsynt talang i Tavelsjö, strax utanför Umeå.
– Allt var nästan klart när Göteborg bjöd bättre villkor, vilket retade mig.
Så nära var det nämligen att Jesper Blomqvist hamnat i MFF i stället för i Göteborg.

Även efter sin pensionering i MFF, han slutade som kanslichef, fortsatte Inge sin jakt på ”gräddbullar”.
För några år sedan drabbades Inge Blomberg av Parkinsons sjukdom och han avled på julafton 2007, 78 år gammal.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Kajan var min tids Zlatan

Mon, 18 Apr 2011 14:13:54 +0200

Författare: Håkan Malmström

Under MFF:s hundraåriga historia har det givetvis alltid kommit fram spelare som stuckit ut.
För att inte starta någon diskussion så kan vi väl konstatera att Kjell Rosén, Bosse Larsson och Zlatan Ibrahimovic är de som fått den största uppmärksamheten.

Själv hade jag oturen att bli fotbollsintresserad när MFF hade en lång lågkonjunktur. Andraplatser har liksom aldrig orsakat några klackar i taket i den här föreningen.
Undantag möjligen när laget kom tvåa i Superettan!

Men under den här dystra tiden så fanns det en spelare som vi småpågar beundrade mer än andra. Centerforwarden Kajan Sandell, det var ju han som gjorde de flesta målen.
Vi talar om en tid när MFF fortfarande hade Malmö idrottsplats som hemmaplan. För att komma in och se träningarna kostade det 25 öre.
Det låter ju inte så betungande, men det skulle motsvara 15 kr i dag.

Nu fanns det en smygväg för att slippa betala. Om man gick med i MAI fick man ett träningskort som gav fritt inträde.
Ytterligare ett alternativ fanns. Nämligen att planka in. Företrädesvis bakom målet vid Roskildevägen, där det på den tiden gick en järnväg.

Vi jagade autografer på den tiden – vem har inte gjort det? Och Kajan var den alla ville ha autografen av.
Men Kajan ansågs av oss vara ”svår”, han skrev inte gärna. I stället använde han sig av metoden att skriva två autografer och sedan ”lova” två andra att skriva till dem nästa gång. För tydlighets skull tog han deras namn.

Det var naturligtvis ren bluff. Innan Kajan hade kommit ut från Idrottsplatsen hade han glömt namnen.
En gång var jag en av de två som ”lovades”. Men på träningen efter hade jag inte möjlighet att närvara, vilket jag påpekade när det var dags nästa gång. Kajan trodde jag lurades och skrev ingen autograf till mig.
Det tog hårt i en yngling som uppfostrats med förmaningen att alltid hålla sig till sanningen. Nu framställdes jag som en bluffmakare.

Många, många år senare umgicks jag ofta med Kajan i vårt gemensamma jobb som sportjournalister.
Bland annat bodde vi på samma hotell och delade hyrbil – Sydsvenskan och Kvällsposten hade ju samma ägare – under VM-slutspelet i Västtyskland 1974.

En förmiddag när vi skulle ut på ett uppdrag ansåg Kajan att jag festat lite väl hårt kvällen innan, så det var bäst att han körde.
Med påföljd att han åkte fast för fortkörning och fick böter.

Sveket med autografen for igenom huvudet, det ska inte förnekas. Men jag fick tyvärr aldrig tillfälle att ta upp det med Kajan innan han gick bort.

Att han var ungdomsidolen framför andra var inte så konstigt.
Han har en merit som blir svår att överträffa: Var han än spelade så gjorde han fler mål än matcher.
Lunds BK, IFK Malmö, MFF och landslaget. Överallt ett snitt på mer än ett mål per match.

När vi pratade om det en gång, så var han lite sur för att det i den officeilla landskampsstatistiken stod att han gjort 20 mål på 20 landskamper.
– Jag har kontrollräknat, hävdade Kajan. Och jag gjorde 21 mål.

Till skillnad från Bosse Larsson, Italien var stängt under hans tid, så hade Kajan chansen till en internationell karriär.
Han köptes av Spal, som då låg i serie A, men vistelsen i Italien blev bara drygt ett år.
– Jag fick chansen för sent, berättade Kajan. När jag kom till Italien var jag nästan 30 år och då var det svårt att börja en ny karriär.

I stället åkte han tillbaka till MFF och gjorde en gjort comeback innan han året efter, 1959, övertalades av Eric Persson att ta över som tränare. Samtidigt som han började som sportjournalist på Kvällsposten.
Kajan Sandell dog 1992.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Prytzen drar miljonpublik

Thu, 07 Apr 2011 14:29:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

När MFF spelade sin allsvenska bortapremiär på Swedbank stadion så var det under 10 000 åskådare på plats. Men matchen kunde också ses i tv på Canal plus.
Kanske var det 100 000 som följde matchen den vägen, man vet inte eftersom kanalen inte gärna redovisar sina siffror.
Men jag säger bara: Pyttsan! Eller kanske snarare: Prytzan!
Senare samma kväll var det dryg 2,3 miljoner tittare som såg en annan MFF:are: Robert Prytz i Mästarnas mästare.

Jag kan nog påstå att jag följt Prytzens karriär från början till slut.
1976 hade jag sällskap med MFF-tränaren Bob Houghton till en division 3-match i Lund. Ja, det hette så på den tiden eftersom man kallade saker vid dess rätta namn – och det var den tredje divisionen.

Lunds BK skulle möta Kirseberg med 16-årige Robert Prytz i laget. Redan vid den tiden var Prytz speciella egenskaper upptäckta och att MFF hade visat intresse var också känt.
När vi gick in till matchen var det flera av Kirsebergs supportar som ropade till Bob:
– Ah, ta han ente nu. Låt han växa ti sej först.

Men Bob hade fått upp ögonen för bolltrollaren Robert. Den beteckningen betydde på den tiden oftast att man stod på mittplan, gjorde snygga dämpningar och skickade fram kamraterna med geniala passningar.
Robert Prytz tillförde ytterligare en dimension. Han var dessutom en slitvarg.
Så året därpå var Prytz enrollerad i MFF.

I tv-programmet påstår Robban att andra klubbar var aktuella, men det är både nytt och osannolikt från min utgångspunkt.
Robert hade nyligen mist sin far och hade en skapligt stor syskonskara. Att han skulle lämna Malmö var inte realistiskt.

Dessutom växte han upp i ”Gula faran”. På Backarna vid denna tidpunkt var det tre hus man smög förbi i den mån man vågade sig nära. Förutom Gula faran på Norra Bulltoftavägen var det Vattentornet på Vattenverksvägen och Östergård på Södra Bulltoftavägen.

Eftersom jag själv studerat vid Kirsebergsskolan (Cherry Berry Hill University) vet jag hur invånarna i dessa hus sågs med viss rädsla och respekt, beroende på att den sociala standarden inte var den högsta i stan.
– Men det var värst på Cylinderhotellet (Vattentornet), påpekade en gång skådespelaren Ingvar Andersson (uppväxt på Östergård) för mig.

Bob Houghton trodde på Prytz från första stund. Han lovade mer eller mindre att det skulle bli allsvensk debut redan första året.
Möjligheten öppnade sig i allsvenskans näst sista omgång. 17-årige Robert Prytz debuterade i hemmamatchen mot AIK – och det blev ett jäkla liv.

Det hade dock ingenting med Prytzen att göra. MFF hade redan säkrat det allsvenska guldet och Bob Houghton beslöt sig för att vila tre landslagsmän, Roy Andersson, Tommy Larsson och Thomas Sjöberg. För MFF väntade spel i Europacupen några dagar senare.
I stället fick både Robert Prytz och Kent Jönsson chans att spela från start.

MFF ledde med 1–0, men sedan vände AIK:s Sanny Åslund med tre mål till 1–3.
Att matchen fick så stort efterspel berodde på att AIK klarade sig kvar genom den segern och skickade ner Sundsvall i division 2.

I tv-programmet berättar även Prytz om att Europacupfinalen mot Nottingham 1979 givetvis var en höjdpunkt i karriären.
Det väckte uppmärksamhet även i engelsk press att MFF hade så ung mittfältare. ”Prytz plays” var en av rubrikerna i de engelska miljondrakarna.

Genom att vara ganska kort till växten utnyttjade Prytz i stället sin kvickhet. Men någon gång hamnade han i nickduell i motståndarnas straffområde.
Vid ett tillfälle var denne försvarare särdeles långt. Och resultatet var inte svårt att förutse:
– Jag nickade honom i röven.

Så småningom hamnade Robert Prytz utomlands och spelade i Skottland, Tyskland, Schweiz och Italien.

När han återvände till MFF under drygt två säsonger på 1990-talet så blev det på nytt uppståndelse av andra skäl än rent fotbollsmässiga.
Till skattemyndigheten uppgav han en årsinkomst på 30 000 kr.
Eftersom vi bodde alldeles intill varandra i Höllviken de åren, så erbjöd jag mig bistå med både bröd och dryck för familjens överlevnad.

Det behövdes dock inte. I stället blev det en skatteprocess som jag faktiskt inte vet hur den slutade.
Men Robban drog utomlands igen. För att återvända till Malmö på hösten 2007.
Så nu syns en krullig liten rackare på Swedbank stadion varje gång MFF spelar.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Jiloan Hamad nära göra mig till Musse Pigg

Tue, 23 Nov 2010 11:30:47 +0100

Författare: Håkan Malmström

De e tisda. Drygt två veckor efter att jag som åskådare upplevt ett MFF-guld för elfte gången.

Genom åren har det alltid varit någon spelare som man unnat guldet extra mycket. Därför kändes det extra fint denna gång när Jiloan Hamad gjorde 1–0-målet mot Mjällby och grundade för segern.

På något sätt känner jag mig lite som den som upptäckte Jiloans kommande storhet först av alla.
Ett utslag av självupptagenhet så klart, även om jag är beredd att ge Hasse Borg en del av äran.

Men det började redan när Jiloan framträdde för första gången i någon träningsmatch på våren 2008.

