På banan igen
Den match i Allsvenskans tredje omgång i vilken MFF tog sin första seger för säsongen, ja till och med den i vilken MFF gjorde sitt första mål för säsongen. Efter fem ekande måltomma halvlekar och nitton minuter. Vem lämpligare att sätta första bollen i nät än de tre senaste årens meste målskytt?
När Daniel Larsson med tillförsikt såg fram emot sin lördagsmorgon var det förstås med påskaftons fortfarande ofattbara 5-0-förlust borta mot Häcken i tankarna, inte minst för att han själv bommade en straff vid ställningen 1-0.
– Jättekul att vi gjorde mål, men att det var just Daniel som gjorde det var ytterligare en energikick för oss. Om någon var förtjänt av det så var det han, kommenterade Rikard Norling efter matchen.
Det var dessutom ett rasande vackert mål. Jimmy Durmaz utmanade på vänsterkanten, drog en man och spelade in kort i straffområdet, dit Simon Thern löpt in. Och Simon ville inte vara sämre: ha kroppsfintade sig förbi en gubbe (eller var det två?!) och spelade snett inåt bakåt till Daniel Larsson. Som tog emot – och tryckte in bollen mellan benen på Etrit Berisha i Kalmarmålet.
Det förlösta jublet oerhört. Dels för att det var årets första måljubel, förstås, men också för den elektriska stämning som hunnit byggas upp under andra halvlek. Där det äntligen fanns igen – det där till synes gränslösa energiflödet mellan ståplats och spelarna och skeendena på plan. Att MFF spelade andra halvlek mot Norra fick utan tvekan betydelse; spelare 12 var tydligt delaktig i händelseutvecklingen. För inte nog med att MFF hade inlett andra halvlek minst lika bra som den flygande starten av första. Några kontroversiella situationer och domarbeslut hade kastat ytterligare bränsle på elden.
– I första halvlek såg vi ut ungefär som mot Gefle i premiären. Vi började väldigt bra med fin fart i vårt anfallsspel och hade ett bra grepp under första delen av första halvlek. Sen tappade vi initiativet och spelet och bjöd in Kalmar i matchen - liksom mot Gefle. Skillnaden var att vi gjorde en jättebra andra halvlek, och att vi tog tag i oss själva i paus, sa Rikard Norling.
Onekligen så. Efter den besvikande andra halvleken mot Gefle följd av Häckenkatastrofen har det varit lätt att glömma att första halvlek mot Gefle till stora delar faktiskt var riktigt bra. Och direkt efter avspark mot Kalmar knöt MFF an till den fina insatsen då: fart, fläkt, stark energi, aggressivitet, hunger och vilja att spela snabbt, kasta sig framåt och slåss för och om varje boll och möjlighet.
Matchens lirare Jimmy Durmaz visade vägen när han redan efter 16 sekunder bröt in från högerkanten – Durmaz och Hamad hade växlat kant direkt från start – och sköt ett skott målvakten inte kunde hålla. Den efterföljande hörnan bidrog till att ge MFF ett inledande grepp om händelserna, och hemmalaget fortsatte sedan under första tjugo att mata ömsom snabba attacker uppbyggda längs kanterna med välavvägda längre bollar i en bra rytm. I 9:e minuten sköt Simon Thern ett riktigt bra, flackt markskott strax utanför.
Men liksom i första halvlekmot Gefle uteblev de riktigt klara målchanserna, och upp emot 25 minuter spelade skiftade inom några utsträckta ögonblick matchbilden. Det Kalmar man tyckt haft tur att gång på gång få fram ett ben eller ett hårt trängt motlägg och så fredat sig mot den sista öppnande passen eller dribblingen framstod nu alltmer som det Kalmar som försvarade sig skickligt och inte tappade mittfältet, nej tvärtom bit för bit åt sig över det och in i matchen. Plötsligt tappade MFF boll gång på gång och anfallen kvävdes i sin uppspelslinda, medan Kalmar ställde om allt farligare allt oftare.
MFF skapade fortfarande möjligheter och hot, men tappade sitt dittills entydiga övertag. Precis som mot Gefle, egentligen. Och precis som mot Gefle berövades MFF en rätt klar straff – ödesironiskt nog på nästan precis samma plats på plan. 29:e minuten, och Jiloan Hamad dribblade läckert bort två kalmarspelare långt upp på högerkanten – ja, de bytte plats efter 16 minuter – och slog inlägg. Ett inlägg som studsade på en kalmararm som kanske inte hade samma stilrena semaforutsträckning som motsvarande geflearm men likväl var te och flaxade alltför långt från tillhörande kalmarbål. Sinnesintrycken hos inte alls oävet placerade domare Johannesson avvek emellertid från tolv tusen andras…
Paus. Och pausen blev som tränare Norling vittnat om viktig. Snacket fungerade. Spelarna laddade om. För oss som inte kunde följa peppen i omklädningsrummet erbjöds ett högkalibrigt alternativ: halvtidsanalysintervju med Tom Prahl.
