Inget snack om saken

Så börjar säsongen 2011 på allvar. Efter fyra raka segrar satte Elfsborg med 3-0 på Borås Arena bestämt P för MFF:s allsvenska smekmånad.

Någon gång ska det ske. Förr eller senare. Att MFF efter fyra raka segrar till slut förlorar en match är inte någon katastrof; särskilt inte borta mot ett av seriens absolut bästa lag. Och det var precis vad som skedde på Borås Arena påskdagens sena eftermiddag och tidiga kväll.

Ett Elfsborg med kniven inte långt ifrån strupen efter en svag säsonginledning hittade på hemmaplan i femte omgången till slut helt rätt i såväl tändning och aggressivitet som eget spel och utmanövrering av motståndarna. De gulsvarta kunde ha haft 3-0 redan i första halvlek, men en man stod ensam emellan dem och ett tidigt matchavgörande: Dusan Melichárek. MFF:s andrekeeper, som i skadade Johan Dahlins frånvaro spelade tredje raka matchen från start, gjorde fyra helt avgörande räddningar i helt öppna målsituationer för Elfsborg. En alldeles lysande prestation av Dusan! Tyvärr, tyvärr också en som inte kom att få någon betydelse för matchens utgång.

Elfsborg var bra. Elfsborg var riktigt bra. Men de blev nog åtminstone delvis så pass bra för att det här var en bra dag – för dem att möta MFF. Efter två raka 1-0-segrar och en ganska knackig insats hemma mot Mjällby för bara fyra dagar sen. Med en rad skador på viktiga spelare – Pekalski, Dahlin, Aubynn, Molins – och några startspelare – Figueiredo, Durmaz - med toppformen en bit bort.

Inledningsvis såg det emellertid inte så tokigt ut. MFF framstod piggare och mer disciplinerat än mot Mjällby, kom fram i några attacker, fick några hörnor och hade i den 17:e minuten matchens dittills vassaste läge. Efter den tredje hörnan smällde Ulrich Vinzents ut en crossboll till vänster och Jimmy Durmaz, och på Jimmys inlägg löpte Miljan Mutavdzic fram och var riktigt nära att få träff med skallen.

Men fram emot mitten av första halvlek började Elfsborg ta över. Hemmalagets numerära överläge på centrala mittfältet började ta ut sin rätt; MFF hittade allt mindre eget spel, tappade allt mer boll och föll tillbaka allt längre. Sista kvarten var det bara Elfsborg, och nu gjorde Dusan Melichárek tre av de fyra räddningarna. I samma veva tvingades Agon Mehmeti till byte på grund av ljumskproblem, och Wilton drog på sig en varning för stämpling (Miljan fick redan tidigt ett gult för fasthållning). Mållöst men rejäl fördel Elfsborg alltså efter första halvlek.

Under andra halvleks första fem minuter fick MFF tre om inte gyllene så i alla fall fullt användbara gratislägen till en chockartad scenförändring. Inom loppet av några minuter slog Elfsborg tre gånger om hårresande felpass i uppspelsfasen, och varje gång lyckades MFF plocka upp bollen i utmärkt kontringsläge. Men – lyckades inte en enda gång göra något vettigt av möjligheterna. Svagt, faktiskt.

Första tendensen i andra halvlek var bra. MFF höll kampen och spelet uppe, medan Elfsborg inte alls hittade rytmen på samma sätt som tidigare. Tyvärr stannade det vid en tendens. Mellan minuterna 55 och 62 hade Elfsborg tre mycket kvalificerade målchanser, där avsluten antingen gick strax utanför eller räddades på mållinjen av MFF-spelare. Men i denna veva hade också MFF en möjlighet: en tydlig straffsituation när Wilton sparkades till bakifrån efter en hörna. Repriserna visade en sekvens där många domare många gånger blåst och pekat på elvameterspunkten. Men inte Stefan Johannesson denna dag.

Klart att en straff och ett 1-0-mål till MFF hade gett helt andra möjligheter till en helt annan fortsättning och framför allt förstås ett helt annat resultat på matchen. Men, det skulle faktiskt vara ganska löjligt att förlora sig i sådana funderingar, när det som verkligen hände på plan istället gjorde ett så tydligt avtryck. Elfsborg var bättre, Elfsborg tog över igen och tog i 65:e minuten också – till slut – ledningen. Frispark från MFF:s högerkant. Först nickade Augustsson i stolpen, sedan fick han en andra chans. Jahapp. Målet hade hängt i luften ett slag.

Och MFF hade inte något mer att komma med. Inga redskap, inga injektioner, inga transfusioner. Dardan Rexhepi hade redan i första halvlek ersatt skadade Agon Mehmeti och kämpade på så gott han kunde. Amin Nazari ersatte på nytt Wilton Figueiredo och gjorde det fullt godkänt, Tobias Malm gjorde allsvensk debut genom att ersätta Jiloan Hamad – Grattis! Synd omständigheterna inte fick vara trevligare – och gjorde dito.

Istället kunde Elfsborg snygga till sin målskillnad och smutsa ner MFF:s lite grann. Två ytterligare mål i matchens slutskede, och de är inte så mycket att säga om. Roland Nilsson sökte – ganska desperat, får man kanske säga – få till stånd en förändring genom att flytta upp Daniel Andersson på mittfältet och lämna backlinjen med tre man. Och det straffade sig istället för att löna sig.

”Ett mästarspel i spillror” – skulle vän av melodramatisk fotbollsanalys drista sig att exklamera. Nyanslöst isåfall, men inte helt poänglöst. Först: MFF har förstås problem som tydligt orsakas av skadesituationen. Sedan: MFF har också problem som väl så tydligt orsakas av spelarnas form och attityd. Det är inte samma rörelse, det är inte samma kompromisslösa hållning till och i varje matchsituation, det är inte samma självklara spel för och med laget.

Lagmaskinen bakom guldet är för närvarande inte i drift. Och bakom det konstaterandet kanske ett tredje problem: de ständiga – ofrånkomliga? – jämförelserna med just lagmaskinen bakom guldet 2010. För det är hur man än ser på saken 2011 nu. Kanske detta faktum i viss mån fördunklades av de fyra historiskt fina raka segrarna? Omgång fem däremot lämnar sikten väldigt klar. Tre noll i baken är aldrig kul. Och det finns åtskilligt att jobba med. Men om sikten är klar, så finns det alltid hopp.

Tobias Christoffersson