Värda poängen

Det är framför allt två intryck som dröjer kvar efter IFK Norrköping-MFF i Allsvenskans sjätte omgång. Hur svaga och felaktiga domslut inverkade på resultatet. Hur förtvivlat svårt MFF har att göra mål.

Om vi börjar med domsluten. I 21:a minuten tog IFK Norrköping ledningen genom forne skyttekungen Gunnar Heidar Thorvaldsson. Eller, närmare bestämt: genom Gunnar Heidar Thorvaldssons arm, som förvisso knappast avsiktligt stötte in bollen, men som för en hörnsituation mitt i straffområdet (eller ja, för vilken matchsituation som helst för en utespelare) befann sig i en klart ”onaturlig” position, i det här fallet flaxigt utsträckt. Då kunde Wiltons rensningsförsök efter att bollen studsat runt lite och Dahlin boxat den studsa en gång till – in i mål. MFF har haft mer eller mindre skumma handssituationsdomslut emot sig i snart sagt varje match, tidigare hands av motståndarförsvarare i offensivt straffområde. Det här var pricken över i i illa, som i ”Hur illa? Skitilla!” – vad ”vi” tycker om den samlade nivån på dessa bedömningar.

Och inte nog med det. Johan Dahlin var rasande efter målet, inte på handsen utan på att han ansåg sig regelvidrigt trängd av Shpetim Hasani i duellen som föregick målet. Reprisbilderna visar en situation där nog en majoritet av domarna, allsvenska såväl som andra, dömt frispark till målvakten.
Och inte nog med det. I den 78:e minuten, vid ställningen 1-1, blev Jiloan Hamad fullkomligt felaktigt avvinkad för offside, när han på ett mycket skickligt och påpassligt sätt kastade sig fram i djupet på ett djupt inlägg från vänster bakom Norrköpings backlinje och sköt in bollen i mål. Men tyvärr var det alldeles för skickligt av Jille! Så fri kan man ju inte ha blivit på ett regelrätt sätt i den situationen, nej det måste ju ha varit offside, bäst att hissa flaggan…  här hissas pestflagg för en inget annat än usel domarinsats.

Så långt allt det man som fotbollslag inte kan påverka, yttre omständigheter. Men de räcker inte för att förklara hur MFF förlorade mot Norrköping borta. Det finns ett par egna omständigheter också, eller omständligheter också om man så vill. För det var stundtals ruggigt mycket 2011 över MFF:s (o)förmåga att hota motståndarmålet i den här matchen. För få riktigt vassa målchanser, för oskarpa avslut, för klyddigt i och kring motståndarnas straffområde.

– Vi måste omsätta det vi skapar i mål, och så hålla tätt bakåt. De skapade inte jättemycket, de gjorde väl mål på allt de skapade, sa Rikard Norling efter matchen.
Vilket är lätt att hålla med om.
Norrköping hade ska sägas en eller två målchanser förutom målen (där 1-0 förvisso inte kom på en målchans…), men ser man till måleffektiviteten per farlighet var det en himmelsvid skillnad mellan lagen. Jo, MFF hade ett skott i stolpen genom Wilton i 18:e – vid ställningen 0-0 – och ett skott alldeles utanför i öppet av samme Wilton efter ett underbart anfall – inspel av Jimmy Durmaz, läcker pass av Hamad i straffområdet - i den 86:e. Men faktiskt inte så många fleröppna chanser. Däremot en rad ”nästan-lägen” och ett otal situationer då bra tryck mot Norrköpingsmålet eller då till en början snabba attacker inte kunde omsättas i dödliga hot.

Det känns ju egentligen konstigt att gnälla över svagt målskytte när MFF i de senaste fyra matcherna gjort 2, 3, 2 och 2 mål. Men det är också svårt att låta bli, när man blundar och ser alla missade lägen i (främst) matcherna mot Gefle, Djurgården och Syrianska. Mot Norrköping var det bristande utfallet detsamma, men problematiken delvis en annan, och allvarligare: anfallsspelet genererade inte många öppna lägen och kom inte tillräckligt nära målet tillräckligt ofta. Snabba, enkla förklaringar säger sällan allt, men det fanns i alla fall en tveklös sådan tillhands: avsaknaden av Mathias Ranégie.

