Stark avslutning

Det såg länge ut som att det inte fanns krafter kvar. Men det fanns det. Under sista tio minuterna vände MFF och vann över Örebro. Stark avslutning – på matchen och på allsvenska säsongen.

Det finns en ganska rolig bild på Pontus Jansson och Daniel Larsson tagen efter matchen. Dom står bredvid varandra, var och en upptagen med att… pilla lite med sin bronspeng, gissningsvis just utdelad. De ser på en gång lite nyfikna, lite roade och lite förbryllade ut. Vad är det här, liksom? Vad ska vi med den till? Men den var rätt fin.

Jag har ingen aning om hur viktigt det är för en MFF-spelare att sluta fyra eller femma (eller sexa) i en Allsvenska där det utöver att vinna betyder bara betyder något rent konkret att bli tvåa eller trea (europaplats) (eller förstås också 14e, 15e eller 16e, kval eller nedflyttning). Det kanske mest är en liten gradskillnad i besvikelsen. Då Sveriges högsta fotbollsserie begåvats med den lite udda medaljuppsättningen guld, stora silver, lilla silver och brons känns förstås bronset ännu mer än i andra idrottssammanhang som ett slags tröstpris.

Likväl är det för historieböckerna av stor betydelse att sluta på medaljplats. MFF vann inte, men var förstås med i toppen och slogs, kan man utläsa av bronsplaceringen om tjugo trettio år – då man kanske hunnit glömma hur säsongen verkligen gestaltade sig…

Ett förslag, om bronsmedaljen känns ”meningslös”: se den som en särskild utmärkelse för prestationen i de sista fem allsvenska matcherna. För vad MFF åstadkommit med dem är inget annat än en såväl storartad som minnesvärd prestation. MFF avslutar Allsvenskan med fem raka segrar, varav fyra inom loppet av elva dagar och tre inom loppet av fem. Det borde knappt vara möjligt. Det borde framför allt aldrig fått bli möjligt att ens försöka. Priset fick MFF betala i Europa League, men i seriespelet höll laget, truppen och ledningen för den sanslösa utmaningen.

På Behrn Arena såg det länge ut som om krafterna till slut tagit slut, energin inte en gång till gick att frammana ur trötta kroppar och huvuden. Ur sitt mycket speciella sammanhang tagen var det under 75 minuters tid inget annat än en riktigt dålig MFF-match. Segt, stumt, svårrörligt, fragmentariserat. Men då Häcken kom i underläge tidigt och efterhand med 0-2 skulle ju oavgjort räcka, och Örebro var inte heller mycket att hurra för. Det var helt enkelt en iskall avslutningsmatch i Allsvenskan 2011.

Låt vara att ÖSK var snäppet vassare i sina anfall; fina löpningar i djupled centralt och inspel från kanterna mot dem vaskade fram en handfull bra lägen matchens första timme. Bäst på plan så länge han var där var Örebros vänsterytter Valdet Rama, som gjorde lite vad han vill men framför allt bort MFF-försvarare vid ett flertal tillfällen.

MFF:s tredjemålvakt Dejan Garaca fick chansen efter att Rikard Norling gett Johan Dahlin välbehövlig vila efter 4 matcher på åtta dagar och det innebar hans andra allsvenska match från start samtidigt som det troligtvis blir hans sista (Dejan lämnar klubben efter säsongen). Det därtill i hans hemstad Örebro, mot – som Forwardbördig – tidigare rivalerna ÖSK. Det blev en händelserik match för Dejan, som inledde med ett par olyckliga ingripanden, varav ett sånär gett Örebro ledningen i den 15:e minuten. Dejan spelade emellertid upp sig och gjorde bland annat ett enastående dubbelingripande i den 36:e minuten, när han först gick ut och blockerade ett skott på nära håll av en fri Paulinho, för att sedan kasta sig fram som en panter och suga in returen.

MFF åstadkom inte mycket i första halvlek, och hade inte direkt någon hjälp av domaren heller. I 22:a minuten skulle MFF ha tilldömts straff, när Wikström tydligt tog och drog tag i Wilton Figueiredo en liten bit in i straffområdet. MFF fick däremot ett flertal frisparkar i hyfsade lägen med sig, men slarvade konsekvent bort dem med svaga genomföranden.
ÖSK tog över mot slutet av första halvlek, men det var MFF som fick sista chansen innan paus, när Miiko Albornoz nickade ett inlägg av Daniel Larsson på mål. Andra halvlek hann däremot knappt börja innan Örebro tog ledningen, på ett sätt symptomatiskt för matchen så långt. Valdet Rama ryckte förbi Jimmy Durmaz på vänsterkanten, Vinzents hamnade på mellanhand, inlägg mot första stolpen som Dejan Garaca motade men inte bättre än att Paulinho fick perfekt läge att stöta in returen.

I 53:e minuten sköt Ulrich Vinzents ett riktigt bra distansskott som Alvbåge i ÖSK-målet tippade till hörna. I 55:e minuten gjorde Gais 2-0 i sin match – och var därmed i stunden fyra före MFF. Och i detta skede av matchen tappade MFF spelet helt och det kändes som att en riktigt bedrövlig avslutning på matchen och säsongen var inom räckhåll.

Men en scenförändring skulle ske. Först fick ÖSK-spelaren Sigbjörsson sitt andra gula och åkte därmed ut, strax därpå gjorde Rikard Norling inom kort två byten: Tobias Malm ersatte Albornoz och Simon Kroon ersatte Vinzents. I samma veva gick Pontus Jansson upp på topp, Miljan Mutavdzic ner i backlinjen och Wilton ner på mittfältet.

Och det hände saker. Först i och för sig ett skott i stolpen för Örebro… när Valdet Rama tunnlade Miljan och sköt. Men sen. I den 82:a minuten fick Jimmy Durmaz fram en boll som Wilton nickade vidare till Daniel Larsson i straffområdet. Daniel stördes, till synes lite ojuste men fick bollen snett bak till Pontus Jansson – som vände runt och tryckte in den i mål! Så rätt att det var höstens krigare nummer ett som fick utlopp för sin till synes gränslösa vilja och energi och sköt MFF tillbaka upp på fjärdeplatsen.

I 85:e rensade Markus Halsti undan en boll på mållinjen… men därefter – det vill säga också in i de fem stopptidsminuterna - var det bara MFF. Och nu fick Simon Kroon visa sina kvaliteter: i 86:e minuten slog han ett bra inlägg som Miljan nickade utanför; i 87:e spelade han fram Daniel Larsson till höger, och Ivo Pekalski nickade Larssons inlägg på mål. Och så, i 94:e minuten, tog han ner bollen på bröstet, ryckte förbi två ÖSK:are på högerkanten och passade Tobias Malm. Och Malm ville inte vara sämre; han kroppsfintade sin örebroare och spelade in bollen i straffområdet framför fötterna på Daniel Larsson, som bestämt tryckte in 2-1!

Ett bättre sätt att vinna en sista match för säsongen än att unga, lovande spelare visar vägen finns knappast. MFF:s minuter 80-95 gjorde det lätt att glömma 1-79, och lätt att redan börja se fram emot Allsvenskan 2012.

Tobias Christoffersson