Långt ifrån tillräckligt

Nej, MFF var inte ens nära. Ja, Metalist Kharkiv var alldeles för bra. Och tyvärr, tyvärr: steget upp till den bara lite högre europeiska nivån är långt.

Och när ett lag med MFF:s spelidé försöker ta det men inte når öppnar sig en avgrund. Den öppnade sig mot Zagreb borta, den öppnade sig mot Alkmaar borta, och tyvärr nu också mot Metalist hemma.

Men, när minnesbilderna av den här matchen nu klicheras och paketeras i parti och minut – bilderna av ett MFF, skoningslöst avklätt igen i Europaspelet, nu också på egen hemmaplan – är det värt att komma ihåg att MFF i en knapp halvtimme faktiskt matchade MFF Metalist Kharkiv, och gjorde det riktigt bra. Det är faktiskt värt att komma ihåg,

Vad som sedan hände är öppet för analys och tolkning. Kanske var det Metalist som liksom bara skärpte till sig lite, skruvade upp tempot ett snäpp eller två. Kanske sinade redan MFF:s energi, mentalt, fysiskt eller både och, efter den furiösa inledningen och med den senaste tidens hårda matchande i åtanke. Kanske lite av varje. Troligen var det också så att detta skickliga ukrainska lag efter 25 minuter helt enkelt lärt sig strukturerna i MFF:s spel och nu började kalibrera sin press och skära av de viktiga passningsvägarna. Helt säkert är i alla fall att MFF tappade allt mer boll och mycket snart också det initiativ i matchen man tagit så fint i inledningen.

Det var fram emot tio spelade minuter som det på allvar märktes att MFF kommit helt rätt in i matchen. Ett bollsäkert och aggressivt hemmalag vann mycket boll och fick flyt i passningsspelet när rörelsen och kombinationerna satt. I den 13:e minuten en första målchans, när Daniel Andersson satte en lång pass till Mathias Ranégie, som spelade bak till Miljan Mutavdzic; Miljan sköt direkt, ett flackt, fint markskott som svepte utanför bortre stolpen. Fler farligheter än så skapade i och för sig inte MFF genom sitt initiativ i matchen - och så här efteråt är det kanske inte förvånande – innan det ljuvliga 1-0-målet kom i 22:a minuten. Enastående förarbete av Mathias Ranégie, som tog emot bollen höll i och fick den vidare ut till höger, där Jiloan Hamad blev helt ren – hans bevakande back gick omkull – och kallt lobbade in bollen över utrusande målvakt.

En smakstart på matchen, precis den start som MFF behövde. Dessvärre blev målet också startskottet på senförändringen. Inom loppet av minuter började det Metalist som dittills framstått ganska passivt etablera spel och press på MFF:s planhalva. MFF värjde sig nu väl, vann tillbaka, kvävde potentiella farligheter i sin linda genom taggat och tajmat försvarsspel. Men redan tio minuter efter ledningsmålet rämnade de defensiva linjerna och Metalist kunde kvittera på sin första målchans - genom att rinna igenom centralt i djupled, spela ut, inlägg från höger till två helt omarkerade spelare i vänstra delen av straffområdet, varav den ene besvärsfritt nickade in bollen förbi Johan Dahlin.

Det målet kändes fruktansvärt tungt. MFF hade gjort allt rätt, hittat helt rätt i matchen och dessutom fått utdelning för det. MFF hade under matchens första tredjedel lyckats undvika det som fällt laget så hårt tidigare: tappa boll för enkelt, inte hinna samla sig och så straffas hårt för misstagen. Så hände just detta, igen. Rätt tibaoga till ruta ett. Skoningslöst. 

Minuten efter kvitteringen gjorde Johan Dahlin en kanonräddning på skott efter ny attack i djupled.
Fem minuter efter kvitteringen: rött kort på Metalists målskytt Cristaldo, efter ett slag mot Pontus Jansson i en het duell.  Tanken: marginalen med en man mer kanske precis vad MFF behövde för att hitta linjerna och kunna kontrollera mer igen, men risk förstås att Metalist backar hem hårt för att bevaka 1-1. Tyvärr blev det inte riktigt så…

MFF hade ett jättefint anfall i 40:e minuten: lång boll av Pontus Jansson till Wilton, inlägg av Ricardinho ochnick över i bra läge av Ranégie. Men annars: bolltapp, bolltapp och bolltapp igen och ett MF som inte längre fick tag i situationerna och föll tillbaka. Och alldeles innan paus, 1-1-målet igen kändes det som: inlägg från höger igen, två – eller rentav tre – Metalistspelare fria i bortre delen av straffområdet, bara att trycka in bollen. 1-2. Känslan? Blytungt, skoningslöst, hopplöst.

Fast 1-2-underläge är förstås aldrig hopplöst, inte med halva matchen kvar att spela. Inte i princip i alla fall… i praktiken… tja. Jo, MFF började andra halvlek hyggligt och skapade två bra lägen. Först när Ranégie drogs ner men domaren lät spelet gå vidare och Jimmy Durmaz hittade Jiloan Hamad till höger i straffområdet, men hans skott i öppet läge hann blockeras. Sedan nick i ribbans överkant av Pontus Jansson på en hörna efter bra anfall.

På tal om hörna, i 56:e minuten fick Metalist en. En av deras kortare spelare rörde sig mot bollen och, - jodå: fick oattackerad göra en klinisk nickskarv som blev ett mycket vackert och alldeles för väldigt enkelt…1-3.
Ridå.
Resten av matchen tämligen ointressant.
MFF ömsom försökte, ömsom utstrålade uppgivenhet. Norling försökte skaka fram ny energi genom byten, men ingen av dem hade någon som helst effekt. Vi fick istället se Metalistgöra också 1-4, när Pontus Jansson för en gångs skull tappade en situation och gav öppen väg fram.

En 4-1-förlust i självaste Himmaborgen är det slutliga kvittot. På att MFF inte är där än; ”där” betecknande både en nivå av kvalitet och ett stadium i utvecklingen – där laget kan göra rätt för sig i en europeisk huvudturnering. Det är egentligen inte alls förvånande, sett till erfarenhet, ekonomiska resurser och så vidare; det är bara trist, för man hoppas ju alltid. Och vad det här laget faktiskt har gjort och det mer än en gång (Rangers x 2, Zagreb hemma) är att visa att potentialen finns. Nu gäller det att arbeta med den, se till att lära sig så mycket det bara går på de tre matcherna som återstår i gruppspelet. De blir mycket viktiga.

Tobias Christoffersson