Den 8 februari det året hade jag denna formulering i Sydsvenskan:
”Jiloan Hamad hittade Hasse Borg i sin moderklubb Forward. Kanske MFF-ledningen tänker gå varsamt fram i matchningen till en början, men Jiloan har redan på träningarna visat sig vara en framtidsman.”

När sedan MFF hade träningsläger i Florida några veckor senare fick jag chansen att närmare lära känna Jiloan.
Där gjorde jag en intervju med honom om hans bakgrund bland annat. Den finns bevarad på nätet:

http://www.sydsvenskan.se/sport/article304543/Lang-fard-mot-allsvensk-plats.html

I samband med det gjorde jag även ett inslag för Sydsvenskans webb-tv med Jiloan.
Förutom de seriösa frågorna avslutade vi inslaget med att fråga Jiloan hur många stater i USA (det var ju där vi befann oss) han kände till.

Jiloan räknade upp alla femtio och visade upp även en annan sida av sitt kunnande. Skådespelartalang.

Eftersom inslaget nu är raderat från Sydsvenskans databas kan vi avslöja hela sanningen.
Många trodde att Jiloan var så fantastiskt begåvad att han kunde namnen på alla staterna, men det berodde på att han inte på minsta sätt avslöjade – att han satt och läste på en lapp som vi fäst under filmkameran.

Under den resan hade jag också en formulering i tidningen som jag länge var orolig för.
Jiloan hade på grund av sitt ursprung fastnat ett par timmar i den amerikanska säkerhetskontrollen. I Sydsvenskan skrev jag:
”Jiloan Hamad. Gör som de amerikanska säkerhetsmännen – lägg namnet på minnet. Om inte Jiloan spelar allsvenskt i år så är jag Musse Pigg.”

Att jag anspelade på just den tecknade figuren berodde på att vi bodde nästgårds med Disney World i Orlando.

Raderna hade emellertid skrivits utan att förankra dem hos Roland Nilsson. När allsvenskan kom igång så sparade verkligen MFF på sin framtidsman. Han var inte i närheten av allsvenskt spel.

Det hann bli september och jag hade till och med så smått börjat snegla i affärerna om det gick att hyra eller köpa en Musse Pigg-kostym.
Jag kunde ju inte vara helt säker. Det kunde finnas någon läsare som kommit ihåg raderna och skulle göra mig uppmärksam på mitt löfte.

Men så, den 17 september, gjorde Jiloan Hamad allsvensk debut och jag blev fri från min Musse Pigg-skräck.
Att det var Jiloans enda allsvenska framträdande det året hade ingen betydelse. Inhopp sista tre minuterna. När Elfsborg redan ledde med 4–0. Men ändå.

Sedan dess har det gått bättre. Och i går blev MFF svenska mästare.

Mycket tack vare Jiloan Hamad.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Bara Mjällby är på MFF:s nivå

Wed, 03 Nov 2010 14:03:00 +0100

Författare: Håkan Malmström

Säsongen har bjudit på en del märkligheter lite vid sidan av det rent sportsliga. Matchen mot Gefle spelades i tre halvlekar och bortamatchen mot Mjällby i cupen spelades på – Swedbank stadion.

Det senare gör att Mjällby därmed är unikt. Det är det enda lag som, förutom MFF, som vunnit en hemmamatch på Swedbank stadion.

Men Mjällby är tillräckligt avvikande även förutan den händelsen.
Framför allt: Mjällby är inte från Mjällby utan från Hällevik.
Det lär bero på att Mjällby AIF bildades som en sammanslagning av Listers IF och Hälleviks IF och att man därför beslöt att spela sina matcher i Hällevik.

Att ett lag från ett samhälle med 800 invånare skulle ta sig till allsvenskan fyra gånger är naturligtvis enastående.
Och sedan ett bra tag tillbaka är det klart att Mjällby för första gången klarar sig kvar i allsvenskan.

Det har varit nära vid ett tillfälle tidigare.
1983 låg Mjällby ovanför nedflyttningsstrecket inför den sista omgången. Och man ledde även med 1–0 in i slutminuterna av den avslutande matchen. Men då kvitterade motståndaren till 1–1. Eftersom bottenkonkurrenten Gefle samtidigt slog Göteborg med 3–0 åkte Mjällby ur.
Som en katt runt het gröt har vi försökt undvika att berätta hela sanningen. Det var MFF som sparkade ner Mjällby när Thomas Sunesson kvitterade.
En händelse som ingen riktig Sillastrybare riktigt kommit över. I slutskedet av matchen var det nämligen uppenbart, att MFF skulle bli tvåa i allsvenskan även utan poängen i Hällevik.

Även det allra första mötet med Mjällby i seriesammanhang var speciellt.
1980 var Mjällby uppe i allsvenskan för första gången. När lagen möttes på Malmö stadion hade Kommunal utlöst en strejk som bland annat omfattade idrottsplatsvaktmästarna.
Det innebar att MFF inte kunde ta upp entréavgifter. Med gratis inträde påstods det att det kom 17 000 åskådare till matchen.

Då ska man komma ihåg att vid den tidpunkten hade en åskådarsiffra på drygt 3 000 varit mer normal. Om det verkligen var 17 000 personer på matchen kan man också ifrågasätta, eftersom det rörde sig om en uppskattning från polisen.

MFF försökte få frivilliga intäkter genom uppsamlingsbössor och försäljning av programbladet med extra påslag.
Det finns en film med MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkman från det tillfället:
http://bit.ly/ax6JvG

Mjällby är också fantastiskt för att man under alla år i stor utsträckning satsat på talanger från det egna området.
I dagens Mjällbytrupp är 19 spelare från Hällevik eller dess omgivning. Tobias Linderoth, Chippen Wilhelmsson, Bagarn Rosengren och Mattias Asper är storspelare som alla har börjat sin karriär i Mjällby.

Men man har även gjort uppmärksammade värvningar. Inför den första allsvenska säsongen köptes Anders Linderoth hem från proffspel i Olympique Marseille.
En spelare som också skapade uppmärksamhet var lånet av engelsmannen Frank Worthington från Wolverhampton. Frank gjorde bara tio matcher för Mjällby, men hann i högsta grad sätta avtryck både bland fotbollssupportrar och allmänhet.

Några år senare blev Frank Worthington intervjuad om sin långa karriär och följande utspann sig:
– Which is the best club you ever been to?
Utan betänketid svarade Worthington:
– Hanöhus night club.

Dagens frågesportförslag:
Vem var tränare när Mjällby första gången tog sig till allsvenskan?

Det var förstås Bosse Nilsson, som några år senare gjorde samma sak med HIF. Men Bosse ingick även i MFF:s ledartrio under det senaste guldåret 2004. Det var då som tränarrummet döptes om till Gökboet, eftersom invånarna hämtats från Trelleborgs FF, Landskrona Bois och Helsingborgs IF.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Han föredrog krocket framför MFF

Wed, 13 Oct 2010 10:45:32 +0200

Författare: Håkan Malmström

Under åren har det förekommit att MFF värvat spelare från Kalmar. I mitt minne dyker det upp framför allt två.

Den förste var målvakten Tony Ström. I början av säsongen 1981 hamnade MFF i målvaktskris när Janne Möller bestämde sig för att flytta över till Bob Houghton och hans Bristol City.
Kalmars andremålvakt Tony Ström hade värvats som backup och han fick stå de 21 resterande allsvenska matcherna det året.

I årsboken konstaterade MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkman, att försäljningen av Janne Möller hade räddat klubbens ekonomi, men samtidigt kostat åtta poäng och en Uefacupplats.
Att därur skönja en betygsättning på Tony Ströms insats var inte svårt.

Däremot kan man tala om succé när MFF värvade Thomas Sunesson inför säsongen 1983.
Sunesson började göra mål för MFF, blev landslagsman och såldes vidare till Schweiz efter en och en halv säsong. En god investering för MFF.

Men den värvning mellan Kalmar och MFF som fick störst betydelse för framtiden – den blev aldrig av.

När Thomas Sjöberg 1976 begav sig iväg på sitt första proffsäventyr behövde MFF en ersättare.
Tränaren Bob Houghton var helt klar över vem han ville ha: Jan-Åke Lundberg i Kalmar.
Han var lång, bra på huvudet, målfarlig och var i Bob Houghtons spelsystem den perfekte för att bli ersättare för Sjöberg som target-player.

Det blev också långt gångna förhandlingar när Jan-Åke plötsligt bestämde sig för att stanna i Kalmar.
Han ville inte lämna sina kompisar.

Kamraterna blev hans fall, kan man säga. I umgänget ingick att då och då spela badminton. Och det var i samband med sådan aktivitet som hälsenan gick av på Jan-Åke.
Det blev en lång rehabiliteringsperiod, därtill en del följdskador. Dessvärre innebar det att Jan-Åke i princip aldrig återkom på fotbollsplanen. Han var bara 24 år när det var färdigspelat.

Man kan undra hur många gånger han ångrat att han inte nappade på MFF:s anbud? I stället för att stanna i Kalmar och spela badminton med kompisarna.

Jan-Åke Lundberg slutade dock inte att idrotta helt. Eller hur man ska uttrycka det när han valde den betydligt mindre krävande sporten krocket!
Det är sådan utövning som vi alla har erfarenhet av hemma på gräset och under semestern.
Men den finns även i tävlingsform och Jan-Åke Lundberg har blivit svensk mästare ett antal gånger.

I den sporten ställdes det höga förväntningar på Jan-Åke. På förbundets hemsida säger förbundskapten Thomas C Ericsson:
”De förhatliga spel av låg kvalitet man i många år kunnat köpa i varuhus och på bensinmackar har sänkt sportens status. Förhoppningsvis kan Jan-Åke Lundbergs produktion vända den trenden.”

Jan-Åke nöjde sig nämligen inte bara med att spela krocket, utan satte också igång att framställa redskapen. Först i hobbyform och numera i rationell produktion.
Och det måste vara skillnad på kvalitén jämfört med ”billiga mackar”. Lundbergs redskap får man ge 3750 kr för – ändå kallas det utrustning för ”trädgårdskrocket”.

