Rättvisa skipad

När ingen annan lyckades så blev det till slut MFF-laget själv som, 77 dagar efter att matchen bröts, skipade rättvisa och såg till att spela hem seger och tre poäng mot Djurgården. Tack för det.

Ett noll stod det när MFF-Djurgården bröts efter tolv minuters spel 31:e juli. Ett noll stod det när omspelet av matchen blåstes av den två och en halv månad senare, nu för full tid. Istället för Dardan Rexhepi fick Wilton Figueriedo bli MFF:s segerskytt, istället för ett drömmål en frispark som studsade i muren och in. Istället för en elektrisk himmelsblå matchstart en inte särskilt bra MFF-match. Men resultatet: 1-0. Seger. För man kan väl få våga räkna med att det här resultatet kan få lov att gälla nu?

Avspark klockan elva, ett och ett halvt dygn efter förra matchen. Hur tokigt som helst, förstås. Och - så mycket negativ energi, så många tråkiga och/eller svårbegripliga omständigheter som lett fram till denna match vid detta tillfälle. Hungern efter revansch; på såväl Djurgården och de destruktiva krafterna kring fotbollen som, tja… hela fotbollsetablissemanget, om man nu för ett ögonblick buntar ihop alla förbund och nämnder och utskott och instanser och regelverk och praxisar och lapsusar i en enda slängig formulering. Men inga hard feelings här inte.

Så blev det faktiskt ganska mysigt. Höstsolen gassade välvilligt och belönade verkligen alla mer eller mindre nymornade som tagit sig till Swedbank Stadion. Uppknäppta jackor, lossade halsdukar och en hel del folk på läktarna, ja fler än i torsdags mot Häcken rentav. Fin stämning: norra sidan visade direkt och med önskvärd tydlighet att den här matchen var viktig, att här skulle det ställas till rätta. Det mycket sakliga tifot med budskapet ”1-0 till dom himmelsblå” var förstås helt rätt, och stödet till laget var på topp från första stund.

Med tanke på denna snåriga förhistoria och förförståelse blev det faktiskt en ganska andefattig match. Som just fotbollsmatch knappast minnesvärd. Jo, för att det var matchen då Tobias Malm gjorde allsvensk debut från start, och för att det var matchen då bröderna Nazari för första gången spelade allsvenskt tillsammans. Men inte som den där stora drabbningen då 77 dagars frustration och uppdämd energi äntligen släpptes lös. Hade man destillerat ner MFF:s 90 minuter idag till 12 hade de ändå inte blivit i närheten av så intensiva som MFF:s inledning av matchen som bröts.

I första halvlek var det MFF som ägde mest boll, men Djurgården som vaskade fram de flesta och farligaste chanserna genom framgångsrikt kontringsspel. Spelet böljade en del, och det var till MFF:s nackdel. Det är helt klart så att MFF:s passningsspel inte är i bästa form just nu; det är väl helt okej – för så skickliga är spelarna – men det är inte tillräckligt effektivt för att spela fram till tillräckligt bra lägen. Lite för ofta lite för dålig passningsskärpa, alldeles för sällan spel på ett tillslag, och därmed gång på gång lite eller lite mer bristande tajming spelare, passningar och rörelser emellan. När därtill defensiven mot Djurgårdens kontringsspel inte höll måttet – framför allt på mittfältet – blev det en svår, ja ganska obehaglig matchbild.

I 17-18:e minuten en, eh… trippel målchans för Djurgården. Först genom ett kapitalt missförstånd mellan Filip Stenström och Johan Dahlin, där den förre nickade bollen över den senare, en boll som såg ut att gå in i mål men som skruvade sig alldeles utanför… Och på hörnan fick två djurgårdare chansen att skjuta på nära håll. Båda gångerna räddade Johan Dahlin storartat, och bland annat härför utsågs han till matchens bäste MFF:are.

MFF knagglade på med nästan-farliga anfall och många inte-farliga inlägg, flera efter bra samspel dessförinnan av Jimmy Durmaz och Tobias Malm till vänster. Djurgården fortsatte vinna boll och ställa om. Pontus Jansson klarade ut en situation, strax efter två farliga nickar mot mål när MFF inte fick bort bollen ur straffområdet.

