Starkt, snyggt och välförtjänt

MFF tog andra raka bortasegern och gjorde det med en solid insats krönt av två vackra mål mot Kalmar FF.

Så synd, förstås, att den här segern inte fick vara viktigare, betyda mer. För den var riktigt, riktigt skön. Ett MFF som var det bättre laget genom nästan hela matchen, som kämpade och spelade sig fram till ett flertal skickligt genomförda anfall, som höll bra ordning bakåt – och som till slut också äntligen fick vederbörlig målmässig utdelning.

Lätt var det sannerligen aldrig. Kalmar är alltid svårspelat, ofta starka hemma och sällan ofarliga genom en hel match. MFF anföll på bred front, med stor rörlighet och variation, men Kalmar försvarade sig väl och hotade med vassa kontringar och på fasta situationer. Det var också på en hörna som hemmalaget tog ledningen efter 66 minuters spel. Så tungt, så typiskt 2011. Men den här söndagen, till skillnad från de tre (!) föregående (Göteborg borta 0-0, TFF hemma 0-0, AIK hemma 1-1) hade MFF inte bara en kvittering utan också en vändning och en seger i sig.

Matchens bäste MFF:are Jiloan Hamad hade haft flera bra skottförsök tidigare i matchen, men inte fått bollen inom ramen. Iden 68:e minuten stämde allt. Bollen kom till honom efter en situation där Miljan Mutavdzic spelat fram Agon Mehmeti i djupet, Jille stod strax utanför straffområdet lite till höger, tog emot, höll undan, siktade och prickade in med vänstran - med all den teknik, finess och lätthet som är så utmärkande för hans spelstil. Ett mycket vackert mål.

Det tycks vara en mer eller mindre allmän mening att de båda kompisarna från Örebro – Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz – var bättre ifjol under guldsäsongen och att konkurrensen från Guillermo Molins saknas. Tycker inte det. Självklar saknas Gische, men Jille och Jimmy har tagit steg vidare i sin utveckling och är båda bättre spelare än ifjol. Jimmy Durmaz är fortfarande för ojämn och kan försvinna ur matcherna, men gör mer och större nytta genom såväl matcher som säsong och utövar sin spetskompetens – utmana, gå på genombrott – på en högre nivå. Medan Jiloan på ett helt annat sätt är en nyckelspelare för laget nu, en kugge förutan vilken startelvan inte känns riktigt hel. Även han kan blekna i matcher, men ansvaret han tar på plan är större.

I den 80:e minuten fick så MFF frispark. Till vänster alldeles utanför straffområdets ”gavel”, efter att Sobralense dragit ner Mathias Ranégie och blivit varnad (han borde ha fått rött för sin mycket osmakliga fot i ansiktet på en liggande Ranégie efter avblåsningen!). Jeffrey Aubynn förberedde sig för att slå den och instruerade livligt spelarna i boxen hur de skulle placera sig – vilket skulle visa sig vara snyggt avledande skådespeleri. För när Jeff slog frisparken slog han den längs marken, snett bakåt och bort från straffområdet – rakt till Jimmy Durmaz som nöp till direkt och sköt bollen upp mot vänstra krysset! 2-1 till MFF och det genom en läcker variant och ett grymt avslut.

Om Jiloan Hamad var matchens bäste, så var matchens utropstecken utan tvekan Miljan Mutavdzic, som Rikard Norling matchade på ett mycket spännande sätt. Det har synts flera gånger tidigare i de matcher han spelat, att han har en fallenhet och en benägenhet att ta de där tajmade djupledslöpningarna in i straffområdet bakifrån centralt som är så svåra att försvara sig mot – och som så få tar så sällan i dagens MFF. Nå, nu tog Miljan dom hela hela tiden och fyllde helt enkelt på i anfallet så ofta han bara kunde. Och det funkade riktigt riktigt bra.

I den 11 minuten löpte Miljan in och sköt Ricardinhos inlägg metern utanför. Två minuter senare sköt han direkt igen och tvingade Wastå i kalmarmålet ge hörna, och det efter ett suveränt MFF-anfall: långt utkast av Johan Dahlin till Jimmy Durmaz, vidare till Ricardinho som slog en fin djupledsboll till vänster, mot Mathias Ranégies rörelse för att dra isär Kalmarförsvaret. Ranégie höll i lite till vänster och Miljan fyllde på till höger i straffområdet och fick bollen. Så ska det se ut, liksom!

Och i den 40:e minuten löpte Miljan som en furie upp på högerkanten och ifatt en långboll, medan Jiloan Hamad drog sig in i plan och strax serverades bollen och snabbt passade vidare till Jimmy Durmaz som sköt strax utanför. Och det var som om det MFF-spel som de senaste matcherna haft lätt att fastna hade fått en ny dimension. Spännande, som sagt.

Mathias Ranégie lyckades inte göra mål för fjärde matchen i rad, men gjorde likväl en stark insats på topp; kom inte riktigt loss till målchanser men gjorde stor nytta i spelet kring straffområdeslinjen, och bara den bevakning han drar på sig skapar ytor för andra i laget.

MFF spelade sig fram till bra lägen matchen igenom, men efterhand som matchtiden tickade iväg började det igen kännas sådär som förgjort att få in bollen i mål. Särskilt så fram emot 65 minuter, då MFF på kort tid radade upp tre förstklassiga anfall, vart och ett med öppna lägen framför mål där det där sista saknades. Istället – fick Kalmar hörna och gjorde mål.

Men MFF replikerade alltså snabbt, 1-1 efter två minuter, och vände också matchen i dess slutskede. Starkt, snyggt och verkligen välförtjänt. Och en sorts seger som tyvärr varit alltför sällsynt i år. Bara en eller två till… hade bara en eller två till bärgats somewhere along the way hade hoppet om en Europaplats ännu levt. Men så inte nu.  Nu återstår hoppet om en bra avslutning och kanske en fjärdeplats med bronspeng. Insatsen mot Kalmar visade inte bara på skicklighet utan också på resning hos laget, på karaktär. Och det känns bra.

Tobias Christoffersson