Det har alltså förekommit blandade resultat i utbytet mellan MFF och Kalmar.
Att MFF tvingades spela en säsong i Superettan var nämligen Kalmars fel – nästan helt och hållet.
Kalmar vann nämligen båda de inbördes matcherna i allsvenskan 1999 och bäddade därmed för MFF:s degradering.

Men i fallet drog man faktiskt med sig Kalmar. Trots att Kalmar ledde serien på våren hamnade man till slut på kvalplats och fick sedan se Gais sno den allsvenska platsen.

Så går det!

Dagens frågesportförslag:
Det har även förekommit att MFF:are flyttat till Kalmar. Bland annat var det en spelare som gick den vägen år 2000.

Det var Brune Tavell som gjorde en sejour i Kalmar FF det året, sedan han inte lyckats spela till sig en ordinare plats i MFF. Brune är för övrigt fortfarande aktiv och spelar numera i division 3 för Karlberg i Stockholm.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

När jag fick applåder av Bosse Larsson

Thu, 07 Oct 2010 08:45:17 +0200

Författare: Håkan Malmström

Under fyrtio års flackande runt om i världen har det naturligtvis förekommit vissa incidenter. Denna platsar definitivt på topp-tio.

Det var i mars 1977. Eftersom Malmö ett par månader senare skulle arrangera tidernas första VM i badminton var jag satt under utbildning.
Så jag åkte till London för att bevaka All England, som fram till dess hade betraktats som inofficiellt VM.

Nu hände sig att veckan därpå skulle MFF ha träningsläger i England. I Lilleshall Sport Center, närmare bestämt.
Kombinationen var given och jag frågade den resebyrå som arrangerat resan för MFF, hur jag skulle ta mig från London till Lilleshall, som jag visste låg i trakterna av Birmingham.
– Du tar tåget till Newport och sedan en taxi därifrån, var den enkla instruktionen.

Allt gick bra till att börja med. Biljetten fixade man i en kiosk, tåget avgick som planerat och några timmar senare steg jag av i Newport.
Uppsökte en sån där typisk Londoncab, bad om att få bli körd till Lilleshall Sport Center.
Chauffören startade, men föreföll något villrådig. Han var inte riktigt säker på hur man körde för att komma dit.
I själva verket hade han inte en blek jäkla aning om vart vi skulle.

Så han stannade ett antal gånger och frågade lokalbefolkningen om vägen. Ingen visste. Totalt var vi nog ute och åkte en halvtimme utan att över huvud taget ha en aning om vart vi var på väg.
Stoppen och pratstunderna med personerna fick mig att känna den första misstanken om att allt inte stod rätt till. Den dialekt som pratades var ingen som jag kände igen från mina engelskstudier på Kirsebergsskolan.

Inte förrän vi i princip var tillbaka på stationen igen hade den i och för sig trevlige taxichauffören löst gåtan.
Han tog fram ett häfte som i princip var någon sorts postnummerkatalog. Visade mig och sa:
– Titta här. Det finns 22 Newport i Storbritannien. Och du befinner dig här.
När han pekade insåg jag direkt, att jag hamnat i det Newport som låg i södra Wales.

Jag förbannade den bristande brittiska fantasin. Hur fasen kan man döpa 22 orter till samma namn?
Att det blev som det blev hade också en förklaring. Av de 22 Newport som fanns var det bara ett som hade en järnvägsstation – det som låg i Wales.

Den här händelsen dök upp i mitt medvetande när jag insåg att årets Ryder Cup i golf spelades just i detta Newport i Wales.
Så man kan säga att det var jag som visade vägen.

Men för min del slutade resan inte där, av det enkla skälet att det inte var dit jag hade tänkt mig resa.
Efter några timmars väntan i Newport – det finns pubar även där – fortsatte jag resan med tåg till Birmingham.

Mitt i allt elände hade jag lite tur. Just vid denna tidpunkt pågick VM i bordtennis i Birmingham.
Sydsvenskan hade Torsten Tegnér, salig i åminnelse, på plats. Och jag fick sova över i hans rum.

Dagen därpå gick resan vidare till slutmålet Lilleshall. Jag hade haft kontakt och berättat om mina problem.
Så jag stegade in på Lilleshall Sport Center exakt ett dygn försenad.

MFF:arna hade just börjat intaga sin lunch. Där satt Bosse Larsson, Krister Kristensson, Staffan Tapper, Puskas Ljungberg och alla de andra, ja, till och med lille Robert Prytz hade fått en plats i ett hörn.

När jag stegade in i salongen avstannade all verksamhet och hela MFF-truppen tog upp en spontan applåd.
Med min medfödda ödmjukhet misstänkte jag förstås att det var för att de läst någon av mina artiklar.

För det kan väl inte ha varit för något annat?

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Invänta alltid tjocka damen

Wed, 22 Sep 2010 11:50:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

”Det är inte slut förrän den tjocka damen har sjungit.”
En lustighet som hämtats från operans värld. Men det finns fotbollsmatcher med ungefär samma budskap, även om man där inte tar hänsyn till kön eller storlek.

Ingen riktig supporter ger väl riktigt upp förrän domaren blåst slutsignal. Hur hopplöst det än må vara.
Under minst två gånger under åren jag följt MFF har jag varit med om att laget har vänt 0–3-underlägen till seger.

Den första var premiären 1962 när Elfsborg tog ledningen med 3–0 på Malmö stadion. MFF vände och vann med 5–3.
Underläget berodde inte i första hand på målvakten Bertil Sieberger (då fortfarande Svensson). Annars var Bertil en av de märkligare målvakterna i MFF:s historia.
Han var helt omöjlig att överlista med skott innanför straffområdet, då tog han allt. Men när det var skott från långt håll, speciellt i kvällsmatcher, släppte han in den ena tösalyran efter den andra.

Problemet löste varken tränaren Kajan Sandell eller lagledaren Eric Persson, utan det gjorde ögonläkaren.
Bertil var mer eller mindre halvblind.
Åtminstone kan man uttrycka sig så slarvigt i det här sammanhanget. I själva verket visade det sig att Bertil var otroligt närsynt. Ni har inte sett honom utan glasögon sedan den dagen.

Vändningen i det här aktuella fallet hade dock snarare sin förklaring i den kraftiga blåsten i planens längdriktning.
Då är det lätt förstå, att Elfsborg hade medvind i den första halvleken. Samtidigt ska påpekas, att MFF hann hämta upp till 2–3 innan halvtidsvilan och avgjorde sedan i den andra halvleken med vinden i ryggen.

Den andra märkliga vändningen kom mot dagens motståndare IFK Göteborg, på Nya Ullevi 1994.
Vid det tillfället stod det fortfarande 3–0 i halvtid.

Jag var Sydsvenskans representant på matchen och har ett speciellt minne av just halvtidsvilan.
Då blev jag ifattsprungen av gamle Österledaren Stig Svensson – jag vet egentligen inte riktigt varför, men vi hade ett synnerligen gott förhållande till varandra.

Så han smög upp och sade mer eller mindre i förtroende till mig:
– Håkan, det här är det sämsta Malmö jag någonsin har sett. De kan få svårt i år.
Kanske ska det sägas, att Svensson inte var helt opartisk. Dels var segrar över MFF det bästa han visste som Österledare, men i den här matchen berodde det mer på att barnbarnet Joachim Björklund spelade i Blåvitt.

I den andra halvleken vände MFF till ledning och seger med 4–3, utan att någon av anfallarna Peter ”Hulda” Hillgren eller Jörgen Pettersson gjorde mål. Det tog bara en halvtimme. Sista kvarten blev mållös.
Under de sista 45 minuterna bättrades även Stig Svenssons sprinterförmåga och han var som bortblåst vid slutsignalen.

Till minnesvärda matcher mot Göteborg hör förstås också säsongsavslutningen 1965 på Malmö stadion.
Bland annat för att matchen slutfördes i nästan kompakt dimma. Det var svårt för oss på ståplats att se bollen när den befann sig i närheten av sittplatssidan.

Jo, det var kanske en sak till med den matchen.
MFF vann med 3–0 och säkrade klubbens första SM-guld på 12 år, en tid som sammanföll med när mitt MFF-intresse hade väckts.
Så klaga inte ni, som tycker det är länge sen sist.

Dagens frågesportförslag
I näst sista omgången 2004 kom det nästan 39 000 åskådare till Nya Ullevi för att se MFF slå Göteborg med 2–1 och vandra vidare mot guldet. Vem var MFF:s målskyttar i den matchen? Båda spelar allsvenskt i andra klubbar numera.

Många kommer förstås ihåg Thomas Olssons kanon som betydde 2–0. Thomas, som sannolikt finns med i Göteborgs laguppställning mot MFF. Det första målet gjordes av Peter Abelsson, numera Trelleborg. Göteborgs målskytt blev för övrigt – Peter Ijeh.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

1965 var ett härligt år

Mon, 13 Sep 2010 13:18:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Det är väl på gränsen om inte 19 augusti skulle göras till en allmän flaggdag, åtminstone i Malmö. Just den dagen 1965 vann nämligen MFF på Olympia över HIF med 10–1.
Bosse Larsson och Lasse Granström gjorde tre mål vardera.

Även om vi talar om en match för 45 år sedan så var det inte speciellt vanligt med storsegrar på den tiden heller. Ett sådant målkalas har aldrig vare sig förr eller senare åstadkommits av ett bortalag.

Jag vet inte hur viktigt det är att påpeka det, men HIF spelade med tio man under 75 minuter. Inte på grund av utvisning, utan en skada. På den tiden fick man inte sätta in några ersättare.
Den senare möjligheten kom för övrigt året därpå, efter något års försöksverksamhet i gamla division 2. Och man fick bara ha en avbytare på bänken.
Sedan har den biten utvidgats steg för steg så att lagen i dag har sju avbytare ett välja mellan.

