IFK Göteborg

2 - 2

Malmö FF

En viktig poäng

Tre dagar att samla krafterna efter den oerhörda urladdningen mot HIF. Tre dagar, sedan en av de kanske svåraste bortamatcherna tänkbara just nu, mot storsatsande IFK Göteborg efter en svag seriestart tyckts vara lite på gång.

Tre dagar, det var för lite för Ivo Pekalski, som ännu inte är tillbaka i fullt 90-minuter-match-eftermatch-slag och vilades. Då gjorde Rikard Norling en sett till motståndet och till tidigare matcher logisk förändring: igen från 4-4-2 till 4-5-1; Daniel Larsson tillbaka på bänken, tremannamittmittfält Wilton-Thern-Friberg, Ranégie ensam på topp. Det har funkat. Men den här gången funkade det inte alls.

Det har sagts vara ett annat IFK Göteborg i år. Under Mikael Stahres ledning mer spelande. Men jag vet inte, det såg väl ut ungefär som det brukar? Blåvitt vann sig initiativet i matchen genom hetare press över hela planen, beslutsam aggressivitet och så upp med bollen snabbt, gärna inlägg och allt som oftast med Hysén delaktig.

Något större spelövertag var det egentligen aldrig tal om. Det var snarare i MFF:s oförmåga att åstadkomma ett fungerande mittfältsspel och i såren som uppstod när IFK gång på gång straffade himmelsblå defensiv som hemmalaget fick över matchen på sin sida. Efter ett par fina matcher fick Miiko Albornoz en övermäktig uppgift i att hantera nyuttagne EM-spelare Tobias Hysén på sin högerkant, dit IFK också naturligt styrde över så mycket spel som möjligt.

Kombinationerna mellan Hysén och Robin Söder var matchens vassaste anfallsvapen. Duon kunde och borde kanske levererat fler mål, men såväl ett par oskarpa avslut som ett par förstklassiga ingripanden av Johan Dahlin förhindrade det. I andra anfallsänden av plan såg det värre ut. Mathias Ranégie dominerade luftrummet stort på MFFs övre tredjedel, men till nästan ingen nytta då inga spelare fanns kring honom för att skörda frukterna. Varken Thern eller Wilton låg rätt i sina löpningar och kantspelarna hann sällan in.

Saknaden efter Daniel Larsson - lagets vid sidan av Jimmy Durmaz kanske formstarkaste spelare - var med andra ord tydlig, för att inte säga total. Dels efter hans obevekliga arbete mot alla backlinjer han ställs mot, dels efter hans förmåga att finnas tillhands för samarbete med Ranégie. Så, i den 38:e minuten tog Ödet över coachningen, om man så vill, när Wilton sträckte lårbaksidan och tvingades till byte. In med Larsson och 4-4-2.

Då hade Göteborg redan tagit ledningen, sju minuter tidigare. Hysén spelade från högerkanten fram Moberg Carlsson – oförvägen 17-årig debutant på Göteborgs topp – i djupet och i straffområdet tryckte Söder först undan Daniel Andersson och sedan in inspelet i mål. Snyggt, och ett mål som verkligen bekräftade känslan i matchen så långt: Göteborg hetare, aggressivare, mer explosiva.

MFF hade knappt hotat Göteborg alls, men i 41:a minuten skarvade Ranégie en frispark av Albornoz förbi en Alvbåge på mellanhand; Jonsson räddade strax framför mållinjen. Göteborg svarade med en farlig kontring, men sedan, i 43e, var det MFFs tur igen. Lång, fin passning nerifrån högerkanten av Miiko Albornoz till Daniel Larsson, in i straffområdet till höger. Larsson sökte inspel men bollen blockerades och bollen hamnade istället hos Jiloan Hamad. Han såg ut att gå på skott, men hade på något sätt i ögonvrån lyckats se att Simon Thern kom framlöpande bakifrån och serverade honom bollen perfekt. Och Thern placerade med en synnerligen fin bredsida in bollen i måluppåt högra krysset! Simons första allsvenska mål för MFF kunde inte kommit lägligare, 1-1!

