Lära den hårda vägen

MFF räckte inte till mot AZ Alkmaar borta i Europa League-premiären; inte alls. Nu gäller det att lära sig, och lära sig snabbt.

Lära den hårda vägen, för att försvenska ett engelskspråkigt uttryck. Lära den hårda vägen, det är kanske det som gäller för MFF, för det lag och den klubb som vill svinga sig upp på hög europeisk nivå. Då är det bara att tugga i sig matcher som den här, vara tacksam för lektioner som den här. Och så, underförstått, lära sig av dem.

Det hölls en sträng föreläsning nere i Zagreb för några veckor sen, MFF lärde sig säkert massor av den. Men kanske inte tillräckligt mycket, ändå. Det är inte alltid lätt att reda ut vad som är orsak och verkan i en fotbollsmatch, men intrycket av ett offensivt inriktat MFF som försöker bjuda upp till spel, fälls av sina misstag och går vilse helt är tydligt – såväl efter matchen mot Zagreb som mot Alkmaar.

Någon större skillnad i spelskicklighet och teknik mellan spelarna i MFF och i AZ kunde man inte se, i alla fall inte någon som gjorde väsentlig skillnad. Skillnaden såg istället ut att finnas i saker som beslutsförmåga och… tja, ”distinkthet”. Alkmaarspelarna såg mer vana att uppfatta och fatta bra och rätt beslut i alla små och stora enskilda matchsituationer, kännetecknande för fler spelare som kommit längre i sin utveckling? Efter en helt jämbördig matchinledning – första 20 – fick holländarna huvet och därmed steget före allt oftare och fick då också i allt högre grad tempot på sin sida, medan MFF allt mer och med allt större besvär fick inrikta sig på att kämpa för att hänga med. Så kom misstagen, och det var genom dem MFF tappade matchen. 

MFF saknade inte möjlighet, MFF saknade inte vapen. Vad som hade hänt om Mathias Ranégie fått kalasträff på direktskottet som ändå gick tätt utanför vänster burgavel i den tredje minuten, efter inlägg av Jimmy Durmaz och vass kombination med Daniel Larsson – det går inte att säga. Eller om någon av den handfull perfekta långa kontringsbollar som Figueiredo-Pekalskis känsliga passningsfötter avslöjade hålrum i Alkmaardefensiven med förvaltats hundraprocentigt av anfallarna. Halmstrån? Vi får väl se i hemmamötet.

För i bortamatchen fick vi aldrig se om MFF hade mer att ge än en lovande start. Efter 20 minuter och 30 tog Alkmaar ledningen efter ett långt anfall med bra tryck mot MFF-straffområdet, när amerikanske anfallaren Altidore ett par meter utanför straffområdet kunde fånga upp en otillräcklig rensning, hålla undan Ivo Pekalski och dundra in 1-0 – ett riktigt praktskott upp mot högra krysset.

Eller, vadå lovande start? Det är lätt att man slarvar i sin syn på en match i efterhand, präglad av resultatet, särskilt när det som i detta fall är så smärtsamt tydligt. MFF höll ställningarna väl och utmanade Alkmaar också efter första baklängesmålet. I 22:a minuten spelade en ny fin längre pass sånär loss Daniel Larsson i straffområdet, men ett långt holländska backben förmådde komma emellan. I 27:e hörna efter bra MF-anfall, där Ranégie spelade fram Wilton som valde skott istället för öppnande pass vidare, i samma minut bra frispark av Ricardinho i ganska intressant läge.

Men i den 31:a minuten, då mer eller mindre avgjordes matchen. Då tilldömdes AZ straff. MFF tappade boll uppe i plan, Alkmaar kunde kontra och gjorde det i flygande fläng. Högeryttern kom snabbt väldigt fri och Ricardinho var inte alls inne i situationen; fällde lite desperat ut benet till en bom som fällde motståndaren rakt av. Situationen var lurig: Ricardinho stod delvis inne straffområdet, men fällningen skedde klart utanför. ”Klart”, enligt tv-bilderna, men inte klart nog för huvuddomare, assisterande domare och de nya straffområdesdomarna… och resultatet blev straff. Oturligt och orättvist förstås. Rasmus Elm exekverade straffen både skoningslös och vackert.

På tio minuter hade MFF utan att tappa mark på plan tappat mycket av chansen att göra ett bra resultat i matchen. Inför dessa bistra omständigheter tappade nu laget rätt mycket sug – inte svårt att förstå, likväl ödesdigert – och inom kort blev det dessutom ännu värre. Nio minuter match till och 3-0 var ett faktum. 39:e minuten, inlägg från höger, Pontus Jansson bra placerad men får inte till undannicken, bollen dimper ner framför fötterna på Maher, mitt i straffområdet, han tackar, tar emot och trycker in bollen i mål. Ingen humörhöjare innan paus, direkt…

…vilket onekligen syntes i inledningen av andra halvlek. Ett totalt dominant AZ kopplade ett hårt grepp direkt. Men det var just när MFF fått låna bollen och startade en kontring, som Alkmaar bröt tillbaka – Elm Wilton närmare bestämt – och så fick Holman relativt ostörd vända bort tre MFF:are och placera in bollen.

Härifrån – minut 49 - var matchen förstås en ren plåga att se och gissningsvis också att spela – fram till den 70:e minuten, då MFF fick straff. Denna gång korrekt utdömd när Daniel Larsson togs ner ojust av just inbytte mittbacken Reijnen. Daniel tog straffen själv och satte den mycket säkert.

Ett tröstmål kunde blivit fler – eller vadå tröstmål? Varje mål plus eller minus kan och lär bli viktigt i den koncentrerade lilla Europa League-grupptabellen. MFF nådde inte 4-2, men hade faktiskt ett par bra lägen under matchens sista period. Alkmaar slappnade naturligt nog av en del, och sista kvarten tog sig MFF in i matchen igen på ett bra sätt.

MFF räckte inte till mot Alkmaar denna torsdagskväll i september som markerade premiären för Europa League-spelet; inte alls, inte så här. Så kändes det förvisso också efter Zagreb borta och se vad som hände hemma – men man får också komma ihåg att då spelade Dinamo på ett resultat, vilket inte AZ kommer att göra. Hursom: laget måste snabbt slipa bort de grövsta misstagen och liksom bli… lite smartare i matcherna. För att få en chans att göra sig rättvisa.

Lära sig den hårda vägen. Och lära sig snabbt.

Tobias Christoffersson