Segt i Sundsvall

Vilket ju är särskilt trist eftersom det kan vara så att svenska ligan redan är färdigspelad. För varför besvära sig med att traggla igenom 18 omgångar ytterligare när det redan är klart vem som vinner?
Elfsborg leder ju med åtta poäng; det är inte lönt, det är avgjort.
54 poäng kvar att spela om?
Jo, 54 poäng kvar att spela om. Åtta poäng är mycket, men det är inte SÅ mycket, inte tillnärmelsevis. MFF tog in kraftiga vårledningar på HBK respektive HIF 2004 och 2010, för att ta två relevanta exempel. Var det inte rentav nio poäng 2004? Nej, Elfborgs åttapoängsledning är i sig inget avgörande hinder för MFFs guldambitioner 2012.

Det är däremot MFF:s svåra poängläckage på bortaplan så här långt. MFF har tappat 12 av 18 på vårens sex bortamatcher. Två förluster. Tre oavgjorda. EN seger. Häpnadsväckande statistik. Statistik säger som vanligt inte allt, och matcherna har sett väldigt olika ut – men faktum kvarstår: MFF måste förbättra bortafacit avsevärt för att kunna utmana Elfsborg. Lyckas MFF gör detta, samtidigt som boråslaget får bara en liten svacka nånstans på vägen – då är det helt öppet.

Efter de tre fina insatserna på en vecka mot ”borg-lagen” fick MFF inte till det i sista matchen innan EM-uppehållet, GIF Sundsvall borta. Sundsvall borta var en rysarmatch som nästan alltid slutade i besvikelse under Prahl-eran. Allsvenska nykomlingarna 2012 GIF Sundsvall – under Sören Åkebys ledning – gjorde vad de kunde för att återuppliva det gamla spöket, framför allt i en för deras del mycket lyckad första halvlek. Då kom giffarna fram i en rad fina och oftast välspelade anfall med effektiva stickare i djupet från centralt mittfält till löpvilliga forwards och yttrar. Det var också så hemmalaget tog ledningen redan i den 16:e minuten. Sundsvall snappade upp ett MFF-bolltapp på sin egen planhalva och vände snabbt: en spelare frispelad i djupet in mellan Markus Halsti och Jasmin Sudic, snygg sidledspass till Johan Eklund, Pontus Jansson hann inte in emellan, och säkert avslut förbi Dahlin.

1-0 till Sundsvall. Men – det kunde verkligen dessförinnan ha blivit 1-0 till MFF. Redan efter ett par minuters spel hade Daniel Larsson ett gyllene tillfälle. Ivo Pekalski vände spelet med en öppnande passning till Daniel Larsson som kom mer eller mindre fri en bit till vänster. Han lade bollen perfekt förbi utrusande målvakt – men bollen studsade alldeles utanför bortre stolpen till tomma målet.

Därefter – inget. Eller i alla fall inte mycket.
– Vi var för lättlästa. Vi har slagit långt och gjort det stillastående, vi har inte haft några rörelser som hotat, sa Rikard Norling i paus.
Precis så såg det ut. Det vill säga i princip samma scenario som första halvlek mot Elfsborg senast.
Vilket ju stämmer till viss eftertanke.

Mathias Ranégie var påfallande lite med i spelet, och efter en halvtimme kom förklaringen: Mathias byttes ut – på grund av skadekänning, får antas – och Alex Nilsson ersatte. Den typen av ”ursäkter” hade inte övriga delar av MFF:s offensiv, som alltså inte fick spelet att stämma alls.

Med startelvan i blick inför avspark var det kanske i första hand bakåt som eventuell oro för lagets slagkraft kunde fokuseras, i alla fall på pappret. Med Miiko Albornoz och Ricardinho avstängda och Daniel Andersson ljumskskadad var det en till tre fjärdelar nykomponerad backlinje som ställdes på benen. Comeback för Ulrich Vinzents efter en skadeperiod under våren, men den stora comebacken var förstås Jasmin Sudics: tillbaka som startspelare efter två års korsbandshelvete. Och det gick bra. Ringrost, naturligtvis, men Jasmin spelade fulla 90 minuter och såg lika stark och resolut ut som någonsin. Bra som bara kan bli bättre. Pontus Jansson stod för en lovvärd insats som ledare för ett försvar som givet förutsättningarna höll ihop väl.

I andra halvlek blev det bättre framåt – om än inte tillräckligt bra för att vända matchen. Nu var rörelsen bättre hos spelare som Jimmy Durmaz, Simon Thern och Jiloan Hamad, och genast kunde spelmotorn Ivo Pekalski hitta fler alternativ i sina spelupplägg. Lägg därtill en inhoppare med utpräglat målsinne. För Alex Nilsson var där – igen. I 58:e minuten en lång boll från Ivo Pekalski till Daniel Larsson, som i straffområdets utkant, med ryggen mot mål, starkt vann duellen med Sundsvalls målvakt men förlorade bollen. Ingen fara: på plats att snappa upp den var Alex Nilsson, och från samma plats gick det utmärkt för honom att utan tvekan trycka in bollen i – med målvakten överspelad – öppet mål! Han är där, och han får in bollarna – Alex Nilsson.

Nu följde MFF:s bästa period i matchen. Inte de riktigt höga höjderna, men påtagligt bättre kvalitet och ett tydligt spelövertag under en knapp kvart efter kvitteringsmålet. Inga riktigt vassa målchanser, men en känsla att jodå, det här kommer MFF att vända, och det händer nu. Men det hände tyvärr inte. Sundsvall red ut den lilla stormen och svarade med ett par fina djupledsanfall under matchens sista kvart, dessbättre väl hanterade av MFF-försvaret.

Slutminuterna inklusive fyra minuters stopptid rann iväg utan något uppseendeväckande målförsök från något av lagen, vilka om än inte nöjda med oavgjort i alla fall inte heller framstod som alldeles desperata efter seger…

Lite ”jaha”-vibbar på denna våravslutning efter de tre intensiva toppmatcherna dessförinnan.

Nu en månad av ledighet, träning, träningsmatcher innan Allsvenskan startar igen för MFF den 2 juli med hemmamatch mot AIK. Väl mött då!

/Tobias Christoffersson