Säsongen 1965 hade för övrigt inletts med ett derbyt mot HIF – hur smart var det ur publiksynpunkt? Runt 6 000 på Malmö stadion.
I den matchen släppte MFF fram debutanten Ulf ”Lilleman” Sivnert på högerkanten. Det blev succé, men tyvärr var ”Lilleman” för vek för att få den karriär hans talang talade för.
MFF vann med 5–0, alltså blev det totalt 15–1 i matcherna mot HIF. Och naturligtvis slutade året med MFF:s sjätte allsvenska guld, det första under Antonio Duráns ledning.

Det var också i den vevan som MFF slog det publikrekord som sannolikt kommer att stå sig i eviga tider.
1967 kom 29 328 åskådare till derbyt mot HIF. I övrigt finns ingen anledning att fästa något som helst intresse vid den matchen (HIF vann med 2–1 efter att Inge Danielsson gjort ett av målen).
Det var för övrigt det året som MFF vann allsvenskan trots att Bosse Larsson vid tillfället befann sig på proffssejour i Stuttgart.

För dagens MFF-supportrar finns det säkert fler som kommer ihåg 3–3-matchen 1993 inför 28 722 åskådare när HIF var tillbaka i allsvenskan efter 24 år.
Tio minuter in på andra halvlek ledde HIF med 3–0, sista målet av Henke Larsson.

I den andra halvleken hade MFF en tiominutersperiod som har gått till historien. Inhopparen Jonas Axeldal gjorde två mål och sedan satte Anders Andersson 3–3-målet. Allt mellan den 70:e och 79:e minuten.

Den matchen hade en liten pendang till vad som hade hänt i Helsingborg 1954.
Då ledde bortalaget MFF med 3–1 inför vad som också i HIF:s fall var ett publikrekord som aldrig kommer att slås, 26 154 åskådare. Även den matchen slutade 3–3.

Det absolut senaste att erinra om är förstås matchen 2003 på Malmö stadion. MFF vann med 5–0, tre mål av Niklas Skoog och två av Andreas Yngvesson, inför 27 477 åskådare.
Den ende MFF-spelaren av dagens aktörer som var med den gången är Joseph Elanga.

Dagens frågesportförslag
Vem blev historisk 1965 som den ende spelare som gjort ett 10–1-mål i allsvenskan?

Svaret finns bland annat i boken ”100 MFF:are”. I kapitlet om Ingvar Svahn.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Elfsborg – en dyr affär för Sverige

Fri, 27 Aug 2010 09:36:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Elfsborg? Varför heter klubben så?
Trots att det var den första MFF-motståndare jag kom i kontakt med (se nedan), har det aldrig blivit tillfälle att närmare fundera över varför Elfsborg heter just så.

Dokumentationen är inte den allra bästa, men med delvis egna logiska slutsatser måste de har gått till så här:
Föreningen bildades 1904 – oj, äldre än MFF – med namnet Borås Fotbollslag. Men när man två år senare kom med i RF ändrades namnet till IF Elfsborg.

Namnet fick man efter Älvsborgs regementet, I19, som var det stora regementet i Borås. Och så ändrade man stavningen till den äldre varianten, Elfsborg.
Samma omständighet som gör att laget från Gävle kallar sig Gefle.

Mest känd i historien är förstås Älvsborgs lösen.
Det var när Sverige, vid två tillfällen, tvingades betala stora lösensummor i samband med fredsavtal för att behålla Älvsborgs fästning. Och det finansierades genom ett höjt skatteuttag. Tack, Elfsborg.

På senare år minns vi att när man kunde utläsa på registeringsskylten var bilarna kom ifrån, var de som hade länsbokstaven P mest fruktade.
P-bönderna som de kallades, inte minst för sin oförmåga att anpassa sig till trafikreglerna utanför åkrarna. P stod för Älvsborgs län, där Borås var en av städerna.

Dock inte residensstad. Det var Vänersborg. Ungefär som om Eslöv skulle varit residensstad i gamla Malmöhus län. Hur roligt hade det varit?
Numera heter det Västra Götalands län och Skåne län.

Elfsborg gick upp i allsvenskan 1926, alltså den tredje säsongen som allsvenskan fanns.
Därför är det inte så kontigt att Elfsborg och MFF har råkat på varandra vid ett stort antal tillfällen under åren.

Då är det naturligt att det blivit en del minnsvärda möten mellan klubbarna.
* Det var i en match mellan MFF och Elfsborg 1939 som spelarna för första gången uppträdde med nummer på tröjorna.
MFF hade nummerna 12–22 och Elfsborg skulle haft 1–11. Just så, skulle ha haft. Elfsborg vägrade nämligen numrera spelarna så MFF var ensamt om nyordningen.

* 25 april 1954 är ett mer privat minne. Jag såg min första fotbollsmatch, MFF slog Elfsborg med 3–0. Nyligen blev jag testad på om jag kom ihåg MFF:s laguppställning. Det gjorde jag, men ska erkänna att jag chansade lite på vem som spelade högerytter. Drog till med Tore Söderholm, vilket var rätt. Någon som minns honom?

* Premiären 1962 på Malmö stadion. Elfsborg, med Ove Grahn i laget, tog ledningen med 3–0 i första halvlek, men MFF vann till slut med 5–3. En stark blåst i planens längdriktning är den största förklaringen till den otroliga vändningen.

* Serieavslutningen 1968. Elfsborgsmålvakten John Hedin gjorde sitt livs match så att det blev 0–0. Det innebar att Öster gick förbi och snodde det allsvenska guldet från MFF.

* 1976 tog MFF sin största hemmaseger mot Elfsborg, 6–0. Bosse Larsson gjorde två mål, Tore Cervin, Thomas Sjöberg, Conny Andersson och Puskas Ljungberg de övriga.

* MFF:s första bortamatch guldåret 2004. Elfsborg ledde med 1–0. Jag var där och det kunde varit både 3–0 och 4–0. Men sedan gjorde Afonso Alves tre mål och MFF vann med 5–1. Det var sista MFF-matchen på gamla Ryavallen.

* Serieavslutningen 2004. Jon Inge Höilands straffretur som bärgade det första MFF-guldet på 16 år.

* Varför inte påminna om fjoråret då MFF tog sin näst största seger, 5–0 på Swedbank stadion. Daniel Larsson och Eddie Ofere gjorde två mål vardera, Gische ett.

Dagens frågesportförslag:
När Elfsborg vann allsvenskan 1961 var det en unik prestation. På vilket sätt?

Elfsborg blev den första nykomlingen som vann allsvenskan direkt. Tyvärr var det just Elfsborg som sedan hjälpte Öster att upprepa den prestationen 1968 (se ovan).

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Första matchen mot Gefle finns inte

Mon, 09 Aug 2010 12:56:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Gefle IF är faktiskt en av MFF:s tidigaste motståndare i allsvenskan, men den matchen finns inte.

Åtminstone syns den inte i statistiken.

Det var nämligen säsongen 1933–34 som lagen första gången låg i allsvenskan samtidigt. Men det var det året då MFF diskades för brott mot amatörbestämmelserna.
Resulten av MFF:s matcher ströks och klubben flyttades ner i division 2.
På det sättet klarade sig Gefle kvar i allsvenskan, men föll ur året därpå i stället.

Därefter dröjde det till mitten av 1980-talet innan Gefle gjorde två nya allsvenska säsonger. Och numera är Gefle någorlunda etablerat i allsvenskan sedan 2005.

Men det finns ett intressant mellanspel också. Återkomsten till allsvenskan är resultatet av en sammanslagning med Brynäs 1979.
Det var framgångarna för ishockeylaget som medförde en satsning även på fotboll. 1964–72 tog Brynäs SM-guld i ishockey sju år av nio och blev tvåa de båda övriga gångerna.

1974 spelade Brynäs allsvenskt även i fotboll. Det vore fel påstå att man gjorde några resultatmässiga nedslag i den allsvenska historien. Suveränt sist med bara två segrar.
Ändå blev man historiskt. I premiären mot Halmstad den 13 april ingick Ronnie Powell i laget.
Han blev därmed den förste utländske spelaren i allsvenskan.

Då hade man ändrat regeln som fram till dess förbjöd utländska medborgare att tävla om svenskt mästerskap. Och allsvenskan var ju liktydigt med SM.
Ronnie Powell kom från England, men det hade ingenting med dagens värvningar att göra. Jag minns att jag gjorde en telefonintervju med honom i den vevan och han förklarade, att det var kärleken som fört honom till Sverige.
Den ledde sedan till att paret fick sonen Magnus Powell, som dock fick flytta till Örebro och Helsingborg för att få spela allsvenskt.

Det här med utlänningsförbudet drabbade i synnerhet Landskrona Bois. I slutet av 1960- och början av 1970-talet drällde det av danska spelare i dåvarande division 2. De ekonomiska förutsättningarna var nämligen bättre på den här sidan av Öresund – en liten randanmärkning med tanke på dagens läge.
När Landskrona 1970 vann division 2 och kvalade upp i allsvenskan (med nyligen bortgångne Karl-Erik Hult som tränare) hade man två danskar i laget. Men det var bara att säga adjö till dessa när det året därpå var dags för spel i allsvenskan.

När MFF mötte Gefle i allsvenskan 1984 vann men med 7–2 hemma och 4–2 borta. I båda matcherna var det Per Olsson som svarade för ett av Gefles mål.
Dessa målskytteegenskaper ledde till att Per Olsson värvades till MFF.
Man kan kanske inte tala om någon succé. Per Olsson gjorde fyra allsvenska inhopp för MFF 1985, ingen match från start.
– Konkurrensen var otrolig, har Per Olsson berättat. Björn Nilsson, Mats Magnusson och Lasse Larsson fanns i truppen – att slå ut två av dem var näst intill omöjligt.

I stället flyttade Per Olsson till Halmstad några år innan han återvände hem till Gefle. Och där etablerade han sig som tränare. Som sådan har han nu varit verksam sedan laget gick upp i allsvenskan 2005.

