Ett stort steg framåt

Rangers följde upp sin bleka hemmamatch med en desperat insats borta. MFF följde upp sin fantastiska bortamatch med – precis vad som behövdes för att gå segrande ur Champions Leaguekvaldusten. Och ta ett mycket stort steg framåt, mot nya djärva mål.

Det är faktiskt helt fantastiskt. Det står nu klart att MFF andra halvåret 2011 kommer att spela tolv internationella tävlingsmatcher. Det kan inte ha hänt på närmare 30 år, och räknar man bort Tipscupen ur sammanhanget – vilket det ju faktiskt finns god anledning att göra - är detta något unikt i klubbens historia.

Det är stort, och det är ett mycket stort steg framåt för en klubb i vilken ambitionen att på allvar återvända till den europeiska scenen värkt ömt i först femton, sedan sex år. I den gängse mediebevakningen står förstås pengarna i fokus, alla de pengar som i och med avancemanget från Champions League-kval till Champions League-playoff kommer att regna över MFF. Förståeligt, pengarna är och blir viktiga för nuet och för framtiden. Men minst lika viktigt:
den här hösten blir ett universitet för alla unga, redan välutbildade och ytterst talangfulla spelare i MFF. Ett flertal av dem har redan i matcherna mot Rangers visat att de klarar av att ta steget upp till hög internationell nivå. Nu får alla minst åtta chanser till.

Returmötet med Rangers blev knappast någon välregisserad festföreställning så som till exempel guldmatchen i höstas. Vilket förstås heller inte var att vänta – men känslan kom efter MT96 vackra flaggtifo med ett stort blått hjärta omgivet av himmelsblå och vita flaggor (”Vår blåa kärlek blir större för varje dag”), och efter det rent enorma läktartrycket i matchens inledning. Hymnen, avgrundsjublet vid inmarschen och så ett ”Vi hoppar och vi älskar Malmö” så röststark att man knappt märkte när domaren blåste igång matchen.

Men blåste igång gjorde han, ryske rättsskiparen Vladislav Bezborodov, som skulle få en del att stå i de närmsta två timmarna. För det blev ett ganska brutalt fotbollsdrama som utspelade sig på Swedbank Stadions gräs, och det var till allra största delen Rangers som stod för brutaliteten. ”Desperata”, beskrev Daniel Andersson dem träffande efter matchen. Den forna europeiska storklubben med ett vad det verkat i princip livsnödvändigt europaspel på väg att glida ur händerna efter en sällsamt blek insats i hemmamatchen, där de de facto blev utspelade av MFF. Rangers såg ut som om de visste att de bara hade en chans och det var att kasta sig in i matchen med hull och hår – och armbågar och dobbar och galopperande vettlöshet.

Första femton fungerade det väldigt bra. Rangers roffade åt sig initiativet samtidigt som MFF blev lite avvaktande och inte riktigt lyckades sätta emot skottarnas hårda press och explosiva försök till spel. Det för MFF så nödvändiga bollinnehavet och den metodiska speluppbyggnaden fann inget utrymme. En hyfsad målchans producerade Rangers i detta skede, när Jelavic kom halvt fri i straffområdet men då Daniel Andersson precis lyckades slänga fram ett ben.

Men bit för bit tog sig MFF in i matchen. Med en frisparkssituation och en bra kontring visade de himmelsblå såväl motståndarna och publiken som sig själva att de kunde påverka matchen, och därefer började MFF äga lite boll. I 16:e minuten hård behandling av Agon Mehmeti och frispark till MFF på högerkanten tio meter utanför straffområdet. Wilton Figueiredo skruvade bollen direkt på mål och tvingade fram en vass räddning av Rangersmålvakten.

Två minuter senare så, en nyckelsekvens för matchen. Jiloan Hamad, idag högerback, tar hand om bollen fint, spelar Wilton, som spelar vidare till Daniel Larsson på vänsterkanten. Han hamnar i kamp med en Rangersspelare, trycker till, roffar åt sig bollen och tar sig förbi – och görs ner bakifrån, snudd på vårdslöst och det blir lite upprörda känslor medan domaren ordnar till frisparken. Och vad händer? Jo, Rangersbacken Whittaker kastar bollen rakt i huvudet på Jimmy Durmaz! Solklar utvisning och domaren tvekar inte. OK hårdfört spel, men rent sandlådebeteende, det var faktiskt rätt oväntat. Nog var de pressade allt, skottarna… och värre skulle det bli.

En 1-0-ledning i ryggen och en man mer, det kändes riktigt bra. Men, inom kort kom förutsättningarna att ändras totalt. Närmare bestämt i den 24:e minuten, när en lång Rangersboll hittade en markeringsmissad Jelavic i straffområdet och kroaten säkert nickade in 1-1. Så snabbt, så lätt och allt var förändrat. Nu var den fantastiska bortasegern, som MFF och alla kring MFF levt på i en dryg vecka och även dryga tjugo minuter in i matchen inte längre giltig. Nu krävdes mer. Nu krävdes mål av MFF, för eller senare i matchen.

Men MFF klarade det; klarade att bemästra en ny situation, klarade att ställa om i huvudena och blev efter skottarnas mål faktiskt bara bättre. Nu klev framför allt fyra spelare fram i MFF, och deras insatser skulle bli tongivande: Pontus Jansson, Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo och Jimmy Durmaz. Pontus stod upp i luftrummet höll oftast rent, och detta mot mycket kvalificerat motstånd, Jelavic var riktigt stark på huvudet. Ivo taktade upp efterhand och sydde ihop MFF-spelet allt tätare. Wilton blev den store härföraren, återigen – visande vägen framåt, visande möjligheterna, med outtröttlig attacklusta, självuppoffrande slit, öppnande passningsspel och egna utmaningar av hög kvalitet.

