Lejonklon avgjorde
72:a matchminuten. Djurgårdens Christer Youssef serveras bollen fint i ytan framför MFF:s straffområde, tar emot, vänder och skjuter i stolpen. Halvannan decimeter höger på den bollen och vete tusan hur det gått. Illa, illa var känslan som svept in som en rå, fuktig dimma över den hundaårsfirande olympiska arenan. Efter Djurgårdens första mål tio minuter in i anda halvlek hade MFF genast tappat mark på plan, efter det andra ytterligare tio minuter senare hade MFF tappat ännu mer, och nu så gott som allt.
Två poäng inte minst, som vilket ögonblick som helst kunde bli tre när Djurgården kastade fram attack på attack mot MFF-målet. En anmärkningsvärd matchutveckling. För i första halvlek hade MFF gjort i princip allt rätt: överraskat motståndarna, förpassat hemmalaget till en passiv roll och tagit ledningen med två mål. Genom en oväntad rockad i startelva och formation hade Rikard Norling hittat en balans i laget och i spelet som verkade helt rätt där MFF är nu. En modig förändring, onekligen: förra matchens målskytt Daniel Larsson bänkad, till förmån för Wilton Figueiredo i en mittfältsroll och Mathias Ranégie som ensam forward.
En intensiv matchinledning mellan två lag som båda ville framåt och kämpade om det första övertaget. Hämäläinen skruvade ett bra skott utanför i tionde minuten och Djurgården hade även en hörna, men sen – sen visade MFF prov på de möjligheter som den nya uppställningen erbjöd. Med en man ”extra” på det centrala mittfältet var det MFF som vann den kamp om vilket lag som blir aggressivast och bäst pressande som verkar så oerhört viktig i allsvenska fotbollsmatcher (påskafton var det Häcken som vann precis samma kamp i samma skede av den, hemska, matchen).
Det var i den trettonde minuten, och det var Simon Thern som stod för den lyckade pressen, mot Djurgårdens Chibsah, lätt drällande med bollen mitt på egen planhalva. Thern tog bollen från honom och satte en boll i djupet till Mathias Ranégie. Ranégie ville tydligt gå på mål, men läget blev för svårt så han fick, lite motvilligt spela bollen vidare och det mycket bra till Jiolan Hamad. Jille slog inlägg direkt, och i andra sidan av straffområdet hade Wilton Figueiredo löpt in – och han nickade bollen perfekt: diagonalt förbi målvakten och in i bortre, ”fel”, hörn. 1-0 till MFF, rasande snygg omställning och avslutning.
Tre minuter senare rusade Johan Dahlin modigt ut och kastade fram famnen till ett farligt djupledsinstick mot James Keene; ett viktigt ingripande, för efter det tog MFF alltmer över matchen. Ett odistinkt Djurgården tappade gång på gång bollen, straffades med snabba anfall emot sig och blev passivt på gränsen till fegt. Vilket ju var härligt att se. Det är bara att konstatera att när MFF hittar balansen mellan och kombinationen av effektiv press, fint kontrollerande grundspel och snabba, varierade anfall – då är laget i det närmaste ostoppbart inom rikets gränser.
Wilton Figueiredo och Simon Thern såg riktigt spännande ut tillsammans som växeldragande offensiva centrala mittfältare (med en balansstädande Erik Friberg och två mittbackar skickliga på att kliva upp som förutsättning). Wilton tillbaka i startelvan, frustande spelsugen – och en frustande spelsugen Wilton hör hemma i startelvan. Första halvlek blev ett kärt återseende av nummer nios enastående kvaliteter. Att se Wilton i en rörelse ta emot bollen på egen planhalva, hålla undan motståndare,vända om, sätta fart och starta ett anfall; att se honom med bollen i anfallsläge plötsligt stanna till, medveten om medspelarnas röresler och inväntande dem en halv sekund så att helt nya passningsvägar hinner öppna sig… med mera.
Simon Thern. Har visat vilka fantastiska offensiva kvaliteter han besitter från försäsongen och framåt; öppnande passningar, outsinlig löpvilja och ett imponerande rörelseschema, därtill fin teknik och slagkraft man mot man. Men också att det finns en del att utveckla defensivt och att en match är lång. Den här kvällen var han stark i 90 minuter och stod för en avgörande insats och sin bästa match hittills i blå tröja. I den 23:e minuten lyfte han fram en underbar lång omställningsboll bakom Djurgårdens högt stående backlinje, och den damp ner precis framför Mathias Ranégies just inlöpta fötter. Med målvakten långt ut hade Ranégie världens lobbläge om han slagit till direkt, nu väntade han lite, den öppna möjligheten stängdes och avslutet gick över. Men vilken passning.
