Äntligen tre poäng

Tre poäng. Äntligen tre poäng.

Tre poäng.
Vi ställer inga frågor.
Tre poäng.
För att vi behövde dem så förbaskat väl.
Tre poäng.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser (eller närmare bestämt sju veckor och fem allsvenska omgångar varav två oavgjorda, två uppskjutna och en avbruten).
Tre poäng.
Inte mer, inte mindre.
Tre poäng.
Verkligen inte mer.
Tre poäng.
Så tunga, så tyngda tre poäng i denna detta lags första riktiga måstematch sedan BP borta förste november.
Tre poäng.
Framstod säkra i kassaskåpet redan efter tio minuter; efter de fantastiskt fina första tio minuterna av en rent fröjdefull frenesi från det där enligt uppgift tröttkörda gänget, som alternerat på några poster och fullständigt struntade i att efterkänna eventuell tröttkördhet för att istället glupande hungrigt kasta sig in i matchen; efter Ivo Pekalskis säkra målnick på hörna redan i den fjärde minuten.
Tre poäng.
Skulle dock visa sig väldigt mycket mer svårplockade än första intrycket gav vidhanden, enär det av allt att döma inte är någon slump att Gais är ett av de lag MFF måste ta sig förbi i tabellen för att nå en hett eftertraktad medalj- och europaplats.
Tre poäng.
Skulle nämligen ha tillfallit just Gais om dessa utdelats till det lag som skapade i särklass flest och hetast målchanser, spelade bäst och som med bred marginal fick matchen dit de ville.
Tre poäng.
Är skillnaden – men, märk väl: den självklara skillnaden – mellan stark glädje, tillfredsställelse samt möjligen någon lättnadens suck och galopperande desillusion och starkt försvårad nattsömn; mellan ja, låt oss inte hymla - en levande allsvensk säsong och en död.
Tre poäng.
Ska man faktiskt tacka hela laget för och verkligen inte bara Gaismålvakten Dime Jankulovski; för det krävs en hel del för en samling spelare att under nuvarande matchning ta sig genom minuterna 11 till 87, genom dessa olika grader av uppförsbackelutning, motgångar, utvisning, fysisk och mental trötthet, sig alltomkringgripande frustration - inte minst över den egna insatsen – för att, likväl, in i slutminuterna fortsätta försöka, och så få den där frisparken, och så slå den ganska bra, och så vara där som Tobias Malm när Dime tappar den och se och slå den framåt, och så vara där som Yago, att en i övrigt svag insats till trots vara där och så trycka in den i mål.
Tre poäng.
Var det i ovanligt bokstavlig mening allt överskuggande denna dag, och åtskilligt överskuggansvärt fanns lämpligt nog till beskådande genom matchen - men samtidigt en del bra grejor också, för det här var långa stunder en mycket öppen match med böjande spel. Så det var inte bara ringrostigt och osammanhängande försvarsspel och efterhand allt sävligare bollföring och bortbleknande attackspel för att inte tala om alla oskärpta individuella misstag. Det var också en rad väl uppbyggda och genomförda anfall där det där sista, dödliga hotet mot mål inte kom till stånd, det vill säga få vassa målchanser men många goda intentioner; det var också Wilton frispark i stolpen, Wilton minst två perfekt öppnande och så när frispelande djupledsbollar till Daniel Larsson (men däremot i övrigt inte så mycket Wilton); det var också en lovande debut av Miiko Albornoz på vänster yttermittfältsplats som så när kröntes med ett mål efter hans fina löpning in och skott på mål efter ett fint MFF-anfall.
Tre poäng.
Ska man utöver målskyttarna särskilt tacka Pontus Jansson för; precis som övriga försvaret långtifrån felfri, men som han växer nu, för varje vecka känns det som. Låt vara att ’Pontus’ kommer från gammelgrekiska för hav, idag var han klippan vågorna slår mot och kaptenen på försvarsskutan.
Tre poäng.
Och äntligen en gnutta – ok, lite mer än en gnutta – flyt för ett lag för vilket så lite kommit gratis denna säsong.
Tre poäng.
Vi kramar dem och varandra och håller helg.

Tobias Christoffersson