En vunnen, två förlorade

Poäng alltså, när MFF och AIK spelade 1-1 med varann på Swedbank Stadion. Svårt att inte tala om en vunnen poäng när MFF kvitterade i 91:a minuten, men lika svårt förtiga förlusten av två viktiga i kampen för att närma sig tabelltoppen.

En frustrerande match, och ett frustrerande resultat och prestation. Inte alltför dåligt, inte tillräckligt bra. Alltså bara ännu en sån där match som kanske är en sån där typisk match för detta 2011. Ifjol tappade MFF inte poäng två matcher i rad. I år har MFF förtvivlat svårt att vinna två matcher i rad.

Jo, det är mycket nu. Det är väldigt mycket nu och har varit det under snart väldigt lång tid. Och man får anta att det var det som syntes, i andra halvlek. I den andra halvlek där MFF efter en riktigt fin inledning bit för bit tappade matchen. Inte så att AIK fullständigt tog över den och att deras ledningsmål i 84:e minuten var en ofrånkomlig följd av ett sådant faktum. Nej, mer att initiativet gled MFF ur händerna och fötterna och förmågan att åstadkomma målchanser för och tillfällen till ett lednings-/segermål framstod allt avlägsnare. Stillastående, ensamt, motigt – så såg det allt mer ut på plan för spelarna mellan minut 55 och 85, samma spelare som producerat tiotalet bra anfall tidigare i matchen. Nog måste det handla om trötthet och slitenhet.

Man kan säga att MFF skapade chanser och farligheter nog för att göra ett mål under ordinarie matchtid, ja också för att vinna matchen AIK:s sena mål oavsett. Men man kan också konstatera att MFF aldrig kontrollerade matchen, aldrig fick den helt dit man vill, det vill säga där motståndarna känns passiva och ofarliga. Matchen igenom var AIK fullt med, och hade gång på gång möjligheter att hota (fast tog dem sällan tillvara), kom gång på gång fram i en match där spelet böljade och de snabba anfallen ofta avlöste varandra. Och inte att undras över det: AIK är ett bra lag, som har gjort en riktigt bra säsong.

Hade Jiloan Hamads skott på halvvolley i den 29:e minuten inte gått så rakt på målvakten, efter inlägg av Jimmy Durmaz till Mathias Ranégie som passade Jille. Hade Ranégies nick på nära håll i 31:a, efter Jimmy Durmaz läckert dribblade förarbete och inspel gått decimetern lägre och därmed inte i ribban. Hade inte AIK-målvakten i 41:a med tur och skicklighet på nåt sätt lyckats styra undan den märkliga situationen när Daniel Larsson gjorde sig helt fri med honom på en ypperlig framspelning av Jeffrey Aubynn. Ja, då hade kanske matchen gestaltat sig annorlunda.

Istället förblev den alltså mållös; länge, länge. Och när mål väl kom så var det till AIK.  Och när mål väl kom så imploderade den sig ackumulerade besvikelsen över noll noll och bara oavgjort, efterlämnande tomhet. I fem minuter. Sedan kom mål igen och det mycket mycket väl – det vill säga till MFF. In på övertiden seglade Mathias Ranégie upp och nickade in sitt 21:a allsvenska mål för säsongen, på inlägg från inhoppade Wilton Figueiredo. Starkt, skickligt, snyggt. 

Som alltid blandade känslor över en kvittering när man under lång tid hoppats och väntat på en ledning. Särskilt som det spelar hem guldet till HIF? Nej, den bieffekten var i sammanhanget inte ens nära i tanken. Med de egna guldhoppen tills vidare inställda var resultatet på Gamla Ullevi bara bra – poängtapp för Gais = ökad Europachans för MFF – och något annat än seger i en tävlingsmatch finns för övrigt aldrig på kartan.

Efter 1-1-målet palaver i AIK-målet. Gnagarkeepern Turima hade redan gjort sig gravt impopulär genom att grovt filma skada minuten innan kvitteringen, och nu höll han sig och bollen kvar i målet efter målet, varför Pontus Jansson försökte ta den ifrån honom. Kamp om bollen långt bortom regelboken och snart var halva lagen inklungade och inbegripna i vissa handgriplighete innan domaren fick ordning på situationen och lite på känn slängde iväg lite varningar. Osportsligt igen av Turima, men också obegripligt – då resultatet 1-1 säkrade guldet till HIF, på bekostnad av just AIKs sista teoretiska chanser. Dessa var nog inte alltför levande i svartgula medvetanden…

Man of the match i MFF: Jeffrey Aubynn. #11 fick återigen förtroendet från start och stod för en riktigt fin insats; smart i sitt spel och med flera läckra framspelningar. Ytterbackarna glänste i varsin halvlek: Ricardinho inspirerad i första, Ulrich Vinzents kraftfull när kraften rann ur många andra i andra. Pontus Jansson och Daniel Andersson bra genom hela.

Europadrömmen lever. Ännu, trots dessa två tappade poäng. Seger idag hade gjort den fört den inom räckhåll för förverkligande, nu får vi tillsvidare nöja oss med att aningen fåfängt hoppas. Ja, Europa 2012 alltså. Europa 2011 är här och nu, eller i alla fall om fyra dagar – då MFF drabbar samman med Austria Wien på Swedbank Stadion. Missa inte.

Tobias Christoffersson