Stark seger till slut

Man hade under sista kvarten börjat förlika sig med tanken på oavgjort. Synd efter en bra match med flera heta chanser, fullt godkänt på bortaplan efter två segrar. Men Jimmy Durmaz vänsterfot fick sista repliken i sista minuten – och fixade tredje raka segern för MFF.

Det blev en händelserik match på Stockholms Stadion fredag kväll. Några av händelserna kunde och borde MFF ha utnyttjat föra att avgöra matchen redan innan matchuret visade 89.57. Men så länge det finns tid finns det råd. Och hellre rådlös än brödlös. Råd får i det här fallet översättas med dåd, och dådkraft finns dessbättre i översvallande mängd i dagens MFF-trupp. Förslår inte den på plan, finns mer på bänken.

Dådkraften på plan såg nämligen tämligen förbrukad ut sista kvarten. Efter en lång period av massivt spelövertag verkade MFF ha stångat sig stumt mot Djurgårdens in i straffområdet hårt nedpressade lag. Stockholmarnas spelidé bygger i normala fall inte på att uppföra köttmurar för att slå vakt om poängen man har från början, men med frilägesutvisningen på målvakten Pa Dembo Touray i första halvleks sista minut framstod nog just det som en rimlig matchplan. Särskilt när man blir utspelat av landets spelskickligaste lag.

Mellan minut 45 och 65 var MFFs dominans total. Här skulle matchen tveklöst ha vunnits. MFF belägrade offensiv planhalva och spelade sig fram till läge efter läge – men hade också svårt att få till de riktigt heta chanserna. Med i stort sett alla planens spelare ihopträngda på en tredjedel var det svårt hitta snabba kombinationer och öppnande löpningar. Kännetecknande var att det var MFFs kanske bäste spelare på små ytor som stod för den enda riktigt vassa målchansen: Jiloan Hamads flinka rörelse och listiga avslut i den 57:e minuten – på pass av Guillermo Molins – borde blivit mål, men bollen rullade alldeles utanför bortre stolpen.

Ser man tillbaka på matchen så står det klart att MFF - övertagen i spel och numerär i andra till trots – skapade de bästa möjligheterna i första halvlek. Då var matchen betydligt jämnare, mer fartfylld och helt öppen. Djurgården i egenskap av hungrigt hemmalag med bara ett poäng av sex möjliga kastade sig kraftigast in i matchen. MFF hängde med i det höga tempot som sattes och matchade någorlunda Djurgårdens aggressivitet, men fick inte så stort utrymme till att bygga upp ett mer organiserat anfallsspel. Men det gjorde faktiskt, sett till utfallet av chanser, ingenting. MFF prövade istället lite oftare än vanligt att slå lite längre bollar på anfallarna och gjorde det flera gånger mycket väl, särskilt Jeffrey Aubynn.

Och ett par gånger satt kombinationerna. Som i den sjunde minuten, matchens kanske vackraste ögonblick, trots att det inte blev mål. Guillermo Molins kom loss från sina motståndare på mittplan, spelade snett ut åt höger dit Agon Mehmeti löpte. Skottvinkeln där vid högra hörnet av straffområdet var väl inte den bästa, men när Agon ser målet och en möjlighet så hugger han, och mycket giftigare än den träff han fick blir det inte. Ett fantastiskt bra skott i ett mycket svårt läge – på väg in högst upp i bortre klykan men tog till slut i stolpens insida. Gudomlig och poetisk orättvisa att världen berövas ett sånt enastående vackert mål!

Agon Mehmeti var över lag lysande. Det är som Roland Nilsson konstaterade efter förra matchen en Agon som tagit sig och sitt spel en nivå till upp i år. Han är delaktig i spelet på ett helt annat sätt nu och till skillnad från tidigare genom precis hela matchen. Han arbetar kopiöst: springer på allt, jobbar på varje boll, är skicklig i passningsspelet och kompromisslös i hemjobbet. Ett exempel på att det alltid lönar sig att jobba på en boll gav Agon i 42:e minuten, då han tryckte sig fram för ett motlägg, fick bollen med sig och kunde rycka in i straffområdet. Med tre djurgårdare kring sig fick han fram en bra passning till Daniel Larsson.

Alldeles lysande var även Jeffrey Aubynn. Det har han egentligen mer eller mindre varit också i de två tidigare matcherna, men den här kvällen, när Wilton Figueiredo inte var helt på topp, framstod hans insats mer tongivande. Det är ingenting annat en starkt imponerande hur Jeff gjort sin nya roll som central, och dessutom något defensiv centrat, mittfältare till sin – just på sina egna villkor. Inte försöker han tillkämpat skola om sig till säkerhetsknarkande närkampsspelare (för att uttrycka sig slarvigt), nej, han briljerar genom att sätta sina spetsegenskaper i spel i en ny miljö. Med sin smidighet – sättet att elegant följa med bollen och vinna ett par meter -, teknik och det där korta rycket skapar han sig utrymmet, och blicken för spelet och förmågan att vända runt och slå perfekta cross- och djupledsbollar står inte Wiltons långt efter. Efter 3x90 minuter alltså – en liten hommage à Jeff.

En bugning också åt Dusan Melichárek. Ständig andremålvakt, som kastades in mellan stolparna när Johan Dahlins magmuskelproblem spökade igen – och stod för en prickfri insats. Inte hade han mycket att göra, men när det väl hände något var det ganska farligt, och Dusan gjorde två riktigt vassa räddningar när Djurgården stack upp i kontring. Som sagt, dådkraften finns, i överflöd.

Vilket för oss tillbaka – och fram – till den där vänsterfoten som med tre ordinarie sekunder kvar avgjorde matchen. ”Överflödets förbannelse” är väl ännu ett slitet och inflationsdrabbat uttryck, men nog passar det ovanligt väl på MFFs ”yttersituation”. Jiloan Hamad. Guillermo Molins. Jimmy Durmaz. Alla tre platsar och det med stark självklarhet. Men så har vi den besvärande praktiska omständigheten att bara två får plats i laget. Efter två fina inhopp fick Gische chansen från start och efter en lite svagare insats mot HBK fick Jimmy kliva av. Både Jille och Gische gjorde bra ifrån sig mot Djurgården, men med kvarten kvar, då MFF börjat köra fast, var det utan tvekan dags att göra något från bänken, och Durmaz ersatte Hamad.

Och så kunde han vara där, med sin vänsterfot, med tre sekunder kvar. Och möta en rensning ur djurgårdsstraffområdet med en fantastisk volleyträff – som borrade sig in i nätmaskorna och förlöste ett underbart segerjubel.
Eller som Jimmy själv uttryckte saken efteråt: ”Den gick där den skulle.”

Att se sitt lag göra matchens enda mål i sista minuten på bortaplan är alltid en källa till stark njutning, på sätt och vis starkare än storsegern hemma, som är mer rusig. Nåväl. Det bestående intrycket är att jo, MFF är ett vinnarlag också 2011. Och – att det redan syns att MFF dessutom är bättre än 2010. Även om spelet kanske inte stämt helt i någon av matcherna, så syns det att laget liksom verkar på en högre nivå. Skicklig har blivit skickligare, bra har blivit bättre. Ännu bara ett intryck, förvisso, för man ska också komma ihåg att motståndarna ännu inte riktigt satt laget på svårt prov. Men – ett mycket gott intryck.

Tobias Christoffersson

P.s. Fast det finns ju alltid andra perspektiv, och det är väl trevligt det. Förbundet på sin hemsida till exempel: ”Djurgården skakade Malmö”. Eh, hallÅ? D.s.