När festen kom tillbaks

"Första bollkontakten kom efter 30 sekunder och strax därefter kreverade den ljusblå vulkanen på Norra läktaren. "Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål, Agon Mehmeti, Agon Mehmeti". Fem minuter senare slog han till igen och Malmö hade inte bara kvitterat, vi hade vunnit. 10 brillianta minuter av en artonåring och en ny stjärna är född. Ett fall för rekordmagasinet och för otroligt för att ens ha platsat i Buster."

Kallsvett i Karlskrona
Först: Tänk dig att du sitter i en stor, avlång liggande tunna på hjul. Det doftar svettiga strumpor, snus och kroppsligt avgassystem. Runt omkring dig sitter folk i en värkande tystnad. Luften är tung av förnedring och besvikelsen sitter som en sur hinna i hela gommen. Utanför är det ett kompakt mörker.

Grattis, lyckades du visualisera bilden har du just tittat in i Kalmars spelarbuss när de passerade Karlskrona vid 23-tiden på söndag kvällen. Denna text ska såklart handla om MFF och fotbollsfesten, men jag kan inte låta bli att inledningsvis gotta mig åt den småländska snedseglingen. En gång tråkiga Kalmar har under Nannes ledning först blivit effektiva Kalmar och sen även brasse-Kalmar. Ett kompakt, spelskickligt lag med ett snabbt tillslag och fräcka kombinationer. På söndagen var det åter tråkiga Kalmar som var på besök. Fast denna gången var dom så illa tvungna. Vi spelade stundtals ut dem. Vann närkamperna, hade de smartare passningarna och den större löpviljan. Att det skulle vara serieledarna som var på besök kändes rakt upp och ned absurt.

Kalmar kände nog likadant för snart nog började de bli griniga. Armbågar, knän, efterslängar. Rydströmskt med andra ord. Trots att han inte var med. I andra halvlek gav dessutom Flöjtfel, förlåt Fröjdfelt, Kalmar fritt fram att utan påverkan slå bena av alla MFF:are, vilket de glatt utnyttjade. Ett Kalmar som faktiskt inte är värda att ta emot pokalen vid seriens slut. Därför känns det helt rätt att blanda segerglädje med ett frossande i trumpna miner och sura småländska avgaser.


Blå himmel beebopalula
Jag pratade med Järdler efter matchen och han hade känt likadant. Det låg en bra känsla i luften redan innan start. Laget var laddat, publiken var laddad, vädret var överladdat. Det kändes som att festen hade kommit tillbaka till Malmö Stadion. Under första halvlek gungade vi i takt med Toivonens ljumskar och Kalmar fick knappt låna bollen. Det såg ut precis så som man vill att det ska se ut. Som det i det reducerade minnet alltid såg ut under somrarna med Prahl. Daniel var magnifik. Järdler dängde in en frispark. Robert Åhman Persson visade sig värd köpet. Ulrich trummade på. Touma fick åter göra ett inhopp och hann med fler finter under sin halvtimma än vad en nolltaxerare från Vellinge hinner med på en livstid. Och Dixon verkade ha sparat sig på bröllopsnatten för att istället explodera i närkamperna mot Elm. Ändå var det en helt annan ljusblå krigare som stal showen.


Tunga Malmö, unga Malmö
När Malmö lyckas få igång sitt eget spel - påssession pojkar, påssession (läses med Grenskt uttal) - är vi tunga att möta. För att få igång det egna spelet krävs ett centralt mittfält och härmed utfärdar jag ett påbud att alla ska vända sig mot Bjärred och buga sig tre gånger Andersson inför varje match. Och så krävs det spelare som i slutändan vågar sluta leta passningar och istället gå på mål. Det laget skulle ta tid att forma och sällan har väl ordet "tålamod" ältats så mycket som i de ljusblå leden under 2008. För egen tyckte jag det var rimligt att ge laget till sommaren och serien vänder. För mig var det tålamod. Jag misstänker att jag inte var ensam.

På bänken satt inte en enda utespelare över 20 år. Vi bytte först en 20-åring mot en 19-åring. Sen en 21-åring mot en annan 19-åring. Slutligen en 22-åring mot en 18-åring. En situation mycket långt ifrån tiden då media kallade oss för kungliga. Men till slut var det den yngste spelaren som visade sig vassast.


Eat shit, Buster
Han kom in när vi orättvist låg under med 1-2 och matchuret visade 8 minuter kvar av ordinarie tid. Första bollkontakten kom efter 30 sekunder och strax därefter kreverade den ljusblå vulkanen på Norra läktaren. "Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål, Agon Mehmeti, Agon Mehmeti". Fem minuter senare slog han till igen och Malmö hade inte bara kvitterat, vi hade vunnit. 10 brillianta minuter av en artonåring och en ny stjärna är född. Ett fall för rekordmagasinet och för otroligt för att ens ha platsat i Buster.


En bagare och en smet, förbi
Jag har stor respekt för Kalmars Patrik Rosengren. Jag tycker Malmö gjorde en av sina mindre lyckade affärer när man satsade på Nourela istället för honom, när han växte sig större än Mjällby. Men frågan är om han inte tog sig en första funderare på att avsluta karriären i bussen hem. Han stod där som brovaktare med 10 minuter kvar och ledning på Malmö Stadion. Tre poäng som skulle föra laget ytterligare ett steg närmre det där guldet. Framförallt skulle segern visa att man inte sålde guldet tillsammans med Santin. In kommer en kille som är ganska exakt hälften så gammal, men dubbelt så snabb. Jag vet inte om ni såg samma sak som jag, men där någonstans kändes det som att luften gick ur Bagarn, som han kallas. Agon kom in, han sågs och han segrade. Jag hoppas han ramar in det gula kortet han fick för sitt segerfirande framför klacken. Sällan har jag sett ett bättre sätt att dra på sig domarens gulöga.


En rökare i kruyset
Före matchen presenterades Rick Kruys. En Holländare som enligt klippen på Youtube har en hyfsad bössa och en enorm kvinnlig supporterskara. Med honom har vi nu en trupp på inte mindre än 28 man. Kalmar mönstrar 19. Vill man vara elak så kan man säga att vi behöver 28 man för att få ihop en hyfsad startelva. Men man kan också se det som att vi har fyllt i ladorna och bygger för framtiden. Tålamodet har förmodligen kostat oss tätkänning i år, men det har gett oss Agon Mehmeti. Just ikväll när jag skriver det här känns det faktisk som ett helt okej byte.


Per Welinder


Malmö FF hoppas att Per Welinders krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Per Welinders personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.