Liksom mot Häcken många goda intentioner i spelet, men inte tillräckligt väl genomförda, inte hela vägen. Filip Stenström växlade tempo snyggt i samarbete med Jiloan Hamad och slog en fin framspelning till anfallarna, men också den möjligheten rann ut i sanden.

Ja, fram i 45:e minuten hade MFF inte skapat en enda riktig målchans. Men fick då frispark i utmärkt läge, när Wilton drogs ner alldeles utanför straffområdet, lite till höger. Wilton ställde upp sig vänster om bollen, Jimmy Durmaz höger om – bra läge för båda att försöka. Det blev Wilton, ett bra skott mot första stolpen, men i muren – och studsande i en båge in i bortre delen av målet! 1-0 till MFF. Turligt? Jo, men det var en bra frispark. Orättvist? Nja, det bör nog inte ens den mest förhärdade järnkamin antyda givet det större sammanhanget…

MFF inledde andra halvlek bättre, en bra bit bättre. Mer direkt spel, mer fart. Mathias Ranégie, så långt mycket hårt hållen av Djurgårdsförsvaret, fick nu lite mer utrymme och var inte sen att utnyttja det med ypperligt targetspel. I 55:e minuten ett mycket fint anfall när Ranégie tog emot, höll undan
Och släppte bollen till en Aubynn fram i fart som spelade ut till Durmaz på vänsterkanten. Sylvasst inlägg, Daniel Larsson närmast framför mål.

Mot 65 minuter hade MFF:s fina inledning ebbat ut och matchen gått in i ett mer kampartat skede. Härifrån gjorde sedan MFF en bra avslutning av matchen. Djurgården var aldrig ofarliga, men åstadkom inte fler målchanser i matchen. Istället lyckades MFF trycka upp en bit till och vaska fram ett par riktigt bra möjligheter till både två och tre noll – men utan att få in bollen.

 I 73:e minuten skarvade Ranégie elegant ett inlägg av Stenström strax utanför. I 85:e slog Stenström en lång boll mot Ranégie som denne tog ner perfekt och spelade fram Daniel Larsson i ”Daniel Larsson-läge” med – det vill säga – in i straffområdet med fart lite från vänster. Istället för eget avslut spelade Daniel in till Ranégie som hade öppnare läge, men fick sämre – dock inte ofarlig! – toffelträff på bollen som skruvade sig utanför bortre stolpen.

Och så, i 87:e: lång rensande boll ur MFF:s straffområde upp till Daniel Larsson som hann upp den alldeles framför djurgårdsmålvakten Pa Dembo Tourray och ur minimal vinkel hann lägga bollen mot öppet mål. Djurgårdsback hann spela undan framför mål, men bollen blev en pass till Pa Dembo ute vid kortlinjen – det vill säga otillåten bakåtpass! Indirekt frispark för MFF alldeles utanför målgården – en sevärdhet genom att det händer så sällan, men liksom oftast utan att bli särskilt farligt.

MFF spelade av slutminuterna och tillägget väl och kunde så till slut få utropa sig till segrare.
Halleluja, liksom.

I en annars lite ljum insats extra fokus på de unga, matchovana spelarna. Filip Stenström har inte fått många matchminuter på länge och det syntes i första halvlek, men i andra spelade han upp sig flera snäpp på ett imponerande sätt. Tobias Malm gjorde en klart godkänd match, kryddad med några fina upplopp och kombinationer längs vänsterkanten; här finns kvalitet. Av bröderna Nazari, som båda kom in och fyllde upp väl, var det storebror Omid som fick glänsa lite med ett par attacker på vänsterkanter, den bästa när han bröt in och sköt ett bra skott över.

Två sådär matcher av MFF, men – två segrar. Det är starkt. Två uddamålssegrar utan att imponera, det… imponerar. Det får gärna bli tre på måndag. Men skönast idag förstås: att äntligen kunna lägga den här satans matchen till handlingarna och det på bästa sätt – genom att vinna den på plan. Tack för det, pågar!

/Tobias Christoffersson