Gång på gång sedan seriestarten har betonats hur viktig han är för MFF:s spel, oftast i samband med det faktum att hans målskytte ännu inte lossnat. Med Ranégie avstängd (tre gula) och för första gången borta ur startelvan blev det närmast smärtsamt tydligt hur mycket han behövs i den. Inte för att Daniel Larsson var dålig, inte för att MFF inte kunde anfalla och hota. Men det blev bara så mycket svårare; satt så ofta så mycket längre in. Utan Ranégie på topp föll alternativet att variera de länge och/eller från kanterna uppbyggda anfallen med snabbare bollar från backlinje och lågt mittfält till stor del bort – och det är ett alternativ MFF haft mycket nytta av och använt mycket väl 2012.

Utan en Ranégie som kan ta emot och hålla fast bollen på offensiv tredjedel och antingen försöka göra något på egen hand, eller söka en snabb kombination med tillbakaspel till medspelare som flyttar upp snabbt, eller hålla i något längre och spela fram medspelare i snabba djupledslöpningar, eller hålla i och bredda ut på en kant, eller… Inte så att MFF var sådana moment oförmögna nu, men med Ranégie på plan lyckas de så mycket lättare, så mycket oftare.

MFF gjorde likväl två klassmål. Jimmy Durmaz kvitteringsskott sju minuter in i andra halvlek var – självklart – ännu ett rasande snyggt mål från nummer 21. Simon Thern spelade fram honom till vänster och Jimmy Durmaz rörde sig först lite i sidled, avvaktade med avslutet – men Norrköpingsbacken närmast avvaktade mer! …och Jimmy skruvade med insidan av vänsterfoten bollen i en bana som egentligen ledde bort från mål, men bollen hann utan tvekan in vid bortre burgavlens insidan. MFF:s andra mål var minst lika snyggt: i öppet läge i straffområdet lade Jiloan Hamad bollen bakom sig med en läcker fint, blev fri och drog upp bollen i nättaket! Tyvärr var det MFF:s 3-2-mål i den 90:e minuten, då matchen redan kändes förlorad.

Det blev en match med två ansikten, ett i första halvlek, ett i andra. I första en vidöppen match mellan två lag som båda missade mycket och straffade varann för det med vändningar och vändningar på vändningar och så vidare… men där också Norrköping lyckades bäst i sin press. Ett viktigt tillägg till diskussionen om domsluten vid 1-0-målet är att den farliga Norrköpingsmöjligheten som gav hörnan som gav målet tillkom efter att Norrköping pressat högt och vunnit boll bra.
Det kontrollerande spelet i MFF var Ivo Pekalski så gott som ensam representant för, och då förstår man att bortalaget hade svårt att få matchen dit man ville.

I andra halvlek lyckades MFF mycket bättre med såväl press som speluppbyggnad och Norrköpings spel rasade mer eller mindre ihop som ett korthus. Innan paus förde inget lag matchen, efter paus hade MFF ett resolut grepp om taktpinnen. Men tyvärr utan att lyckas omvandla övertaget i tillräckligt många målchanser och mål – istället blev det två vassa norrköpingskontringar i matchens slutskede som chockade MFF och avgjorde matchen.

– Jag tycker inte vi förtjänar att förlora den här matchen, minst en poäng är vi värda, sammanfattade Rikard Norling kort efter slutsignalen.
Inte sällan är skillnaden mellan förlust och oavgjort så mycket större än en poäng. Nu stoppades MFF:s fina frammarsch med tre raka segrar bryskt, i en match som knappast kommer att gå till historien. Och det inför ett tätt matchrace kommande veckor, ett som inleds med ny bortamatch på torsdag, därtill en av de på pappret svåraste: Mjällby på Strandvallen. Huga.

Tobias Christoffersson