Tung förlust

Ärkerivalerna IFK Göteborg tillfogade MFF ett svidande nederlag hemma på Swedbank Stadion måndag kväll. Hög press och lyckade kontringar blev gästernas segerrecept, medan MFF saknade flyt såväl i spel som marginaler.

Det var inte utan onda aningar man kom till match. Trots den fantastiskt fina inledningen med fyra raka segrar, har känslan efter TFF-matchen växt sig allt starkare att MFF haft svårt att nå de spelmässiga höjder där snittnivån låg under fjolåret. Den knappa segern mot Mjällby och den tveklösa förlusten mot Elfsborg har inskärpt intrycket. Till det några skador och avstängningar och på andra sidan ett IFK som med en seger i bagaget efter fyra raka förluster kanske börjat andas morgonluft och se matcherna som mer möjlighet än hot.

De onda aningarna såg ut att komma på skam. IFK visade direkt efter avspark att man satsade allt på att etablera en hög och aggressiv press mot MFF, men under matchens första tio minuter lyckades MFF spela sig ur den och visade dessutom precis samma aggressivitet tillbaka. I andra minuten vann Jiloan Hamad bollen på högerkanten, tog sig i en rörelse förbi två IFK:are och avancerade mot straffområdet. Spelade Agon Mehmeti som höll inne den väntade första mottagningen och sedan sköt ett överraskande och mycket vasst skott som målvakten med besvär tippade till hörna. Så här i efterhand inser man att detta nog var MFFs vassaste chans i hela matchen.

Mellan minuterna tio och trettio var matchen framför allt helt öppen. Den fina inledningen till trots lyckades inte MFF koppla ett spelmässigt grepp och ta över. Göteborg störde effektivt hemmalagets speluppbyggnad och skaffade sig själv ett och ett annat kontringsläge som visade vad som skulle kunna hända. ”Vi började piggt, men sedan blev vi plottrigare; vi försökte spela oss ur varje situation vilket gjorde att vi tappade boll och fick farliga kontringar emot oss”, tyckte Roland Nilsson efter matchen. I 21:a minuten dock en alldeles strålande attack av MFF, en kombination på ett tillslag mellan Jiloan Hamad, Agon Mehmeti och Daniel Larsson som tvingade fram en frispark i bra läge.

Fotbollsmatcher vinns ofta – men inte alltid – av det lag som för dagen lyckas bäst med det man är bra på. I den 30:e minuten kom en smärtsamt tydlig föraning om att det laget denna måndag kväll var IFK Göteborg. Bolltapp på mitten av MFF på väg framåt, lysande pass av Bjarnasson mot en Hysén som med en in i ryggmärgen övad självklarhet såg kontringsläget, löpte rätt, kom fri och avslutade säkert förbi Dusan Melichárek.

Baklängesmålet tände MFF. Plötsligt gick det undan mer igen, som i inledningen; spelet blev rakare, farligheterna uppstod – men den sista skärpan och de avgörande marginalerna saknades för att de riktigt heta målchanserna skulle uppstå. MFF kopplade ett grepp om matchen sista kvarten innan paus. ”Vi får ett väldigt bollskickligt Malmö att avsluta långt utifrån”, sa IFK-tränaren Jonas Olsson efter matchen. Mycket riktigt. MFF kom aldrig igenom, och de där avsluten utifrån kunde ha blivit nog så farliga, men var helt enkelt inte bra nog.

MFF började också andra halvlek lovande, med flera anfall i fint flygande fläng – men igen utan att lyckas med utmaningen, med sista passen, med skottet. Spelövertaget höll i sig, MFF kämpade verkligen hårt för att åstadkomma en vändning av matchen, men kampen mot såväl en skicklig motståndare som den egna formen och de samarbetsovilliga marginalerna blev för svår. I den 60:e minuten en sekvens som med just de där marginalerna hade kunnat blir SÅ bra. Daniel Andersson och Jimmy Durmaz vann med gemensamma ansträngningar boll på vänsterkanten, Daniel Andersson startade anfall och Wilton Figueiredo avslutade med ett riktigt bra skott.

Och, självklart – så gick det som det brukar. Som det brukar när det spelskickligare laget inte lyckas bli tillräckligt det vill säga avgörande spelskickligt: det kontringsskickliga laget får en chans (till) och avgör matchen. Den här gången var det en MFF-frispark neråt högre hörnflaggan till och en olycklig pass rakt i det blåvita omställningsgapet. Hysén ensam med bollen mot mål strax över mittplan… tre MFF:are jobbade ifatt och Ulrich Vinzents lyckades sånär förhindra avslutet, men boll rann (o)turligen och snöpligen mellan benen på honom och chans för Dusan Melichárek. 0-2, en riktig kalldusch. Och värst: nånstans inte alldeles överraskande.

24 minuter kvar. 24 minuter av den där olidliga matchbilden. Av ett MFF som fortsätter ha boll och försöka och försöka, men allt mer uppgivet mot ett allt mer hembackande IFK. Där i praktiken ett tredje kontringsmål ligger mycket närmare än någon sorts vändning av matchen. Olidligt, som sagt.

Bland individuella spelarinsatser, så var de först och främst underbart att se Ivo Pekalski på plan igen. Nog för att det syntes att det var längesen han spelade match, men han fungerade och gjorde det i 85 minuter, bara det imponerande. Markus Halsti visade också att han har kvaliteter att tillföra en MFF-startelva. Hos honom var ringrosten än tydligare, i mittbackens för misstag mer utsatta position, men Markus vann ett par bra dueller mot Hysén och gav några prov på sin fina passningsfot. Jiloan Hamad var riktigt bra i spelet ute på plan, särskilt i första halvlek, men behöver fortfarande bli bättre i avslutsposition.

Två allsvenska förluster i rad. Det har inte MFF haft sedan augusti 2009. Det säger antagligen något, i så fall något man helst inte vill låtsas om. Att kanske är det dags nu, för första gången sedan dess – för det här laget att hamna i en svacka. Inget vore egentligen naturligare. Att ett svenskt lag, även det som blir mästare, tar sig genom en hel serie utan att tappa poäng i två på varandra följande matcher är en oerhörd prestation, för MFF en av de viktigaste nycklarna till guldet 2010. Ett lag, även det som blir mästare, har normalt sett råd med en liten svacka. Må den bli så liten som möjligt, typ två matcher?

MFF 2011 har att kliva ur skuggan av MFF 2010, måste finna sig själv. Frågan är vad som krävs för det.