Bara att fortsätta

Serien har vänt. Allsvenskan 2011 är mer än halvvägs. För MFF blev det fyra poäng av sex möjliga i två matcher mot Norrköping, efter att den andra, i Norrköping, slutat oavgjord. Bara att fortsätta.

Noll noll är väl aldrig ett resultat man blir särskilt uppspelt av.
Samtidigt: det här kan ha varit den mest spännande internmatchen med IFK Norrköping någonsin.
Ha ha.
En pinsam och rätt olustig omständighet för MFF, förstås, att tvingas spela matchen i IFK Norrköpings bortaställ, efter sent beslut om detta av domarteamet och därefter i avsaknad av ändamålsenliga tröjor i trunken. MFF:s ordinarie andraställ är ju numera helvita vilket knappast vore någon förbättring i det här fallet.

En – på tal om helvitt - färglös första halvlek, en mer händelserik andra där båda lagen hade varsin stark period med någon riktigt klar målchans. En match som redan nu, timmen efter slutsignalen, känns lättglömd. Denne rapportör missade tyvärr hemmamatchen mot Norrköping; tillförlitliga källor har utöver seger och tre poäng vittnat om många lovande tendenser i MFF-spelet och överlag starka insatser givet den då – och ännu, får man säga – svåra skadesituationen och det unga manskapet på plan. Lite av det gamla fina spelet från ifjol, för att nu göra en jämförelse som är både tröttsam och fruktlös. Men ändå.

Men en vecka senare. I returmötet med Norrköping när serien vände var det nog mer det där som inte riktigt funkat 2011 som kändes igen på nytt. Den fattigare rörligheten. Det småttigare passningsspelet, dömt att uppstannas och avstanna i ”god tid” innan hett läge i farligt område. Jo, MFF vann skottstatistiken. 6-4 i skott på mål, 12-10 i skott totalt. Men skottplotten visade 5-2 till Norrköping – i avlossade skott i straffområdet. Det känns symptomatiskt.

Samtidigt räcker inte en sådan, ensidigt missmodig skiss alls till för att beskriva MFF:s insats i matchen. Här fanns en hel del som var bra också, men liksom tidigare skedde det oftast för långt från mål. MFF kom förbi i fart några gånger, och då blev det riktigt farligt – men alltför sällan. Många lysande förarbeten. De flesta av Wilton eller Jimmy Durmaz. Många fina rörelser och bra aktioner av Alex Nilsson. Klart Daniel Larsson saknades och det stort, men Alex visade med sin löpvilja – och inte minst sin tajming i löpningarna – och sin rivighet att han besitter potential för MFF:s A-lag, om nån nu skulle ha glömt det sedan hans glänsande match mot BP hemma ifjol (hans enda från start, båda målen i 2-1-segern).

MFF hade två bra lägen i första halvlek. I den 20:e minuten tog Wilton Figueiredo emot bollen på övre mittplan och satte snabbt fart framåt. Fem meter utanför straffområdet laddade han ett bra skott som målvakten inte kunde hålla, och Miljan Mutavdzic kastade sig fram mot en retur men nådde inte riktigt. I sista ordinarie minut lyfte Jimmy Durmaz in bollen från höger till en in i straffområdet löpande Wilton, som sånär fick träff. I gengäld hade Norrköping en farlig nick i straffområdet av Ajdarevic och farlig retur av Thorvaldsson, en nick på mål efter hörna som Dusan Melichárek med besvär lyckades mota – och så en boll i mål efter hörna, men Hasani bedömdes, till synes korrekt, trycka ner Pontus Jansson i situationen.

Andra halvlek började mycket lovande: med ett MFF som kopplade ett klart grep om händelserna första tio-femton. I 47:e minuten en mycket fin spelsekvens av MFF på vänsterkanten, där Ricardinho, Ivo Pekalski och Jeffrey Aubynn kombinerade fram bollen till Alex Nilsson högt och långt ute till vänster; Alex slog ett skarpt inlägg som norrköpingsback tvingades röja till hörna. Minuten senare tog sig Jimmy Durmaz förbi 2-3 pekingeser till höger och framtvingade frispark och varning. I 51:a satte Aubynn fin boll i djupet till Alex Nilsson, som trots att den var lite för långt till vänster krigade tillbaka bollen från norrköpingsbacken ifråga.

Så, matchen väl hetaste MFF-chans, i 51:a: Ricardinho (väl?) spelade fram Wilton till vänster i straffområdet, i öppet läge, och Wilton försökte vinkla bollen förbi målvakten, men vinkel blev något för snål. Fem minuter senare drev Wilton bollen över halva plan, tog sig brasseläckert förbi en norrköpingsspelare, men fick inte till avslutsskottet i erforderlig utsträckning… det vill säga bollen slank tätt utanför mål.

Sen var det om inte slut så nästan. Det var i alla fall hemmalagets tur att visa sig på styva linan, så styv lina man nu kan visa sig om man inte vunnit på tio matcher. Nå, det innebar i det här fallet i alla fall tre kvalificerade målchanser. Två av dem räddade Dusan Melichárek och Dusan alone från att ge Norrköping ledningen. Han har gjort avgörande räddningar i princip varje match som han stått de senaste två månaderna, Dusan. Tack för det. Fram emot 65-70 minuter hade Norrköping klar blodvittring; belägrade närmast sin övre och MFF:s lägre tredjedel, men MFF värjde sig.

Sista kvarten var det ändå MFF som tog över taktpinnen igen, men igen utan att på allvar tränga in i Norrköpings straffområde och sveda dess gräs (vilket i och för sig torde avgett hälsovådliga ångor). Talande var att vassaste chansen i matchens upplösning tillföll Norrköping genom Thorvaldssons nick alldeles över ribban i 86:e.  Den mest spännande MFF-möjligheten var nog Markus Halstis lika överraskande som farliga distansskott, som inte var långt från att ställa norrköpingsmålvakten med sin luriga bana.

MFF får det fortfarande inte att stämma tillräckligt väl för att närma sig den allsvenska toppen, därom råder inget tvivel efter dagens match. Lika lite som det inte råder något som helst tvivel om att det finns en rad mycket förnuftsmässiga anledningar till att MFF:s A-trupp inte presterar på toppen av sin förmåga just nu. Ickedestomindre: en allsvensk topp som för varje spelad omgång blir svårare att äta sig ikapp. It’s the post-guldår blues all over again? Nej, alldeles för tidigt att uppgivet snedle så. Och många fler nyanser att ta in. Kanske inte allt, men väldigt mycket bra och gott och fint kan ännu hända denna säsong, och kan göra det eller börja göra det närsomhelst. Det blir inte lätt. Men varför skulle det vara det?

Tobias Christoffersson