Dagens frågesportförslag
2006 vann Gefle hemma mot MFF med 4–3. Vad stod det i halvtid?

Usch, det är väl alltför många som kommer ihåg att MFF ledde med 3–0 efter halva matchen.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Vad betyder egentligen GAIS?

Wed, 28 Jul 2010 16:03:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Det brukar återkomma i diverse frågesporter: Vad betyder Gais?
Ett korrekt svar är Gärsnäs Allmänna Idrottssällskap.

Emellertid är det väldigt sällan som det är det svaret som avses. I stället ska förkortningen uttydas: Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap.

Det där med ”atlet” brukar var stötestenen. Bakgrunden är att när Gais bildades 1894 (äldre än MFF) så var det för att ”anordna övningar och tävlingar i allmän idrott, brottning och viktlyftning”.
Gais klubbmärke har också blivit välkänt. Det med sköld och stjärndekoration. Den gröna färgen symboliserar den allmänna idrotten, friidrotten, och den röda färgen kraftsporterna.
Fotbollen tillkom senare, men bara lite. 1897 kom den med på programmet.
Och Gais visade tidigt framfötterna. När allsvenskan startades 1924–25 så var Gais den förste segraren.

Det dröjde till 1931, när MFF var nykomling, som de båda lagen möttes för första gången.
Sånt gammalt ska man förstås inte fästa något större avseende vid, därför är det oväsentligt att det var först i det åttonde mötet som MFF stod som segrare.
Senast Gais vann allsvenskan var 1953–54. Det var den säsongen som MFF låg på nedflyttningsplats under vinteruppehållet (man spelade höst-vår på den tiden).
Men MFF rådde man inte på. 1–1 på Malmö idrottsplats, vilket var början på MFF:s uppryckning som dock inte hindrade Gais från att vinna allsvenskan det året.

En minnesvärd match var på Idrottsplatsen 1956 – och jag låg bakom Tore Svenssons mål.
MFF vann med 8-2! ”Lill-Kick” Svensson fastställde slutresultatet.
Nästa storseger för MFF var i oktober 1967. Trots bortaplan vann MFF med 7-1.
Att det årets skyttekung Dag Szepanski gjorde två mål var inte lika anmärkningsvärt som att tre backar, Jörgen Ohlin, ”Tejpen” Björklund och Ulf Kleander blev målskyttar.

Ser vi på modernare tider kan man konstatera att Roland Nilsson varit på ömse sidor som tränare under de senaste nio matcherna lagen emellan.
Och aldrig varit på den segrande sidan!

2007 – hemmapremiär – vann MFF med 1–0. Målet gjorde Junior på frispark.
Inte nog med det. Målet var det 3 000:e för MFF i allsvenskan.
Själv har jag ingenting emot att glömma den matchen.
Det var som vanligt tidspress efter matchen när omdömena skulle summeras.
Vid ett tillfälle tog tanken en genväg till tangentbordet, utan att passera ordlistan.
Så här råkade jag formulera det i Sydsvenskan dagen efter:
”Junior blev historisk i MFF-analerna.”

De som tidigare skrivit in sig i annualerna var:
Mål 1 000: "Kajan" Sandell på Norrby i oktober 1955.
Mål 2 000: Robert Prytz mot Djurgården 1980.
Jag tillhör säkert en minoriet som sett alla de tre målen som passerat tusensträcket.

Förra årets matcher mellan MFF och Gais hade mycket brasilianskt över sig.
Gais Wanderson gjorde två mål i Malmö så att det slutade 2–2.
Och i Göteborg var det Figueiredo som säkrade 1–1 på en straff i slutminuten.
Några mål från Wanderson blir det inte denna gång. I stället för Swedbank föredrar han sandbank i Saudiarabien.

Dagens frågesportförslag
Vilken förbundsordförande har spelat för både MFF och Gais?

En riktig luring. Rickard Fagerlund (som dog nyårsafton förra året) var ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1983–2002. Det var under sin aktiva tid i den sporten som han representerade de båda föreningarna.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

AIK är MFF:s mesta motståndare

Wed, 21 Jul 2010 08:41:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

AIK är faktiskt den motståndare som MFF har mött flest gånger under sina 100 år. Vid 146 tillfällen har klubbarna stött på varandra i allsvenskan. Göteborg har MFF mött i motsvarande sammanhang 136 gånger.

Då är det inte så konstigt att det vid ett flertal gånger varit avgörande matcher när AIK och MFF spelat mot varandra. Både med positivt och negativt utfall för MFF:s del.

Den 29 maj 1932 spelade lagen oavgjort, 5–5.

MFF:s egen 100-åring Andreas Nilsson var med i den matchen. Han berättar:

– Sista tio minuterna stod vi bara och spelade bollen mellan varandra på mittplan. Inget av lagen ville anfalla, eftersom resultatet gynnade båda.

* AIK säkrade genom poängen SM-guldet, det första ett Stockholmslag hemförde.

* MFF klarade sig kvar i allsvenskan.

* Det kanske viktigaste av allt: MFF klarade sig på IFK Malmös bekostnad.

Alltså var det utan tvekan den dag då det definitiva maktskiftet skedde i Malmös fotbollsvärld. ”Di gule” har sedan dess varit lillebror.

Kuriosamässigt kan också påpekas, att det var första gången som MFF spelade en match i Stockholm. Det var på Stockholms stadion, eftersom Råsunda ännu inte var byggt.

Den 3 juni 1951 kan man säga att det var lite tvärtom jämfört med ovantående. AIK vann med 1–0, vilket inte gynnade något av lagen.

* AIK ramlade ur allsvenskan i alla fall.

* MFF fick sin svit av 49 matcher i rad utan förlust bruten. En slarvig bakåtpassning från Erik Nilsson ledde till AIK:s segermål.

1 maj 1955 vann AIK i Malmö med 1–0. Matchen har ingen framträdande plats i klubbarnas historieböcker. Bara i min egen. Det var första gången jag såg AIK spela.

Och jag minns att Kurre Hamrin spelade högerytter i AIK. Dessutom hade man Ingvar ”Tjotta” Olsson som center. Han blev mer bekant när han sedan började sjunga in skivor.

Hans inspelning av ”Rosen och fjärilen” var tillsammans med Bill Haleys ”Rock around the clock” klenoder in sin samlinga av stenkakor (78-varvsskivor).

Ett mörkt inslag i MFF:s historia var matchen på Råsunda 1960. AIK vann med 7–1, vilket innebar den största allsvenska förlusten någonsin.

Detta trots att Jan Ekström gett MFF ledningen med 1–0.

Man brukar ofta plocka fram gamla mästarlag, men här är namnen på de elva spelare som medverkade till detta fiasko: Tore Svensson – Gert-Arne Nilsson, Rolf ”Tejpen” Björklund – Gert Lundqvist, Bertil Elmstedt, ”Lill-Kick” Svensson – Charles Gustafsson, Henry Thillberg, Jan Ekström, Prawitz Öberg, Ingvar Svahn.

Lite märkligt att så bra spelare kunde klappa igenom. Nio av dem hade A-landslagsmeriter, de två återstående hade spelat i B-landslaget.

En liten förklaring till det stora nederlaget kan vara, att MFF fick en reaktion efter att veckan innan besegrat ”di gule” i derbyt.

Näst sista omgången 1977 ställde Bob Houghton över tre landslagssspelare i matchen mot AIK. Anledningen var att guldet redan var säkrat och att MFF hade en Europacupmatch några dagar senare. AIK vann med 3–1 (Sanny Åslund gjorde alla tre målen) och klarade sig därmed kvar i allsvenskan på IFK Sundsvalls bekostnad.

Två år senare var Sundsvall tillbaka i allsvenskan och Bob Houghton tvingades ha polisbeskydd på bänken när lagen möttes i Sundsvall.

1986 var det första gången som MFF tog SM-guld enligt slutspelsmodellen. I andra finalmatchen mot AIK vann MFF med 5–2 efter tre mål av Lasse Larsson och två av Mats Magnusson.

När AIK tog sitt andra SM-guld 1992 så var det på nytt i matchen mot MFF det säkrades. AIK vann på Malmö stadion med 3–2 i sista omgången.

Den dystraste dagen i MFF:s långa historia var sannolikt den 23 oktober 1999. På Råsunda vann AIK med 3–0 i den näst sista omgången, vilket innebar att MFF åkter ner i Superettan.

Dagens frågesportförslag

Vem stod i MFF:s mål när den förlustfria sviten bröts mot AIK 1951?

De flesta bör gissa på Helge ”Gripen” Bengtsson, eftersom det var han som var ordinarie i MFF:s första guldgäng. Men i just den här matchen var det Bror Pettersson som vaktade målet.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Dessa journalister är ”gula”

Wed, 26 May 2010 11:37:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Ack vad jag längtar tillbaka till den tiden då vi hade två Malmölag i allsvenskan. (1956–62).

Det var en klar uppdelning mellan lägren, ”di blåe” mot ”di gule”.

Detta var innan huliganismen uppfanns. I stället för knivar, bollträn och slagsmål avväpnade vi motståndarsidan med att, förvisso kraftfullt, kalla dem för ”din gule jävel”.

Jag har i en annans blogg, förvisso med glimten i ögat, blivit beskylld för att glädjas över ”di gules” nuvarande kräftgång.

Ingenting kan vara felaktigare. Det vore mig främmande att se något positivt i andras misslyckanden.

Fast jag gråter inte …

När jag kom in i tidningsvärlden (fick min första artikel publicerad 1966) så märkte jag tidigt att även inom journalistkåren fanns det en klar uppdelning.

På den tiden rekryterades nämligen sportjournalister i största möjliga utsträckning från Malmö med omnejd. Och hade då en bakgrund i Malmös fotbollsvärld med sig.

Så är det inte längre.

För några år sedan kom det en kvinnlig sommarvikarie till Sydsvenskans sportredaktion. När jag testade vad hon kunde om MFF, visade det sig att hon inte visste vem Bosse Larsson var!