”Kalmar hade svårt att hålla fast bollen i början, kom in bättre efter 25 och fick då lite tryck på MFF. Kanske såg man lite brister i MFF:s centrala mittfält, som hade svårt att vinna boll framför egen backlinje.” Sålunda talade sig – inte alldeles ordagrant citerat – den gamle generalen, och gjorde ett tillägg: ”Jag hoppas Ivo Pekalski kommer in i andra.”
Prahls förhoppning infriades per omgående. När laget traskade in på plan till tonerna av ”Ingen himmel…” var nr 17 med, på bekostnad av nr 8. Comeback på hemmaplan för Ivo Pekalski – efter en lång tid av skadebekymmer; han möttes av starkt jubel. Och fanns det uppdämda förväntningar på en av guldårets 2010 tydligaste hjältar så… infriades de.
– Ivo Pekalski gör ett fantastiskt bra inhopp. Han driver på laget på ett väldigt fint sätt, inte bara från en balansspelarrol utan även lite framåt också. Det ingjuter mod till alla spelare, sa Rikard Norling.
Ja, man kan säga att MFF kastade sig in i andra halvlek precis lika bra som i första – plus Ivo. Farten och energin framåt kompletterades av Ivo Pekalskis förmåga att täcka upp just det där utrymmet framför backlinjen som Prahl påtalade; suga åt sig bollarna, stödja backlinjen och liksom överbrygga lagdelarna. Samt det kanske viktigaste: hans förmåga att med sin blick och sin bollbehandling sprida ett lugn och en trygghet över hela mittfältet som – det måste sägas – saknats mer eller mindre helt de fem halvlekarna dessförinnan. Med Ivo på plan blir MFF ett annat lag – så såg det ut idag.
”En match börjar efter 65 minuter. När folk börjar bli trötta, då öppnar det upp sig.”
Prahl igen.
Tja, en minut hit eller dit.
1-0 till MFF, 64:e minuten, enligt ovan.
Och bara fyra minuter senare: 2-0!
Ett alldeles underbart mål. Framför allt förstås för Jimmy Durmaz absoluta briljans. Han fick bollen på väg in i straffområdet till vänster, inlägg från Jiloan Hamad, och dribbladeskitarna av i princip hela Kalmar. Han hade avslutsläge direkt, han hade det efter första dragningen, han hade det efter andra, men det var först efter tredje (med reservation för felräkning, det kan ha varit fler) han slutligen lade in bollen bredvid en Kalmarmålvakt lurad att bita i gräset.
Enastående. Överlägset. Delikat.
Men mållägets tillkomst var också njutbart om än på ett helt annat sätt: Ivo Pekalski som fanns tillhands framför backlinjen, redde ut en situation och börjadespela bollen framåt. Samt Ivo Pekalski som några pass senare fanns framför Kalmars backlinje ochöppnade en pass till Jiloan Hamad, som slog inlägget till Durmaz.
Kalmar hotade något lite resterande 25 minuter, men här var matchen i praktiken avgjord.
Jimmy Durmaz – en alldeles lysande insats; igen största offensiva vapnet, matchen igenom. Ricardinho – mycket stark match, formen nära toppen. Simon Thern – kom till sin rätt igen; imponerande rörelseschema och vilja, flera öppnandepassningar, kombinationer och lyckade attacker helt på egen hand. Daniel Andersson och Pontus Jansson – tillsammans igen, och så bör det förbli i alla fall till EM-uppehållet. Övriga – hårt arbetande, viktiga.
– Så här ser det ut när unga spelare står upp för sin klubb, och kan hantera en tuff start på en säsong.
För många var det kanske första gången de fick uppleva ett sånt nederlag. Jag är jätteglad att vi kunde komma tillbaka i andra halvlek som vi gjorde, sa Rikard Norling.
MFF är på banan igen. Och mer därtill. Nu gäller det att ladda om snabbt och visa framfötterna igen redan inom 72 timmar – på Stockholms Stadion, mot Djurgården, måndag kväll.
Tobias Christoffersson