Oavgjort men bra

MFF gjorde en bra match och låg närmast segern mot IFK Göteborg borta på Gamla Ullevi, men fick trots flera vassa målchanser – inte minst för Mathias Ranégie – nöja sig med en poäng.

Efter matchen på Gamla Ullevi söndag eftermiddag-kväll kändes det extra synd att MFF tappat så många poäng redan i årets allsvenska. En tre-fyra-fem till inhöstade under vår och sommar hade räckt för att man skulle kunna unna sig förmånen. Förmånen av att vara tillfreds med en oavgjord match, tillfreds med att matcher kan få sluta oavgjort ibland men det är lugnt - och så fokusera fullt på vilken fin insats laget gjorde på plan.

Äh, det kan man kanske göra ändå. För vad hjälper suckar över tionde raka bortamatchen utan seger och tomma blickar på serietabellen? Skulle en europaplats mot all förmodan hamna inom räckhåll igen blir det först fram emot slutet av oktober. Här och nu har MFF just spelat en riktigt bra match. Det var laget – ska först som sist sägas – inte ensamt om, MFF spelade en riktigt bra match med IFK Göteborg. En öppen, händelserik, underhållande match där båda lagen fick visa prov på styrkor och svagheter och hade chanser att avgöra. MFF flest och vassast, ska tilläggas. 2-1 eller rentav 3-2 till bortalaget hade speglat matchen bättre än tråkiga 0-0.

Det slog väl inte gnistor direkt från avspark. Första tjugo kände lagen på varann i makligt tempo, bytte anfallsförsök och individuella misstag med varann utan att åstadkomma övertag eller målchanser. MFF ägde mest boll, och redan nu syntes tendenser till några av de positiva besked matchen skulle ge: ett gryende samspel mellan Mathias Ranégie och Daniel Larsson och för övrigt en Ranégie som börjar hitta sin plats i laget – och ett lag som hittar sin Ranégie, en Pekalski-Figueiredo-duo i form och så, kanske mest överraskande, en klockren Yago Fernandez.

Mellan minuterna 20 och 35 ungefär kom emellertid dessa små men goda himmelsblå intentioner av sig, då Göteborg på allvar tog sig in i matchen. Precis som i vårmötet på Swedbank Stadion var det genom hög press och aggressivitet på mittfältet som de blåvitrandiga fick ett övertag på de rödvitdito (märkligt förresten det här med bortadräktspraxis – i fjolårets match lagen emellan på Gamla Ullevi (den underbara 2-0-segern) fick MFF spela i ordinarie matchdräkt), det och genom att pumpa inlägg som satte press på MFF-backlinjen. En MFF-backlinje som däremot hade gjort sin kanske viktigaste Göteborgsläxa och tog förhållandevis låg utgångspunkt för att stänga möjligheterna till djupledsspel på Hysén. Tre fyra farligheter för Göteborg på inlägg, och så en målchans när Hysén i en vacker kombination centrat chippade fram Söder i straffområdet - men Johan Dahlin kastade sig fram och famnade bollen.

MFF verkade ha kört fast i speluppbyggnaden, det såg lite för långsamt och rörelsefattigt ut. Men med tio minuter kvar av första halvlek hände något. MFF fick till två vassa kontringar, och det var som att laget genom dem hittade farten och rappheten igen. I den första spelade Wilton fram Daniel Larsson i straffområdet, i den andra fick Mathias Ranégie sin första av tre frilägen i matchen. Fick och fick, han gjorde en perfekt tajmad djupledslöpning på en lång boll bakifrån centralt, vann duellen med sin göteborgsback starkt och var helt loss in mot mål. Oj, vad det syntes att det var Allsvenskans överlägsne skytteligaledare som agerade – vilken kraft, vilken skicklighet – men i avslutsögonblicket fann han sin överman i Erik Dahlin – Johans lillebror, nu förstemålvakt i Blåvitt – som gjorde en perfekt utrusning och avskärmning. Denna lilla historia skulle dessvärre komma att upprepa sig.

Fyra minuter senare – efter flera bra MFF-attacker – hade Ranégie nästa målmöjlighet, när han i rörelse, bra och svårt både för honom och målvakten, nickade en hörna på mål – men igen Dahlin d.y., nu med en enastående reflexräddning. Första halvlek avslutades med böljande spel, där lagen liksom bytte anfall med varann, och just så fortsatte matchen i andra.

Två individuella insatser i MFF ut i matchen, en där framme, en där bak. Där framme hade under sin tredje halvlek med laget Mathias Ranégie tagit stora steg framåt i processen att komma in i spelet och sätta sin prägel på det. Han visade flera prov på bra targetspel när han tog emot bollar och ofta med lätta, eleganta tillslag spelade fram lagkamrater i bra löpningar. Han visade prov på sin skicklighet i djupledsspelet, såväl genom gott ”gehör” för hur och när ta löpningarna som med styrka och slagkraft i genombrottsspelet. Därtill började paret Ranégie-Larsson hitta varann på radarn, mer ju längre matchen gick (varför det också förvånade lite när Norling bytte ut Daniel Larsson med halvtimmen kvar, just när det såg ut att börja lossna). Det här kommer inte att bli bra – det är redan bra.

Och så Yago. Han har inte haft en rolig sommar. Ordinarie under Roland Nilsson, petad av Rikard Norling, till förmån för Pontus Jansson. Och när han väl fått chansen i någon match har det sett med förlov sagt skakigt ut. Men idag – en balanserad och inspirerad nr 16 Fernandez regerade luftrummet under Göteborgs inläggskanonad och klev inte sällan upp och gjorde modiga, vällästa brytningar som stoppade anfall innan de hunnit börja. Imponerande, och ett viktigt besked inför höstens alla matcher.

Farligheter och målchanser duggade ganska tätt genom andra halvlek, som var öppen ända in i stopptidsminuterna. Söder sköt i stolpen i 58:e, Hysén genombrott och inspel till två man framför mål i 75:e – det var IFK:s i andra. MFF och Daniel Larsson var någon decimeter från att stöta in bollen när han slängde sig fram på Jimmy Durmaz skott/inlägg i öppet läge, efter läckert väggspel med Ranégie i 54:e. Mathias Ranégie fick ett nytt friläge i den 61:a minuten, vackert framspelad av Daniel Larsson efter en lika vacker djupledsboll av Wilton, men blev lite tveksam och Erik Dahlin kunde göra ett nytt vasst ingripande. Och så i 92:a, ny fin djupledslöpning av Ranégie, fri igen till vänster i straffområdet, men igen denna lillebror Dahlin…

Oavgjort med stark mersmak för MFF är känslan efter matchen. Dels för att MFF hade fler chanser och låg närmast ett avgörande, dels för att laget stod för en riktigt bra insats som lovar gott inför fortsättningen.

Tobias Christoffersson