Kvinnan, som jag gillar, har efteråt sagt att hon upplevde det som att jag tänkte kasta ut henne genom fönstret med röven före.

Hon – och numera många – anförde att hon inte var född när Bosse spelade. Det är en förklaring, men ingen ursäkt. Historia ska man studera.

Ålder, utomskånsk härkomst och framför allt ”di gules” kräftgång har gjort att det inte längre finns någon antagonism mellan blått och gult i journalistkåren.

Det finns dock några kvarlämningar av gula journalister som fortfarande är aktiva.

Kent Hansson, krönikör i Kvällsposten, är den ende icke-rökaren som är gul långt ut på fingertopparna.

Stefan Alfelt, krönikör i Aftonbladet, har en aktiv IFK-karriär bakom sig och har blivit en hängiven supporter sedan dess.

Mats Olsson, krönikör i Expressen, har i och för sig gjort avbön. Men har man stått i mål för ”di gules” pojklag så går det inte att helt tvätta bort.

Utanför journalistkåren finns SEF:s generalsekreterare Tommy Theorin. Han var ledare för den ”gula maffia” som på Augustenborgsskolan på 1950-talet terroriserade den minoritet som tillhörde det blå lägret.

Även han har försökt frigöra sig. Men, tyvärr – ”en gång gul, alltid gul”.

Journalistkåren har dock tappat ett par ärkegulingar på senare år.

Magnus Månsson på Sydsvenskan var länge IFK:s talesman i världen.

Michael Ljungberg på Arbetet är den gulaste jag har träffat på.

Då kan också påpekas, att båda ovanstående har varit anställda i IFK Malmö.

Och så ska vi inte glömma nyblivne 70-åringen Peter Kastensson som under sin tid på Kvällsposten inte för ett ögonblick försökte dölja var han hade sina sympatier.

Om det inte var bättre förr, så var det banne mig roligare.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

MFF moraliskt mesta mästarna

Mon, 17 May 2010 14:18:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Vilken klubb har tagit SM-guld flest gånger? Enligt okritiska statistiknördar är det IFK Göteborg med 18 segrar. Tvåa MFF med 15.

Men det finns mycket i fotbollens tidiga historia som ger anledning att starkt betvivla en del av Göteborgs SM-guld.
Av någon outgrundlig anledning anses det under åren 1896–1925 ha förekommit en SM-tävling i cupform. Under de åren tog Göteborg tre SM-guld.

Det finns dock en hel del märkligheter kring dessa ”SM-tävlingar”
* SM-status ska godkännas av Riksidrottsförbundet (RF). Det var nog ganska svårt till en början, eftersom RF inte bildades förrän 1903.
* Till en början var det bara lag från Stockholm och Göteborg som fick vara med.
* 1897 vann Örgryte genom att i finalen besegra – sitt eget reservlag.
* 1901 vann AIK finalen över Örgryte – på walk over.
Således finns det all anledning att i högsta grad ifrågasätta dessa års SM-tävlingar.

Lika knepigt är det att de sex första åren som allsvenskan spelades, 1924–30 (höst-vår), gav inte seger i allsvenskan något SM-guld.
Och det fanns ingen annan tävling heller. Det var med andra ord uppehåll i SM-tävlandet, vilket ytterligare förstärker misstänksamheten huruvida det verkligen ska räknas SM-guld tidigare än 1931.

Alltså står egentligen MFF och Göteborg på lika många SM-guld, 15 vardera.

Då måste vi gå till utslagsfrågor, det vill säga vilken klubb som moraliskt har vunnit flest gånger.
* Egentligen räcker det med att gå till 1964 då Djurgården lurade MFF på guldet genom att få en straffspark i slutminuten – faktiskt mot Göteborg. Där förseelsen skedde minst en meter utanför straffområdet.
När den händelsen diskuterades med FV för ett tag sedan, beslöt vi enhälligt att det skulle fastställas till två meter utanför straffområdet …
Skulle inte det räcka för att göra MFF till moraliskt mesta mästarna, så finns det ytterligare en riktig bomb att släppa.
* Göteborg tilldelades guldet 1987 på flest bortamål i SM-finalen (Göteborg vann hemma med 1–0). I Malmö ledde MFF med 2–0, men Tommy Holmgren reducerade till 2–1 efter att han så tydligt tagit med sig bollen med handen, att domaren sannolikt var den ende som inte såg det.
Det SM-guldet skulle MFF haft och inte Göteborg.

MFF är med andra ord den klubb som egentligen vunnit flest SM-guld, åtminstone moraliskt.

VSB (vilket skulle bevisas) som vi avslutade geometriuppgifterna förr i tiden.

Detta har således mycket lite anknytning till Brommapojkarnas, som står som närmaste gäster på Swedbank stadion. Bara två säsongen har MFF och BP legat i samma serie, MFF har aldrig förlorat inbördes möten.

Dagens frågesportförslag:
Brommapojkarna har etablerat sig som Sveriges bästa ungdomsförening. Numera med en MFF:are som ansvarig. Vem?

Jo, efter 22 år som ungdomstränare i MFF och därefter tagit upp Bunkeflo i Superettan flyttade Åke Kallenberg sina fotbollskunskaper till BP.

Läs mer om MFF och annat i Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Åtvidaberg – Sveriges första proffsklubb

Fri, 07 May 2010 08:27:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Det var MFF som införde professionell fotboll i Sverige på 1990-talet. Men i själva verket hade Åtvidaberg gjort det flera decennier tidigare, men då i förklädd form.

I Åtvidaberg fanns nämligen Facit, världsledande industri på skriv- och räknemaskiner. I spetsen för företaget, som ursprungligen hette Åtvidabergs industrier, stod Elof Ericsson och därefter hans son Gunnar Ericsson.
Båda har varit ordförande i Åtvidaberg och dessutom har båda varit ordförande i Svenska fotbollförbundet.
De insåg värdet av att ha duktiga fotbollsspelare i Åtvidaberg. Det gagnade även företaget.

På den tiden rådde en falsk amatörstatus i stora delar av idrottsvärlden. Vi minns hur hela den sovjetiska idrottens framgångar byggde på idrottsmän som var skenanställda av staten.
De nämnde herrarna skulle säkert inte uppskatta jämförelsen, men metoden var densamma.
Fotbollsspelare lockades till Åtvidaberg med anställningar i Facit och diverse andra förmåner som också Facit betalade.

Några av stjärnorna som kom till Åtvidaberg utnyttjade verkligen tiden på Facit till att skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning och efter hand med kvalificerade jobb.
Men för de flesta var jobbet på Facit bara ett sätt att fördriva tiden i väntan på fotbollsträningen.

Ralf Edström värvades till Åtvidaberg och jobbade naturligtvis på Facit.
– Jobbade och jobbade. Jag inventerade och satte ihop en del fakturor. När jag lämnade dem till min chef så knycklade han ihop dem och kastade dem i papperskorgen, när han trodde att jag inte såg. Benno Magnusson och jag satt mest och fikade.

Facits framgångar byggde på mekaniska räknemaskiner. Det påstås att företaget inte var tillräckligt vaksamt när de elektroniska räknemaskiner började dyka upp från Japan.

Märkligt nog började Facits nedgång parallellt med fotbollslagets största framgångar.
* Samtidigt som Åtvidaberg slog ut Chelsea i Cupvinnarcupen meddelade företaget, att 1 000 man skulle friställas.
* När Åtvidaberg tog sitt första SM-guld 1972 var det i princip samtidigt som hela Facit gick omkull, även om det formellt innebar att det såldes till Electrolux.
Under den här tiden hade det dessutom varit Facit som ägt hemmaarenan Kopparvallen. Den övergick i kommunal regi efter kraschen.

Åtvidaberg var också ute på skånskt värvarstråt under storhetstiden. Från IFK Hässleholm hämtades bröderna Bosse och Jörgen Augustsson, från Trelleborgs FF kom Bertil Andersson (men han hamnade i IFK Trelleborg när han återvände) och framför allt lockades Anders ”Puskas” Ljungberg över från MFF.

1969–71 spelade ”Puskas” för Åtvidaberg. Det blev på ett sätt kostsamt för honom, eftersom MFF tog allsvenskt guld två av de åren.
Men det gjorde samtidigt ”Puskas” till en svensk fotbolls rekordman. I stället var han med att vinna cupen två gånger med Åtvid.
Totalt har ”Puskas” därmed sju segrar i svenska cupen – det är det ingen annan som ens varit i närheten av.

Åtvidaberg ramlade ur allsvenskan 1982 och återkom i år, men nu på helt andra premisser än när man hade ett världsföretag i ryggen.

Dagens frågesportförslag:
Åtvidaberg var ett av de fyra lag som MFF mötte i Superettan 2000 och som i år spelar i allsvenskan. Vilka är de övriga tre.

Jo, de tre främsta i serien blev Djurgården, MFF och Mjällby. Längre ner i tabellen återfanns Kalmar och Åtvidaberg åkte faktiskt ur det året.

Läs med om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
hakanmalmstrom.wordpress.com

Så tystar man en TFF:are

Fri, 30 Apr 2010 13:23:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Om någon ledare, spelare eller supporter från Trelleborgs FF skulle börja bli alltför kaxig – vilket i och för sig inte är aktuellt just nu – så finns det ett bra bedövningsmedel.
Säg bara Bollerup!

I alla föreningar finns det svarta märken i historieböckerna. För TFF var det en bortamatch mot Bollerup 1965 i dåvarande division 4. Bollerup vann med 3–2.
Det var i en intervju jag gjorde för Sydsvenskan som Gunnar Persson drog upp händelsen i samband med att han summerade sin TFF-tid inför sin avgång som ordförande efter typ hundra år.
Någon dag senare fick jag ett brev från en av Bollerupspelarna, som gav en närmare information om hur förhållandena mellan klubbarna egentligen var:

”Tre av Bollerups spelare arbetade vid godset och lantbruksskolan i Bollerup. Det var skördetröskning och bråda tider. Styrelsen i Bollerup fick gå till direktören för godset för att få dessa spelare lediga till matchen mot TFF. Med nöd och näppe blev det ledighet i tre timmar.
När det närmade sig matchtid kom de tre spelarna med sina traktorer och skördetröskor och parkerade bredvid idrottsplatsen.
Laget klädde om, slog TFF, duschade och de tre spelarna fortsatte sen sitt arbete med skörden.”