Andra halvlek uppvisade strax en matchbild där MFF kunde lyfta spelet betydligt mer än i första, och Daniel Larssons betydelse för denna förändring kan knappast överskattas. MFF skapade några små möjligheter kortare stunder av press mot IFK-strafforådet – vilket knappt förekommit alls i första - och höll matchen mer levande, men det var liksom före paus Göteborg som hotade bäst och oftast.

Mot mitten av halvleken till bytte lagen anfall med varandra under en period, då matchen nådde högt tempo och intensitet. Ett par farligheter jämnt fördelade åt båda håll, men det var Göteborg som kring minuterna 69 till 71 lyckades spetsa till dem ytterligare till två regelrätta målchanser. Först vände Hysén bort Jansson långt ute på högerkanten och spelade Söder fri vid bortre stolpen. Sedan gjorde Dahlin en mycket vass räddning på avslut av Hysén.

Kvarten kvar. Två lag som båda tydligt gick för seger. Hett kring båda straffområdena. Därtill alltmer chansartat för allt tröttare spelare i det regn som plågat dem matchen igenom. I 76:e minuten ett gyllene läge för MFF och Simon Thern. Jimmy Durmaz lyfte in en frispark från vänster genom straffområdet, och i dess bortre del stod Thern helt omarkerad och med ganska öppet mål framför sig – men fick skottet utanför…

Istället… suck. I nästa matchsekvens inlägg från höger av Göteborg, och Pontus Jansson gjorde vad varje hederlig mittback bör: sträckte upp för att nicka undan det. Men inlägget var lite högt, och undannicken blev till en skarv – en perfekt otagbar skarv förbi Johan Dahlin in i mål… 2-1. Pontus Jansson har inte riktigt haft flytet med sig så här långt under säsongen, och nog är det typiskt att det var just han, som efter en i övrigt bra match med flera fina ingripanden skulle bli otursgubbe.

I ett sånt läge är det bra att ha gamla kompisar som ställer upp för en. Och det var precis vad han gjorde, Alex Nilsson, inbytt i 83:e minuten.  Dom kom till MFF ungefär samtidigt för vad som väl nu hunnit bli fem år sen, och följdes åt genom P16- och Juniorlagen upp i A-laget. Hursomhelst, Alex kom in istället för Hamad, och med fyra minuter kvar slängde Norling även upp Pontus själv på topp för att få till lite sista press i slutminuterna.

Och MFF fick utdelning, för en man hade snustorrt krut i vätan och det var Alex Nilsson.
Klockan stod på 91.30 när två göteborgsbackar var måna om att nicka undan inlägg från höger mot Ranégie, så måna att de gick ihop och bollen istället damp ner hos Alex Nilsson. Vilket ju kan se ut som en slump, men den som sett Alex spela vet att det verkligen inte är en slump att han oftast befinner sig på helt rätt plats vi helt rätt tid i straffområdet, och så även nu. Och vad gör han? Jo, han tar emot bollen med höger lår, och dundrar på halvvolley med vänstern in bollen i mål! Sjukt snyggt.

Mer av betydelse hann inte hända. En poäng, som nästan kändes som tre. Kanske allra viktigast: beröva Göteborg två. Men, som tränare Norling betonade efter matchen, en viktig poäng inte minst för moralen. Det var två symptomatiskt hesa tränare gav korta kommentarer efter matchen, varav vilka den här var den skönaste:
– Äh, det tycker jag inte.
Rikard Norling om huruvida avståndet till Elfsborg redan blivit för stort, ett får man säga ganska fånigt antagande med tio av trettio matcher spelade.

Två dagars vila nu, sedan hemmamatch på hemmagräs som lever, luktar och växer mot seriens så-här-långt-suveräner på döplast. Låt se om det spelar nån roll. Men låt oss framför allt se hur detta MFF i Himmaborgen kan ta sig an detta Elfsborg. Det blir en batalj. Missa den inte.

Tobias Christoffersson