Och så Jimmy Durmaz. Som under de här två matcherna visat att hans styrkor som spelare verkligen håller på en högre nivå än Allsvenskan (om nu någon tvekat). Han lekte med Rangersspelare några gånger på Ibrox, och han gjorde det på Stadion. En handfull förstklassiga utmaningar och genombrott, och därtill stenhård i närkampsspelet med ett par spektakulära ifattjaganden och bollvinster som bonus. Han urholkade redan anfrätta skotska självförtroenden, han tvingade fram varningar, frisparkar och frustration. Han var fantastisk.

En annan spelare väl värd att lyfta fram är förstås också Filip Stenström. Med en allsvensk match från start i bagaget kastades han med halvtimmen spelad in i matchen när Agon Mehmeti tvingades utgå med skadekänning. Jiloan Hamad flyttade upp och Filip tog över den högerbacksplats som är hans position - och han gjorde det riktigt, riktigt bra.

MFF blev allt mer spelförande, men matchen var obehagligt öppen och Rangers kändes farliga så fort de fick fram antydan till lyckat uppspel mot sina anfallare. Och så skulle det se ut även genom större delar av andra halvlek.

Det påtvingade bytet av Agon till trots, Rikard Norling gjorde ickedestomindre ett taktiskt och dessutom offensivt byte i paus: ut med Miljan Mutavdzic, in med Dardan Rexhepi på topp, medan Wilton tog steget ner. Två rena forwards och ett mer offensivt balanserat mittfält – och en underbar och respektingivande tro på lagets spelidé och möjligheter från MFF-tränaren.

Och Dardan är i form nu. I 59:e minuten fick han bollen av Durmaz, hade möjligheten att passa tillbaka, men hade också egna ytor framåt – så han satte av rakt in i straffområdet, passerade en Rangersback, men kom ur vinkel och fixade hörna istället. Starkt, förbaskat bra! Men det är rent tragiskt hur D-Rex inte tycks få spela några längre stunder för närvarande. I lördags gjorde han ett drömmål mot Djurgården efter fem minuter, varpå matchen bröts efter elva. Här kom han in och gav Rangers-defensiven nya utmaningar – som de valde att hantera på sämsta möjliga vis. I den 66:e minuten nickade Dardan fram Daniel Larsson till ett sånär-friläge, Daniel var på väg mot mål från vänster, okej vinkel – men domaren blåste av. Eftersom mittbacken Bougherra efter att ha förlorat nickduellen med Dardan gett honom en rak armbåge i huvudet.

Rangers fortsatte alltså att dra smuts och vanära över kännetecknet för brittiska lag att spela hårt men juste. Det här var ett rent skamligt överfall; Dardan fick bäras ut med befarad hjärnskakning.

Minut 72-74, tre händelser som ingav oro och tvivel. Först, en öppen och klar målchans för MFF, när Wilton spelade fri hårt hållne Daniel Larsson, som sånär fick kontroll på läget. Det kändes lite som Chansen. Istället, minuten senare, Ricardinho utvisad, efter två gula. Och sedan, en mycket vass Rangers-målchans, när Jelavic kom fri i straffområdet men missade det öppna avslutsläget.
 
Men – MFF hade mer. Ivo spelade fram Wilton som krutade ett skott tätt över mål, Daniel Larsson tvingade fram en hörna, Durmaz spelade fram Wilton som sköt hårt igen och gav MFF en ny hörna.
Denna hörna inföll i den 79:e minuten. Pontus Jansson gick upp, fick fin träff, bollen var på väg in vid högra stolpen och jag tror många med mig var på god väg upp mot måljublet – när Rangersmålvakten McGregor gjorde en helt makalös räddning.

Knäckande. Men det var inte slut. Ivo sög åt sig Rangers försök att få undan bollen efter räddningen, spelade Daniel Larsson, som nickade bollen bak, ut ur straffområdet – till Jiloan Hamad. Och Jille…. ja… han tog ner bollen på bröstet och drog till. Bollen fick perfekt båge och borrade sig in nät uppe vid högra krysset. Otagbart. Oslagbart. 1-1. Och man kan väl säga att han börjar få en ganska fin vana att göra viktiga mål, Jiloan – ”några” kanske också minns 1-0-rökaren som löste upp nervknutarna i guldmatchen i höstas. Fantastiskt.

Nio minuter kvar exklusive stopptid, det blev inklusive denna tretton. En ren och skär plåga. Rangers förmådde förvisso inte uppbåda någon ordentlig slutoffensiv, och MFF spelade större delen av denna eviga tiden sådär underbart njutbart klokt som man gjorde så briljant på Ibrox – men som vanligt s räcker det ju med ett enda litet misstag eller en förlupen boll. Och chansen kom för Rangers, in i andra stopptidsminuten, när Naismith sköt över på inlägg. Och i näst sista minuten – en kalabalisk situation i MFF-straffområdet.

Men det gick vägen. Domaren blåste av matchen utan att fler mål blivit till. Jublet och firandet starkt, häftigt, innerligt – men också lit utmattat, efter denna rena rysare till match.

MFF är vidare. MFF har slagit ut Glasgow Rangers och är vidare. Och det bästa, det enastående och underbara: MFF har gjort det fullt rättvist och helt i egen rätt, på eget sätt.

Tobias Christoffersson