Men det var innan TFF hade hittat sig framgångsrecept – att hämta spelare från Malmö.

Numera framställs TFF som den ”fattige kusinen från landet”. Med all rätt sett ur dagens perspektiv, men så har det inte alltid varit.
Under många år var det Trelleborgslagen, IFK Trelleborg ska inte glömmas, som rensade Malmö på talanger. På ett undantag när – sedan MFF tagit sitt.

Hur det gick till får mer insatta berätta, men på den tiden kunde Trelleborgslagen visa upp ekonomiska muskler som saknades i de övriga Malmöklubbarna.

Det är sannolikt ingen i TFF som vill förneka att vägen till allsvenskan, medaljer och Uefacupframgångar, kom tack vare en stabil grund med spelare som hämtats från MFF. Men då i stor utsträckning sådana som av någon anledning inte platsade längre i MFF.

När jag går igenom min bok ”100 MFF:are” (finns att köpa i MFF-shopen) så visar det sig att av de utvalda har hela 13 även spelat i TFF: Anders Palmér, Arne Månsson, Bosse Larsson, Henry Thillberg, Ingvar Gärd (bara tränare), Janne Möller, Krister Kristensson, Lasse Granström, Lasse Larsson, Leif Engqvist, Prawitz Öberg, Rolf Björklund och Tommy Hansson.
Dessutom har gamla MFF:are som Peter Hillgren, Anders Grimberg, Jan ”Smålle” Sjögren och säkert några till, också gjort stora insatser i TFF.

Även i dagens TFF finns det ett antal spelare med MFF-förflutet, men numera mer av sådan karaktär, att de aldrig nådde riktigt ända fram i MFF.

När vi talar om ”svarta hål” så är det just TFF som orsakat en stort sådant för MFF, den hemska säsongen 1999. I den tredje sista omgången möttes lagen i Malmö.
Det var den hösten när MFF hade flyttat över sina hemmamatcher till Malmö idrottsplats, eftersom publikanslutningen den gången inte var större än att det fanns tillräckligt med åskådarutrymmen där.
Publikintresset för ”ödesmatchen” mot TFF var emellertid långt större än vad Idrottsplatsen kunde härbärgera och en flytt tillbaka till Stadion diskuterades.

Styrelsen beslöt på spelarnas enträgna begäran, att matchen trots allt skulle spelas på Idrottsplatsen. Det kom 7 400 åskådare. Om matchen gått på Stadion i stället kan man bara spekulera i hur många som kommit, men tillräckligt många för att det skulle gett MFF ytterligare en miljon kronor i intäkter.

Matchens resultat blev ännu kostsammare. TFF vann med 2–1 sedan ”Micke” Hansson, med pojklagsförflutet i MFF, gjort segermålet. Det innebar att MFF ramlade ur allsvenskan, även om själva faktumet dröjde till veckan därpå när guldjagande AIK vann på Råsunda.

Veckans frågesportförslag:
Vem har gjort 114 matcher för MFF och 403 för TFF?

En av de få spelare som gått den omvända vägen är Ulf Kleander. Han slog igenom i TFF innan han värvades till MFF och tog två SM-guld 1970–71. Han återvände sedan till TFF 1974.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
hakanmalmstrom.wordpress.com

Den värsta dagen i mitt MFF-liv

Thu, 22 Apr 2010 14:20:04 +0200

Författare: Håkan Malmström

I samband med MFF:s 100-årsjubileum gjordes det många listor över ”mitt bästa MFF-minne”, men blott ett fåtal på ”mitt värsta MFF-minne”.
De flesta hade degraderingen 1999 som det hemskaste,men jag har varit med om värre.
25 oktober 1964. Det är en sådan ”jag-vet-var-jag-var-datum” i nivå med Kennedymordet, månlandningen, Palmemordet och andra historiska dagar.

Men vi kanske ska ta det från början:
* När tre omgångar var kvar av allsvenskan 1964 ledde MFF med fem poäng i förhållande till Djurgården. Vi ska komma ihåg, att det fortfarande var tvåpoängssystemet som gällde.
MFF förlorade borta mot Örgryte, medan Djurgården slog Helsingborg.

* Men det innebar fortfarande att MFF skulle säkra guldet genom att vinna hemmamatchen mot Örebro.
Det blev bara 1–1 sedan Örebro varit i ledningen och Prawitz Öberg först i slutminuten kvitterade på en frispark. Djurgården vann borta mot Degerfors.

* Inför sista omgången hade MFF två poäng mer än Djurgården och fem måls bättre målskillnad. Det borde vara en ledning som skulle räcka.
MFF var i en ordentlig formsvacka. Norrköping vann avslutningsmatchen med 3–0. När slutsignalen gick i den matchen återstod det fortfarande ett par minuter av matchen Djurgården–Göteborg. I den stunden ledde Djurgården med 3–1.

Det skulle i så fall innebära den överlägset jämnaste guldstriden i historien. Då hade MFF och Djurgården slutat på samma antal poäng – och identisk målskillnad.
MFF hade då vunnit allsvenskan på bättre inbördes möten. MFF vann hemma och spelade 0–0 borta.

Men domaren i Djurgårdens avslutningsmatch, som tillika var från Skåne, ville inte ha det så raffinerat.
I den absoluta slutsekunden blev Djurgårdens Leif Eriksson fälld av Göteborgs Nils ”Tidan” Johansson. Domaren blåste för straff.

På den tiden fanns det inte tv-upptagningar av dagens mått. Men det fanns en vanlig filmsekvens. Och den var tydlig. Förseelsen skedde minst en meter utanför straffområdet, ja, det har väl hänt att jag påstått att det hände på andra planhalvan, men feldomslutet var under alla omständigheter uppenbart.
Bernt ”Sump-Hugo” Andersson gjorde mål på straffen och Djurgården tog guldet.
Och alla fakta i den här berättelsen är hämtade ur minnet, så djupt rotad sitter den.

Lika exakta är inte minnesbilderna från mötet MFF–Djurgården 1970. Jag minns dock att både Krister Kristensson och Willy Gummesson i Djurgården blev utvisade.
Och jag blev lite småstolt när jag i MFF:aren från det året skulle skaffa mig lite kött på benen – och fann att boken referade till den text om matchen som jag skrev i Sydvenskan. Tänk på att det är 40 år sen …

Så här skrev jag den gången:
”Den störste syndaren klarade sig dock: Claes Cronqvist. Impopulär hos Malmöpubliken efter sina många fula efterslängar och överdrivet hårda spel.”
Bedömningen var annorlunda på den tiden. I dagens läge hade Claes Cronqvist blivit utvisad redan efter slantsinglingen. Claes var egentligen från Landskrona, men spelade några år för Djurgården.

Kristenssons utvisning kom sedan han ”dratt Cronqvist tvärs över” sedan denne justerat Lasse Granström. I själva verket blev Krister bara varnad, men eftersom det var hans andra i matchen blev han utvisad. Den första hade han fått i början av matchen för olämpligt uppträdande.
Eller som domaren uttryckte det i nämnda Sydsvenskanartikel:
– Då han talade om för mig i ord som inte lämpar sig för tryck vad han tyckte om mitt domarskap.

Det innebar att Krister inte blev avstängd, utan var med igen när lagen möttes på nytt i Stockholm fem dagar sedan. Däremot var inte Lasse Granström återställd efter Cronqvists överfall.

Dagens frågesportförslag:
Den 25 oktober 1964 var en historisk dag för MFF även ur ett positivt perspektiv. Vilket?

Jo, det var så att just den dagen startade allsvenskan i ishockey, dit MFF hade kvalificerat sig för andra gången i föreningens historia. MFF mötte i premiären Grums på bortaplan och vann med 17–1! Därmed ledde MFF för enda gången genom åren den allsvenska ishockeytabellen. Och sannolikt var det också enda tillfället som man låg före Djurgården.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com

MFF i allsvensk toppmatch mot Kick

Mon, 12 Apr 2010 15:15:38 +0200

Författare: Håkan Malmström

Så skulle det kunna ha varit. Att det inte blev så beror på Malmöklubben BK Kick, Krister Kristenssons gamla klubb.
När ett gäng fotbollsgrabbar på Hisingen i Göteborg skulle bilda en klubb 1940 så var det just BK Kick man ville heta. Men fick bakslag av Svenska fotbollförbundet, eftersom det redan fanns en klubb i Malmö med det namnet (bildad 1926).

I stället valde man i Göteborg namn efter den plan som användes för träning, vilken var omgiven av en stor häck.
Häcken gjorde en raketkarriär och spelade i näst högsta serien redan 1953. Man var till och med nära att nå allsvenskan det året, men hindrades av Kalmar FF. Året därpå åkte Häcken ur igen.

Den stora förändringen för Häckens del kom 1975. Då beslöt man att tillsammans med Gais starta ungdomsturneringen Gothia Cup. Dessutom med tidningen Arbetet, som då hade en västsvensk edition, som medarrangör.
Det handlade långtifrån om någon omedelbar succé. Tvärtom kostade den bara pengar för klubbarna till en början. Så 1981 beslöt sig Gais för att dra sig ur samarbetet.
Något som man säkert ångrar i dag då turneringen genererar en vinst på tiotals miljoner kronor.
Av skatteskäl, inte minst, ska hela den vinsten in i Häckens verksamhet. Det är med andra ord en välbärgad förening vars intäkter dessutom i princip är stadiga.

Häcken, precis som MFF, är sprungen ur arbetarleden med spelarrekrytering från det egna området. Det satte under många år också sina avstryck i verksamheten.
När sponsorer och tröjreklam kom in i bilden så accepterade Häcken enbart reklam för företag som hade kooperativ bakgrund som HSB, Folksam, Konsum och några till.
Efter hand fick man dock ge avkall på de gamla principerna. Även ”riktiga” kommersiella bolag tilläts stötta föreningen.