Hemmamatchen mot Kalmar var till stora delar Jimmy Durmaz match. Tre dagar senare var han inte lika framträdande; istället var det på andra kanten det hände mest. Jiloan Hamad spelade fram till första målet och fortsatte vara på hugget. I 25:e minuten lyckades han sånär med en fräck tunnel i straffområdet, och fyra minuter senare hade han fint avslutsläge direkt – lysande förarbete av Wilton och Thern – men valde att utmana istället. I 31:a var det istället Jille som slog inlägg mot Ranégie, som med en fin nick styrde bollen alldeles utanför vänster stolpe. Och i 32:a var det Jille som… rullade bollen mellan benen på djurgårdsmålvakten och satte 2-0 till MFF!
Hamad får ursäkta, men förarbetet till hans mål överskuggade själva avslutet. Det var Wilton, som fångade upp en förlupen boll en bit in på Djurgårdens planhalva och snabbt passade vidare till Thern en bit fram. Och det var Thern, som satte fart med bollen framåt i en diagonal rörelse mot höger, och samtidigt som Hamad löpte in i straffområdet diagonalt från andra hållet spelade Thern honom helt fri med en fantastisk passning genom tre djurgårdsstatister. Skönaste fotbollskonst från början till slut, ett sagolikt mål.
Fyra minuter innan paus hade Djurgården sitt första ordnade anfall på länge när de fick till några kombinationer på högerkanten, och då var det en liten njutning att se hur kontrollerat MFF-försvaret agerade och hur Pontus Jansson och Johan Dahlin tillsammans redde ut situationen. Paus med fridens liljor och tre minuter in i andra såg allt ut att fortsätta som förut. Ett långt MFF-anfall där Jimmy Durmaz utmanade, Wilton fortsatte, Ulrich lade in och Ricardinho slog en hård markboll till Ranégie som sköt på mål.
Djurgården började försöka lyfta upp och flytta fram, och till en början såg det skönt halvdesperat ut; det doftade sönderkontrande och ett par mål till för MFF… men tusan om inte det där försöket lyckades. I 54:e minuten tryckte James Keene in 1-2 efter ett djurgårdsanfall från höger som snabbt rullat upp MFF, aj aj aj! Och precis det som inte fick hända hände. Djurgården fylldes av energi, tog obehagligt snabbt över initiativet och skakade fram anfall på anfall. MFF höll hyfsat stånd, men tendensen var tydlig: detta var nu hemmalagets match. Och på en hörna i 64:e missade MFF markeringen på Hämäläinen – 2-2.
Norling gjorde ett dubbelbyte. Wilton och Fribeg ut, Pekalski och Larsson in, 4-4-2. Någon effekt märktes inte genast eller ens snart. Men den kom, och det strax efter sista bytet: Ulrich Vinzents ut och Miiko Albornoz in. Ulrich hade gjort en riktigt bra match, icke desto mindre blev bytet lyckat. Albornoz kom in med större offensivt register och en fin bollbehandling som bidrog till att MFF med tio tolv minuter kvar av matchen började vinna mark igen. Bidragande förstås också att Ivo då ätit sig in i matchen och dragit upp nya linjer och vägar över det mittfält som MFF tappade när Djurgården tog över.
När Youssef sköt i stolpen där i 72:a minuten kändes en comeback för MFF i matchen otrolig. Men otroligt blev sant. MFF började”plötsligt” hitta fram med kontringsbollar till Ranégie och det blev vägen till ett nytt övertag, samt inte minst en sanslös följd av målchanser för MR13. Inom loppet av fem minuter fick han fyra frilägen, varav två helt öppna, men fortsatte ha närmast osannolikt oflyt i avsluten. På i alla fall två av lägena ”borde” Ranégie ha gjort mål, och att missa och missa igen i detta viktiga skede av matchen… han hann se både frusterad och uppgiven ut, skyttekungen.
Inte utan att man blev orolig. Tre matcher utan mål, nu en fjärde och dessutom en handfull brända lägen… läge att börja grubbla, tveka och tvivla. Särskilt hemskt som Ranégie varit riktigt bra i alla matcherna (andra halvlek mot Häcken ett undantag förstås) och gång på gång visat vilken skicklig och värdefull spelare han är för laget. Bara det där med målen…
Så till slut. Efter en farlig MFF-hörna där Durmaz var när att peta in bollen, nytt MFF-anfall. Durmaz fick bollen utanför straffområdet, spelade fram Hamad i djupet, in från höger, Jille vidare till Ranégie som tryckte sig fram framför mål och på väg ur balans styrde in bollen i mål. Äntligen!!!
Äntligen fick skyttekungen visa lejonklon. Resultat: en imponerande forcering och vändning och sammantaget en stark insats av MFF – och tre tunga bortapoäng.
Tobias Christoffersson