Och på spelarsidan värvade man inte bara från den västra delen av Sverige, utan det stora lyftet kom under den ”liberianska eran”. Från Floda hämtades Jimmy Dixon, Dulee Johnson och Dioh Williams.
Från de egna leden kom bland annat Kim Källström, Tobias Hysén och Daniel Larsson.

Förra året blev det mest framgångsrika hittills för Häckens del. Man slutade på femte plats i allsvenskan och – inte minst – lyckades för första gången besegra MFF på Malmö stadion.

Att Häcken spelar i allsvenskan är inte alltid så populärt, inte för dem som mäter populariet i publiksiffror. Förra året hade Häcken ett hemmasnitt på 3 179 åskådare – trots tre Göteborgsderbyn. Bara TFF och BP var sämre.
Därför kan det verka märkligt, att Häcken faktiskt håller alla tiders publikrekord. Men då handlar det om division 3.
1955 kom nämligen 18 229 åskådare till Gamla Ullevi och matchen mot Oddevold.
Förklaringen är att båda låg i toppen, men framför allt att Oddevold var i uppmärksamhetens fokus. Man hade med hjälp av skeppsredaren Gustav Thordén försökt köpa ihop ett lag för allsvenskan.
Det hjälpte inte. Häcken vann serien och inte förrän fyrtio år senare nådde Oddevold allsvenskan, men då på helt andra meriter.

Dagens frågesportförslag:
MFF hade i början av 1970-talet en målvakt som värvades från Häcken. Vad hette han?

Jo, det var nämligen så att några grabbar som bodde i kvareteret Häcken på Lönngården i Malmö på 1960-talet bildade en egen fotbollsklubb som spelade i division 7. Att klubbnamnet tilläts var förmodligen för att bokstavskombinationen avvek från den BK Häcken i Göteborg använde.
Och det var Freddie Forsland som kom den vägen till MFF.

Läs mer om MFF och annat på Håkan Malmströms andra blogg:
hakanmalmstrom.wordpress.com

Ring så spelar vi

Tue, 30 Mar 2010 12:04:00 +0200

Författare: Håkan Malmström

Vissa matcher önskar man att de aldrig spelats. Halmstads BK har varit en föregångare i det sammanhanget.
Det var efter säsongen 1970. På den tiden var det vanligt att spelarna, som då inte hade dagens furstsliga ersättningar, bjöds på en semesterresa tillsammans med fruar eller motsvarande.
Skattemyndigheterna hade fått upp ögonen för detta och betraktade resan som skattepliktig förmån.
Klubbarna löste det genom att spela en match under semestern. Därmed var resan ”arbetsrelaterad” och inte skattepliktig.
På denna resa till Israel hade HBK planerat in en match mot ett lokalt lag. När det väl var dags så dök emellertid inte några motståndare upp.
Det var en omständighet som inte nått hem till Halmstad, utan efter den tänkta matchen ringde lokaltidningen Hallandsposten upp en av HBK-ledarna för att få lite fakta om matchen.
Denne ledare såg hur spelarna skulle drabbas av skattepålägg och fann sig snabbt.
Han berättade ingående om resultat, motståndare, laguppställning, målskyttar med mera – allt stod att läsa i tidningen dagen därpå.
Från en match som aldrig hade spelats.
När detta uppdagades blev det stor skandal och Halmstads BK döptes genast om till:
Ring så spelar vi!

Den som avslöjade händelsen var tränaren Janne Holmberg. Han hade tillträtt på våren, men fick sparken mitt i säsongen. För den omständigheten tog han revansch genom att berätta om hur det verkligen gick till Israel.
Men uppståndelsen fick också en positiv påföljd. Det rensades kraftigt i styrelseleden och på våren 1972 valdes Stig Nilsson till ordförande.
Stig var en tvättäkta Malmöpåg, som även var en lovande spelare i MFF. Dock var Stig samtida med det gäng som spelade 49 allsvenska matcher utan förlust och han fick svårt att ta en ordinarie plats. Men Stig medverkade under säsongen 1950-51 i tre av matcherna i den förlustfria sviten.

Redan under sin aktiva fotbollskarriär fick Stig möjlighet att bli befordrad i sitt jobb på bensinbolaget. BP.
– Jag fick välja mellan att bli distrikschef i Halmstad eller Växjö, har Stig berättat. Och som gammal kustbo var det inget svårt val.
Som ordförande i HBK hade Stig så klart full koll på sin gamla klubb MFF. Och när HBK inför säsongen 1976 behövde en ny tränare rådfrågade han MFF-tränaren Bob Houghton. Denne rekommenderade sig gamle barndomsvän Roy Hodgson.
Det ledde till två SM-guld för HBK och för Roy var det början på en sagolik tränarkarriär.
Stig Nilsson fick uppleva totalt fyra SM-guld under sin ordförandetid.
Han var populär i alla läger och med tanke på sin civila verksamhet döptes han av spelarna snabbt om till ”Olje-Stickan”.

Om vi tidigare talat om en HBK-match som aldrig spelats, så är jag övertygad om att HBK:arna önskat att samma sak gällt en helt annan match.
När Halmstad som nykomling spelade sin allra första allsvenska match i Malmö i juni 1943, vann MFF med 12–0!
Det var i den matchen som Arne Hjertsson satte skytterekord genom att ensam göra sju av målen.
Arne var den äldste i brödratrion, men som till skillnad från bröderna Kjell och Sven aldrig blev riktigt ordinarie i MFF.
Året därpå tangerade Gunnar Nordahl rekordet genom att göra sju må för Norrköping mot Landskrona.
MFF tangerade sitt eget målrekord genom att vinna med 12–0 även mot Jönköping 1949.

Dagens frågesportsförslag:
”Vilken allsvensk guldmedaljör i Halmstad, hade tidigare spelat både för MFF och IFK Malmö?”
Det något kluriga svaret är Lennart ”Lie” Larsson, vars MFF-spel dock enbart handlade om ishockey.

Läs mer om MFF och annat i Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/

Det är lätt att få en stämpel på sig.

Tue, 16 Mar 2010 12:04:00 +0100

Författare: Håkan Malmström

Örebro är ett sådant exempel...

I Malmö betraktas ÖSK som Sveriges genom tiderna tråkigaste fotbollslag.
Men stämpeln tillverkades redan i början av 1960-talet när Örebro kom tillbaka till allsvenskan.
Då byggde hela deras spel på ett starkt försvarssystem. Eller, rättare sagt, på att man hade Orvar Bergmark som centerback.
Orvar var Sveriges mest landslagsmeriterade spelare när han avslutade sin karriär 1965 efter 94 landskamper. Bland annat var Orvar högerback i samtliga matcher när Sverige tog VM-silver 1958.

På Malmö stadion satsade Örebro på ett försvarssystem med elva man i eget straffområde (bara lätt överdrift). Sedan stod Orvar och hans kompisar och bara sparkade undan. Alltför ofta var det en poänggivande taktik.
Den kunniga MFF-publiken genomskådade naturligtvis detta och undvek Stadionbesök när Örebro var motståndare.
Och det finns siffror på det.
Av de 36 matcher som Örebro spelat på Malmö stadion har det bara kommit fler än 10 000 åskådare vid fyra tillfällen, varav tre kan förklaras av annat än ÖSK:s dragningskraft.

Första gången Örebro kom över det magiska åskådarantalet var på hösten 1964.
Men det var med knapp nöd. 10 530 Malmöbor kom till Stadion. Det märkliga är, att det borde varit minst dubbelt så många!
Det var i den näst sista omgången. MFF ledde allsvenskan med tre poäng (tvåpoängssystemet gällde) och skulle vid seger säkra det första SM-guldet till föreningen på elva år.
MFF hade nog behövt det extra publikstödet. Örebro ledde med 2–1 när Prawitz Öberg kvitterade till 2–2 på en frispark i slutminuten.
Vi som var där trodde förstås, att det var ett avgörande guldmål ändå. Därmed gick MFF in i den sista omgången med två poäng och sex måls bättre målskillnad än Djurgården.
Det gick åt skogen ändå, men det är en historia vi får återkomma till.

Att det kom 18 647 åskådare till mötet i maj 1968 ter sig vid en första anblick som fullständigt oförklarligt.
Men det är det inte. Matchen ingick i den sjätte omgången och Örebro kom till Malmö efter att ha inlett allsvenskan med fem raka segrar.
Det blev dock Örebros första poängförlust. Dag Szepanski gjorde MFF:s mål i en match som slutade 1–1. I Örebros lag ingick bland annat Thomas Nordahl.
Den säsongen slutade Örebro på femte plats, medan MFF på nytt blev snuvat på guldet i slutomgången.
Även den historien ber vi att få återkomma till.

De övriga två gånger som det varit storpublik mot Örebro var 2003 och 2004, 16 000 respektive 22 000 åskådare. Vid ingetdera tillfället kan Örebro ta åt sig äran, eftersom det var allsvensk premiär respektive hemmapremiär. Och sådant drar alltid storpublik, oavsett motståndare.
Båda lagen bidrog för övrigt till ”tråkstämpeln” då man 1989–91 i samtliga sex inbördes matcher spelade 0–0.
Nu spelar MFF på Swedbank stadion och där har det aldrig kommit färre än 12 000 åskådare mot Örebro. Men det statistiska underlaget är inte tillräckligt omfattande i det fallet för att dra slutsatser.

Till sist ett litet frågesportsförslag:
”Vad är Malmö FF och Örebro SK ensamma om i svensk fotboll?”
Svaret är förstås, att båda klubbarna ramlat ur allsvenskan utan att ha hamnat på nedflyttningsplats.
MFF för brott mot amatörbestämmelserna 1934 och Örebro för annan sorts ekonomiska problem 2004.

Läs mer om MFF på Håkan Malmströms andra blogg:
http://hakanmalmstrom.wordpress.com/